lördag 31 oktober 2020

Det hade Inger tyckt om

Bild: Jörgen Auer
Under Allhelgonahelgen håller de flesta av våra kyrkor (alla?) öppet ett par timmar. Jag besökte två i dag: Viby och Herrberga i Vifolka församling. Varför gjorde jag det? Jo, kanske för att jag var tyngd av dagens och stundens allvar. Jag hade ju någon att besöka. Hennes namn stod bland alla andra på minneslistor över årsdöda i Veta, Viby, Herrberga (bilden), Västra Harg, Sya, Östra Tollstad kyrkor.

Bild: Jörgen Auer
Men jag kunde lika gärna ha nöjt mig med att stanna en stund vid sjön Drögen för att tänka på henne. Här hade hon helst av allt velat stanna själv för att andas frihet. För det var här hon trivdes allra bäst, min hustru och livskamrat Inger som gick bort 31 mars i år efter en tids sjukdom.  Ett tungt år av kända orsaker för alla, och extra tungt för oss och alla andra som förlorat en älskad närstående.

Bild: Jörgen Auer
Vi tände ljus för Inger i Kisas vackra askgravlund. I Kisa för att orten är "vårt andra hem" med tanke på närheten till sommarhuset i Bäckhult vid Drögen där Kisa är närmaste "stora" ort och för att hon själv sagt sig tycka platsen och kyrkogården så vacker vid Borgarbergets fot. 

Bild: Jörgen Auer
Så jag inbillar mig att hon gärna hade velat vara med i dag. Och plats fanns, för i Coronatider var vi inte så många, denna lördagsförmiddag. Det var dottern Pernilla och hennes dotter Stina Boel och jag. Våra andra barn, Rebecka och Martin besökte andra kyrkor och minneslundar för att tänka på Inger.  Hennes syster Britt hade varit i Kisa med maken Bengt i går och lämnat en fin ros i ett stenhjärta. Just som vi tände ljusen klämtade kyrkklockan och spred sitt sköna ljud över nejden. Det var som en hälsning. Fint.

Bild: Jörgen Auer
Senare på dagen åkte jag hem. Det var grått och småregnade. Vid de gula granarna på Ulrikavägen nära Boxhult stannade jag bilen och klev ur. Varför blir de alltid gula om hösten? Ska det vara så? Det är ju lövträd som blir gula, inte barrträd. Kan det vara granrost? Mjölkomrost? (Jo, det finns något som heter så). Granbarkborre? Torka? Eller vad? Är det inte granar? Är det lärk? Jag vet inte. Nog ser det ut som gran, alltid. Men så här blir det varje höst. Jag undrar så.

Bild: Jörgen Auer
Vid Drögens södra ände stannade jag igen. Dels för att ta några bilder, dels för att pinka. Det senare var skönt, naturen var skön. Jag finner alltid tröst i naturen, titta, känn, lyssna, andas. Bara vara.

Bild: Jörgen Auer
Så jag stannade en stund. Tänkte inte. Bara stod där och var ett träd. Kanske var Inger ett också. Vilket?

Bild: Jörgen Auer
Tog vägen över Pikedal, Önnebo, Västra Harg hem till Mantorp. Omedelbart efter Västra Harg mötte solen upp. Det var då jag beslöt mig för att åka till någon av hemmakyrkorna för att titta på minneslistorna över personer i Vifolka och Östra Tollstad församlingar som avlidit under senaste året.

Bild: Jörgen Auer
Först åkte jag till Viby, för att det är närmast Mantorp och sedan Herrberga (bilden) för att den är längst från Mantorp. Och så var det ju även för jag som samlare ville inhandla en kyrkobeskrivning över dessa två kyrkor. Veta och Sya har jag sedan tidigare. Efter det åkte jag hem och åt middag. Inväntade sedan Så mycket bättre i TV4. Det hade Inger velat se. Jag hällde därför upp två stora glas öl och eftersom hon inte kom drack jag upp båda. 
Den formuleringen hade hon skrattat åt.

fredag 30 oktober 2020

Vara ute och gå går bra

Bild: Jörgen Auer
Det blev en dimmig start på fredagen. Det var knappt att jag såg Mantorps station. Men så dansade ett pendeltåg in på området och i alla fall ljusen syntes. Tur att jag inte skulle med, för ett pendeltåg står inte inne en minut ens. Jag hade inte hunnit om jag så hade sprungit.

