På besök i Birgittas land

Bild : Jörgen Auer

Har varit på utflykt igen. Även den här gången lite söderut i Östergötland. Ja, och Jönköpings län där ju Tranås återfinns.

Heliga Birgitta vakade över oss längs rv 32 och den allt sedan invigningen 2003 återkommande frågan dök upp igen: vad hade hon för koppling till Boxholm?

Jo, som barn vistades hon en hel del hos sin moster Katarina på Aspenäs som ligger vid Sommen.

Bild: Jörgen Auer

Tranås från ovan. Och där borta: sjön Sommens blå vatten.

Bild: Jörgen Auer

Vi (systrarna Ami Auer och Brittis Falk samt vår eminente chaufför Kalle Geistler) är på väg till Torpön och tar förstås vägen genom

Tranås där tyvärr halva Storgatan är under ombyggnad. Men lite hinner vi se av Tranås många butiker.

Bild: Jörgen Auer

Så kör vi vidare denna underbara majdag nummer åtta. Naturen är underbar. Vi ler och nickar mot varandra. Så fint, säger vi.

Bild: Jörgen Auer

Vatten, vatten, vatten. Vad vore livet utan vatten, frågar vi oss. Och vad vore den här bilden utan vatten.

Bild: Jörgen Auer

Gårds- och glassbutiken Stebbarp på Torpön är inte öppen, men får ett kissnödigt besök. 

Bild: Jörgen Auer

Ami är hungrig och har smörgåsar med sig.

Vi fikar i Guds fria natur. Kalle går bakom ett träd.

Bild: Jörgen Auer

Alla är överens. Bedårande vackert, är det samlade omdömet om resan över Sveriges 48:e ö i storleksordning, Torpön, 2178 hektar stor vilket gör den till Östergötlands största ö. 

Bild: Jörgen Auer

Där kommer linfärjan Viktoria från fastlandet. Varje hel- och halvtimme avgår den och den korta färden tar fem minuter.

Bild: Jörgen Auer

Det är nåt visst med färjor, små som stora. Även på lilla Victoria som kan ta sex bilar känner man av den där lilla tjusningen som varje resa kan göra. Det är lätt att drömma sig bort. Bort över havet.

Bild: Jörgen Auer

Utsiktsplats Malexander. Kyrkan från 1881, renoverad 1929 står som ett högt vitt träd i den omgivande skogen.

Malexander hade kyrka ännu tidigare. Förstås. De första uppgifterna om en sådan är från Birgittas tid, 1345 då ägaren till Aspanäs, hennes ingifte morbror, lagmannen Knut Jonsson testamenterade pengar till kyrkan.

Bara ett enkelt V

Bild: Jörgen Auer

En uppgift hade du. Och vad gjorde du? Skämde ut hela Öjebro och ta mig fan hela Östergötland! Hur urbota dum får man vara? Så här skulle det se ut, precis så som var planerat och skissat av kommissionslantmätare Adam Wadman inför invigningen i Öjebro av nya stenvalvsbron 1797 för att hedra konungen Gustaf IV Adolf.

Bild: Jörgen Auer

Men vad gjorde du, Gunnar Prank? Sov? De andra i plutonen klarade elegant sina uppgifter. Men du, din idiot! Att rista ett V föll på din lott, ett V! 

I morgon kan du ta ditt pick och pack och försvinna. Förstått!

Mer: Gustav IV Adolf, född 1778, var son till Gustav III och Sofia Magdalena. Konung av Sverige 1792 till 1809. Gift med Fredrika av Baden. Avsatt i en statskupp 1809, fängslad och förvisad ur Sverige. Drev efter detta runt på kontinenten under namnet Överste Gustavsson. Avled efter en stroke 1837 i St Gallen, Schweiz.

 

På liten rundresa

Bild: Jörgen Auer

Ja, fortsätt framåt bara. Jag står kvar här och hindrar bilen med Jörgen Auer att köravidare mot Boxholm.

Bild: Jörgen Auer

En kort paus Öringe. Men Svartån gjorde mig törstig eftersom jag glömt ta med vattenflaskan. Kör! Sa jag till dottern Rebecka.

Bild: Jörgen Auer

 Måste stanna även här. Fjättmunna. Vackert. Lugnt och rofyllt. Bild.

Bild: Jörgen Auer

Ekeby kyrka byggdes redan på 1100-talet, men dagens kyrkobyggnad är från 1600-talet. Det fina tornet kom till 1753 och byggmästare var Petter Frimodig, Linköping.

Bild: Jörgen Auer

Dagens i mitt tycke bästa bild kom till i Öringe. Men javisst, det var ju där jag blev törstig Kör!

En färgad kväll

Bild: Jörgen Auer

Så blå är himlen

så ren och klar

helt underbar

I all fall från soffan sett

en kväll som denna

längtan ger sig till känna

Jag längtar resa

högt i det blå

längre bort än så

En resa utan mål

utan hopp och tro

men lugn och ro

Livet var så nära

helt tätt inpå

och färgen, den var blå

Jörgen Auer

Äntligen Råssnäs igen

Bild: Jörgen Auer

Underbara Råssnäs udde och Vättern! Tack för en skön fredag. Och tack Martin och Frida för att ni tog med mig dit. Jag går sannerligen inte fort med rullator, men jag kommer framåt. Fredagens 1, 6 kilometer är den längsta sträcka jag har gått på en månad.

Bild: Jörgen Auer

Solens reflexer i vattnet är ju bara hur sköna som helst att skåda. Och är det som vid det här besöket över 20 grader varmt, så ah... fantastiskt.

Bild: Jörgen Auer

Men man behöver inte bara se på vattnet. En stunds njutningsfull miljövila med vitsippor och vårfågelsång vederkvicker också själen.