 Bild: Jörgen Auer
Säga vad man vill om denna morgon, vacker eller inte, men det låg i alla fall spänning i luften. Inte så lite, heller. Och med tanke på de utökade restriktionerna i coronapandemin var det inte utan att jag funderade över resten av dagen. Törs man gå och handla? Lämna in spelkuponger? Jaja, ut och promenera går åtminstone för sig. Och här, klockan halv åtta i morse hade jag ännu inte mött någon.

Bild: Jörgen Auer
Men snart så. Två hästar kom. Inte i full galopp, utan sakta gående. Det visade sig vid en senare undersökning vara Axel, närmast, och Calle från Stall Tollstad. På deras ryggar satt Amanda Claesson och Emelie Ekholm. Fast  det viste jag inte då. Jag tror att jag sa nåt om vacker bild. 

Bild: Jörgen Auer
Några får på Tollstad källgård tittade både nyfiket och mitt-i-matenstört på förbipasserande. Andra får brydde sig inte alls, utan koncentrerade sig på morgonmålet. Jag ropade hej till Mariette Norling, precis som jag gjort bara halvminuten tidigare till Annelie Holgersson på Stall Tollstad. 
-God morgon, ropade Annelie. 
-God morgon, sa Mariette och lade till; jag tror att jag går lika många steg som du i dag bara på att släppa ut hästar i hagen.
Njae, Mariette, då vet du inte hur långt jag kan gå.

Bild: Jörgen Auer
Jag gick till utkanten av Östra Tollstad. Bortanför, söderut låg vildmark. Inte vild som i djungel, nej, nej, utan vild som i Västra Harg. Typ. Ungefär här brukar jag stanna till, pusta ut en stund, titta ut över åkern bort mot Mogestad och invänta solen. Men i morse fick jag vänta förgäves. Solen kom inte. Å andra sidan gjorde inte det så mycket, det var skönt promenadväder. Ingen blåst. Det var vindstilla, vilket är tämligen ovanligt på de här breddgraderna. 

Bild: Jörgen Auer
Just som jag funderade över vilka bilder jag skulle lägga in på bloggen och vilka på Facebook kom en av ryttarna tillbaka. Fast på en annan häst. Alltså jag gick samma grusväg tillbaka mot Mantorp från Östra Tollstad som jag tog dit. Och då mötte jag åter den här ryttaren. Hemkommen ringde/messade jag Annelie Holgersson på Stall Tollstad  och frågade om hon visste vilka tjejerna var som jag hade mött i morse. 
-Ja, då, de morgonpigga tjejerna heter Amanda Claesson och Emelie Ekholm och deras hästar heter Axel och Calle, svarade Annelie och lade till: och fuxen heter Hermes.
Så det här är Amanda Claesson och Hermes. Husen i dimman där bakom ligger söder om Mantorps station. Det var där jag fick ett ryck och tänkte: äh, varför ska jag gå hem när jag har tid och lust att fortsätta gå? 
Så då gjorde jag det. Runt travet skulle jag. Bort till Depot Mantorp (Mobilia). Men först bort till Tollstadvägen, över järnvägsbron och in i nya bostadsområdet Riddarängen. Nära där träffade jag Erik Svensson och hans kompis, de är ute och går lika ofta som jag, och vi språkade en stund. Vi talade om nyttan av motion bland annat.
Jag fortsatte genom Olofstorp och under Riksvägen för att ta gång- och cykelvägen bakom Mantorptravet. Då kom Elisabeth Stenbom och Ing-Britt Johansson från andra hållet. Hej, hej. Vi talade om nyttan av motion (det kan aldrig bli uttjatat, varken motionen eller pratet om det). Vidare talade vi om coronan, förstås. Faktiskt nämndes även Bostadsområdet Lagerlunda i Norrköping, samt polishuset i samma stad. Och fotbollsplanen Bollspelaren. Även Marstrand kom på tal. Och författaren Ann Rosman. Hm. Jag nämnde då 1793 och 1794. Och författaren Niklas Natt och Dag
Efter att ha vältrat oss i smuts och elände en stund återvände vi till Mantorp och Ing-Britt nämnde att Riddarängens gatunamn tydligen ska heta just gator, vilket väl måste vara fel. Alla andra gator i Mantorp kallas ju vägen (typ Häradsvägen), stigen (Gulsippestigen eller gränd (Humlegränd). Sedan tidigare finns visserligen två gator: Nejlikegatan och Kilängsgatan, den senare bor ingen på utan det är en matargata till just Gulsippestigen och dess sippa kompisar Backsippestigen, Blåsippestigen och Vitsippestigen. 
Så man undrar ju: ska de nya verkligen heta gata?
Ska jag ta upp det nu när jag tänker skriva till Mjölby kommun i ett helt annat ärende?
 

torsdag 29 oktober 2020

Där stod en bil från Tralee

Bild: Jörgen Auer
Det är inte varje dag jag ser en irländsk bil. Men O'Neills International Transport har dagliga kontakter med Skandinavien. Det har det irländska företaget även med England, Frankrike, Spanien, Tyskland, Italien och Schweiz. Familjeägda O'Neills International Transport hör hemma i sydvästra Irland, närmare bestämt i  Drumtacker Oakpark, Tralee, Kerry och grundades 1987. Hemsidan heter onitrans.com och där kan man läsa att företaget har 39 bilar (av märkena Scania, Volvo och Renault) och ännu fler trailers av olika slag.
Varför skriver jag om detta? Jo, för att jag sedan ett par år intresserat mig för att ta reda på var alla tunga bilar som kör på våra vägar hör hemma. Därför skapade jag serien Trailers på svenska vägar, och det här är första irländska bilen som är med i den. Jag har hittills skrivit om över 100 olika företag, svenska som utländska. Jag försöker alltid ta reda på var företagen har sitt huvudkontor, hur många anställda de har och hur mycket de omsätter.
De senare uppgifterna skriver O'Neills inte om på sin hemsida. De hittade jag i stället på amerikanska zoominfo.com som berättar att O´Neills hade 28 anställda 2019 och omsatte 5 miljoner dollar. 
FOTNOT: Tralee är, skriver Wikipedia, administrationscentrum för grevskapet Kerry i Republiken Irland. Staden har runt 25 000 invånare och ligger vid foten av en två mil lång bergskedja Slieve Mish Mountain (högsta topp 851 meter) med Atlanten alldeles intill. Staden som skrivs Trá Li ( är berömd för en veckolång festival vid namn Rose of Tralee.


onsdag 28 oktober 2020

I väntan på vaccin

Bild: Jörgen Auer
Höst, är den inte alltid likadan? Man gillar ju färgerna och så, men man undrar inte så mycket över den. Det är ju vintern och våren man tänker på. Undrar om det blir en kall vinter? I sommar ska det bli skönt. För den blir väl varm och rolig? 
Men blir det verkligen så den här gången? Blir det ens vinter? Jo, det blir det nog. Men inte för alla. Corona och covid-19 ska ta några till. Tänk om den förbannade pandemin är här för att stanna? Vad gör vi då? Om inget vaccin hjälper? Och vad ska vi med idrottsarenor, museum och konserter till om ingen får gå på dem? Vad ska vi med bussar och pendeltåg till om vi inte kan åka på dem, annat än en och en. Vad ska vi i städer och tätorter att göra om vi måste bli sjuka och dö på kuppen? 
Tänk om vi måste vrida klockan tillbaka och bygga upp bondesamhället igen? Flytta ut på landet, allihop. Var köper man en ko, förresten? Och vad ska jag odla i min täppa? Potatis och morötter, förstås. Kanske ha ett större grönsaksland. Hm. Ja. Så blir det. Så ska jag ha't. Så råg. 

Bild: Jörgen Auer
Ja, det finns mycket att fundera på. Men än tänker i alla fall inte jag kasta yxan i sjön. Det vore dumt. Yxan behövs att hugga ved med. Eller, jag kan ju köpa en klyv i stället. Men såg är bra. Ifall rågbrödet blir för hårt. 
 
Bild: Jörgen Auer
Alla bor i skogen eller ute på slätten. Städerna avfolkas. Naturen tar över gator och torg och gör det relativt snabbt om ingen är där och klipper och tuktar, ansar och räfsar och sköter planteringar i parker och rabatter. På hundra år är det mesta övervuxet. 

Bild: Jörgen Auer
Men så blir det inte. Nej, nej. Det kommer snart ett vaccin som biter på covid -19. Men kanske måste vi genomlida både vinter och vår innan vaccinet finns här fullt ut. Kanske måste vi vänta hela 2021 också. Men sen! Sen är vi fria igen och kan börja krama främlingar till och med. 
Däremot slipper vi nog inte ifrån ett ännu större problem och hot: den globala uppvärmningen. Vi är redan försenade i vår loja strävan att stoppa industriutsläpp och allt vad som nu påskyndar processen (själv är jag så gott som helt okunnig på området, men tror på vad domedagsforskare och Greta Thunberg säger). Det är bråttom.

Bild: Jörgen Auer
I väntan på alla stora problem och livsavgörande beslut kan vi små myror bara försöka leva så gott det går. Sträva på i vår dagliga gärning, ta hand om varandra, ta vara på dagar av njutning, ta del av nyheter och rekommendationer. Ta oss i akt. Tvätta händerna. Undvika folksamlingar, hålla avstånd, stanna hemma när vi känner oss sjuka. Glo på teve, lyssna på radio, googla på internet, baka, safta, sylta, cykla, vandra, springa, läsa, skriva, fota, peta på våra frimärkssamlingar, spela boule, klappa en hund, leta efter en katt, simma, äta, fika. Kort sagt: leva.

Bild: Jörgen Auer
Och förhoppningsvis går solen både upp och ned även i morgon.

tisdag 27 oktober 2020

Vill du med på promenad?

Bild: Jörgen Auer
Jag har sagt och skrivit det förut och skriver det igen: kyrkogårdar är vackra. I dag besökte jag kyrkogården i Västra Harg i Mjölby kommun. Det var bara jag och några hundra döda. 

Bild: Jörgen Auer
Västra Hargs kyrka stod färdig 1815. Det vet jag, för så står det på kyrkan. På svenskakyrkan.se får man veta mycket mer. Som att den ersatte en medeltida kyrka, troligen från 1200-talet. Delar av den gamla kyrkan ingår i den nuvarande. Att det finns stora gårdar runt om i bygden, förstår man av de många stora gravstenarna på kyrkogården. Här har det funnits pengar att betala med.

Bild: Jörgen Auer
Som sagt var: stora stenar finns det gott om. De här bautastenarna tillhör släkten Kugelberg.

Bild: Jörgen Auer
Kyrkogårdar i all ära, det är fint lite varstans om hösten när färgerna tränger sig före för att synas mest. De här kan ses vid Klämmestorps gård utanför Mantorp.

Bild: Jörgen Auer
Mossa på sten är också fint, eller hur? Just de här stenarna nära Klämmestorp finner jag så spännande. Har någon verkligen vänt på varje sten i det här partiet för att söka finna runstenar? Jag tvivlar på det men har i 40 års tid tänkt ta med mig ett spett. Eller ännu hellre en bulldozer. Vi vet ju att det finns runstenar i närheten. Vid både Veta, Viby och Sya kyrkor finns det, liksom vid Sjögestad motell. Varför inte här där det finns gott om stora stenar, till och med platta. Men hur ser de ut på den sida vi inte ser?

Bild: Jörgen Auer
Det bästa med långa promenader är att man har möjlighet att se så mycket. Som här vid järnvägsbron på Hargsvägen i Mantorp. Står man tillräckligt länge kommer det ett tåg. Pendeltågen går ofta. Och rätt vad det är svischar det till och X2000 får på sin väg genom orten bron att rysta till. Eller så känns det bara så. Kanske är det jag själv som ryser. Men i dag var det lugnt. Men visst var det ett tåg på ingång.

Bild: Jörgen Auer
Titta! Nu är två huskroppar uppe på nya bostadsområdet Riddarängen i Mantorp. Så roligt! Det blir nog väldigt fint, tippar jag och ser fram mot att få se hela området färdigt. Till en början är det visst bara fem hus som byggs och är klara för inflyttning 2021.

Bild: Jörgen Auer
Det kan vara lite stökigt att ta sig fram på delar av Riksvägen i Mantorp nu i den här veckan. I alla fall på dagtid då endast halva körbanan kan användas under pågående arbeten (riktigt vad man gör vet jag inte). Det är ingen lång sträcka, men hundra meter är tillräckligt för att orsaka trafikstörningar.

Bild: Jörgen Auer
Jag vet inte, men tror att det kommer att vara avstängt även i morgon och kanske blir det extra problematiskt när arbetena närmar sig korsningen med Trumpetarevägen. 

Bild: Jörgen Auer
Slutligen: du som inte har upptäckt tjusningen med promenader än kan slå mig en signal så gör vi sällskap för att njuta av vardagens skönhet. Och håller avstånd, förstås. 


måndag 26 oktober 2020

Jeans och Röda korset

Bild: Jörgen Auer
Det är allt en jäkla skön bild med vagnen under träden, tänkte jag och knäppte en bild. Kunde bli nåt till bloggen, kanske. Förmiddag var det, jag var på väg för att posta ett brev. Innehållet är en faktura för ett hundjobb. Just precis, livet kan vara ett hundgöra. Ingen mötte jag. Ingen jag känner, menar jag. Men så kom där en man i sina bästa år, om nu lite över 30 är bäst. Vi hälsade och var på väg förbi varandra.
-Nej, men det är ju du, sa jag i tron att det var Kalle Frithiofsson. 
Det var det inte. Det var hans bror, Jesper som jag inte har sett på 15 år.
Kul att ses. Lite spännande också eftersom Jesper jobbar mycket utomlands. För Röda korset. Jobbar med logistik. Senast i Irak, dit han ska tillbaka. Nu stod han här på en grusväg i Mantorp och tyckte att allt var sig likt. Lugnt, lantligt, snällt och ofarligt, liksom. Covid-19 känns långt borta, menade han och sa att han sett en hel del tragik av olika slag på sina resor. Och mycket glädje också.

Bild: Jörgen Auer
På eftermiddagen begav jag mig till Jeansfabriken på Tornby i Linköping. Premiär. För mig, alltså. Fabriken, som inte är fabrik, utan butik, öppnade för två veckor sedan. Det är Anders Hamrén som  äger den och därmed fortsätter sälja jeans som han gjort i 40 år. Närmast kommer han från Mantorp fashion outlet, men har haft butiker på andra ställen i Linköping långt före det. En mycket trevlig man som överraskade mig lite i dag, när det visar sig att han också målar tavlor. Han har målat varenda tavla som syns i butiken, fabriken, och de är bra! Riktigt fina, vill jag säga.

Bild: Jörgen Auer
Se här, till exempel. Fint. Övrig konst har han dock inte skapat. Men målat tavlor har han gjort i 20 år, berättade han och bjöd mig titta in på kontoret. Men först köpte jag ett par jeans: Replay Anbass.

Bild: Jörgen Auer
Oj! Hela kontoret fullt. Är de till salu, undrade jag. Det är de. Så nu är det en mindre än när jag kom.

Bild: Jörgen Auer
Nej, det här är inte tavlan jag köpte. Det här är en bild från min Mantorpspromenad för dagen. Alltså, jag vet inte hur många vandringsvägar och variationer/kombinationer det finns i Mantorp. Men åtskilliga. Och jag kan de alla. Jag älskar dem, rentav.

söndag 25 oktober 2020

Både fattig och rik

Bild: Jörgen Auer
Det var en sån där dag igen. En sån där ingenting-dag. En dag när ingenting blir gjort. Inte mer än sånt man måste för att leva. Äta och andas. Och de andra småsakerna jag inte ens behöver nämna. De där som vi alla måste göra och som inte skiljer fattig från rik. Inte heller på hudfärg, religion, politisk åsikt, fosterland, bostadsort, sexuell läggning eller vad fan som helst. Det enda jag tog mig före var att gå en promenad i Mantorp. Det är vackert nu, sa jag till mig själv. Ja, i alla fall just här, svarade jag och tog en bild. Bortåt gamla prästgården var det. Sen fortsatte jag förbi Vetagärdet, upp mot Veta skola där jag vände ner mot allén som till Veta kyrka bär.

Bild: Jörgen Auer
Jag kunde inte låta bli att åter ta en bild på den vackra eken ute på åkern. Lite av Vasaområdet kom med där bakom. Och vattentornet. Fint, tänkte jag. Alltså, jag minns inte om jag tänkte det just då när jag tog bilden. Men eftersom eken alltid är fin så måste jag ha tänkt så.

Bild: Jörgen Auer
Däremot minns jag att jag tänkte det var synd att inte solen var framme och visade eken i ännu bättre dager. Jag tog flera bilder medan jag förflyttade mig och eken var densamma, men bakgrunden, husen, träden, verkade flytta på sig. Vattentornet också. För nu var det plötsligt långt till vänster om eken.

Bild: Jörgen Auer
Någon timme senare. Kanske var det två eller tre timmar, jag vet inte. Men senare. Jag satt i bilen. Åkte. Såg mig omkring i västra länsdelen. Fast det var ett misstag, faktiskt. Jag skulle ju se Gebbe Björkmans naturinspirerade utställning "Konsten att förvalta ett arv". Det visade sig dock vid en närmare koll att den inte var i Ödeshög som jag trodde, utan på Galleri R på Ågatan i Linköping! Snopet. Jag missade helt enkelt att titta närmare på den inbjudan jag fått av Gebbe. Ack ja. Nu får jag ge mig dit i veckan i stället. Utställningen går att se fram till och med torsdag 5 november.

Bild: Jörgen Auer
Vart åkte jag då efter Ödeshög? Tja, jag vet att jag såg träd. Nej, jag hade full koll. Boet åkte jag igenom och fortsatte mot Tranås. Såg avtagsväg mot Rottnåsa, såg rådjur, en grupp människor, jag tror de var fem personer som kom gående längs vägen, en hund var ute och gick med matte, två hästar följde med intresserade öron och ögon min lusiga framfart. Två pojkar på cykel vinkade. Jag tog av mot Trehörna. Eller stod det Hogstad på den skylten?

Bild: Jörgen Auer
Men här, efter Gärdslätt, i korsningen med Boxholmsvägen står det i alla fall Trehörna. Och Hogstad. Och Rinna. Det var alltså 18 kilometer sedan jag passerat Trehörna. Där ser man. Vad hände på de nära två milen? Jag vet inte. Den tiden är helt borta ur minnet. Du vet säkert hur det känns när man inser att man inte minns ett endaste dugg från en sträcka man kört. Åkte jag där? Passerade jag verkligen Mossebo? Har jag inget minne av. Frågan är om man under en sådan resa är en uppmärksam bilförare eller om man sitter och sover? Jag vet inte. 
En sekund tänkte jag svänga av mot Boxholm, men insåg att jag nog då inte skulle hinna hem innan mörkrets intåg så jag tog närmaste vägen hem.

Bild: Jörgen Auer
Hogstad minns jag. För då hade jag en bil i baken. Idiot! Sen var jag i Mjölby. Bilen rullade så fint på nyasfalterade Kungsvägen och spann som en katt. Det gjorde den genom Sya också, ja hela vägen hem till Mantorp där jag överraskades, jo faktiskt, av att nyponbusken gulnat betydligt de senaste dygnen. Jag tog en bild, gick in. Gjorde i ordning nåt att äta. Åt. Såg Hammarbys tre mål mot Östersund i sammandraget på Kanal 5. Drack kaffe. Tittade på mina bilder. Skrev ett inlägg om Vetaeken på Facebook. Skrev det här inlägget och är bergsäker på att den sista bilden ljuger. Så ljust kan det omöjligt ha varit. Men busken är gul, det är den.

lördag 24 oktober 2020

Mot grå ensamhet?


Bild: Jörgen Auer

Några bilder bara 
Låt dem så få vara
De menar ingenting
Bara visar upp sig
 
Bild: Jörgen Auer

Bilder kan ju prata
men hörs aldrig gnata
de visar verklighet
och kan skapa drömmar


Bild: Jörgen Auer

Vad finns bortom kyrkan?
Bor där kärleksdyrkan?
Vänskap bakom hörnet?
Eller grå ensamhet?

Bild: Jörgen Auer

fredag 23 oktober 2020

Tyréns och Sandahls

Bild: Jörgen Auer
Två bilar och två nya företag, eller koncerner i min långa (och eviga?) serie om Trailers på svenska vägar. En serie föranledd av de många transportbilar, svenska som utländska, som syns på vägarna. Nyfiken som jag är vill jag veta nåt om företagen. Det där som ofta står på sidorna av bilarna, vad betyder det? Var hör företaget hemma, hur gammalt är det och hur många arbetar där? Den här gången hittade jag två svenska koncerner. Tyréns och Sandahls.
I stiftelseägda Tyréns som står att läsa om på utmärkta och informativa hemsidan tyrens.se ingår tolv bolag, moderbolaget heter Sven Tyréns stiftelse, huvudkontoret finns i Stockholm. Sven Tyrén grundade företaget 1942. Hemsidan säger att Tyréns är ett av Sveriges ledande konsultföretag inom samhällsbyggnad och jobbar med infrastruktur, samhällsplanering, byggnader, industri, klimat och miljö och vatten. Och finns i hela landet.
Tyréns har totalt 2 700 medarbetare och bedriver verksamhet i Sverige, Danmark, England, Estland och Litauen. I Sverige skrevs antalet anställda 2019 till 1971. Enligt allabolag.se var omsättningen samma år kring 3 miljarder kronor. 

Bild: Jörgen Auer
Sandahls, eller Sandahlsbolagen Sweden AB kan man läsa om på Sandahls.com, också det en mycket fin och väl genomarbetad hemsida. Sandahls är ett familjeföretag som startades 1949 med en lastbil i Sandahls Åkeri AB. Från 2005 står Sandahlsbolagen Sweden AB som moderbolag i en koncern med tio bolag. Företaget hör hemma i Värnamo och är ett av Sveriges största privatägda logistikföretag. Koncernen har över 700 anställda och omsätter kring två miljarder kronor. Bland övriga bolag kan nämnas Sandahls Entreprenad AB, Sandahls Grus & Asfalt AB, Betongbolaget Sweden AB, Sandahls Goods & Parcel AB.