Något helt annat: i dag fyller mitt äldsta barn Rebecka 50 år! Hur kan det vara möjligt? Det var ju inte så länge sedan vi skickade iväg henne till första skoldagen. Ryggväskan såg så stor ut.

Grattis, älskling.

Nog är det väl fint?

Bild: Jörgen Auer

Se så fint jag fått! Tack Rooney för hjälp med vindskyddet och tack syster Ami för tjusig blomplacering.

Bild: Jörgen Auer

Det är lika fint i andra hörnet. Men kunde jag inte ha gjort det här själv? Nja, men jag  har i alla fall betalat för vindskyddet och blommorna. Blommorna var jag med och köpte på Viby handelsträdgård och vindskydden kommer från Bauhaus i Linköping.

Låt mig vara löjlig

Bild: Jörgen Auer

Ett vitt och i sitt slag ensamt moln är ute och seglar. Hur långt har det farit? Det vet vi inte. Hur långt ska det? Det vet vi inte. Hur länge har det färdats? Det vet vi inte, heller.

Moln säger sällan vart de tänker sig och aldrig ett ord om vad de sett på sin väg.

För det är ju löjligt att tro ett moln om tankar och idéer, om syn och hörsel. 

Ett moln är ett moln.

Men låt mig vara löjlig. Låt mig tänka att moln är som vi, kan tänka, känna, höra, se.

Så mycket de måste ha varit med om!

Tänk själv, förresten.

Sätt dig på ett moln och segla iväg. Se så.

De långa nätterna

 Det är inte timmarna som är tunga. Det är minuterna. De segdrar sig fram genom natten, seglar tysta som stora, mörka skepp genom rummet och jag undrar hur det resoneras på commandobryggan.

Är vi på rätt kurs, rätt köl, rätt hav och har vi manskap nog för att ta oss till morgonen? Verkar det inte längre än vanligt i natt?

Vi sömnlösa, lättväckta, fårskocksräknande stackare som natt efter natt längtar efter att anlända i tid till morgonens anhalt:  frukoststationen, vi är visserligen vana. Men det finns gränser.

Jag har sovit dåligt eller lite sedan barnsben, men nattens svårmod, oro och sökande efter minsta svaghet för att bräcka vakenhetens mur tar nog priset. Jag väntar och väntar, men muren är tjock som en riddarborg och släpper inte igenom mig.

Fundering efter fundering. Tanke på tanke. Minut för minut. Natten släpar. 

Så plötsligt kommer ljuset. Jag har inte vaknat, jag har inte sovit. Dvalan uteblev. Men mitt skepp är snart i hamn. Frukosten är nära. 

Dags att kliva fram.

Mycket kraft i den arenan

Bild: TV4 play

Det var ordentlig kraft i Skellefteå Kraft arena och första hockeyfinalen mellan Skellefteå och Rögle (4-1). Gästerna mäktade inte med ett endaste skott på mål i tredje och sista perioden.

Bild via TV4 Play

Kämpen Pär Lindholm var tillbaka i hemmalaget efter lång skada och var en av isens huvudfigurer. Snyggt mål (3-1) gjorde han också.

Men allra bäst på isen var Oscar Lindberg. Hur bär han sig åt för att vara ständigt spelbar?

Nytt tumult på Uljeberg

Bild: Jörgen Auer

Hjälp!

Nu vet i fan om jag vågar släppa in nån mer från Mjölby kommun eller LAH Mjölby. De river ju lägenheten!

I förmiddags kom kommunen med tre personer som skulle byta till digitalt lås hos mig för att underlätta deras tillträde.

Jag satt i köket och löste korsord. Såväl låsbytet som korsordet gick bra.

I alla fall fram till dess att det plötsligt brakade till och det blev ett förfärligt oväsen i ett till köket angränsade rum. Det sjöng i medaljongen skulle man kunna säga. Så lät det nämligen när en gardinstång av metall flög i golvet för ett orsakat korsdrag mellan rummet och ytterdörren.

Inget gick sönder. Och kommunpersonalen var snabba att ställa allt i ordning. Jag blev bara så full i skratt av det lilla tumultet och undrar om det sker ytterligare ett nästa gång någon kommer.

Men så kan det väl inte vara?

Äldre Quitti verkar yngre

 Monica Quitti Kaur är bekymrad, nästan bedrövad där hon sitter vid det rosenfärgade sminkbordet i sin loge och betraktar den spegelbild som hon närstuderat i tio minuter. Hon vänder och vrider på sig och vid varje sådan vändning suckar hon. För visst är det en ny rynka där vid sidan av vänster öga.

Hon, stjärna i Bollywood och vida känd för sin skönhet håller på att bli gammal. Inte lastgammal, men äldre. Visst, hon har inte fyllt 40 än, men nästa år...

Hon ryser.

Och minns. Första filmen. Sätta Segel. Hon var bara 11 år då och blev snabbt hela Indiens barnstjärna. Fick åka runt överallt i det väldeliga landet och uppträda i tv, radio, tidning efter tidning.

Sedan rann allt bara på. Hon växte. Tog teaterlektioner. Nya filmer. Älskade Vän, Sana Sana, Argan List.

Och så den stora succén, Sjunde Paradiset. Då var hon 16. Bombnedslag, kallades hon för sina kurvor. Vilket motspelaren, den betydligt äldre Vittorio Senza (en sån bock) utnyttjade.

Åh, hon hade spelat mot och med de främsta: Shranash Ariyan Kumar, Shamron Sienad Patel, Raja Kumari, Qulai Avatarim.

Qulai gifte hon sig med och livet lekte. Han var en skönhet, hon var en skönhet. Indiens vackraste par skrev tidningarna. De spelade film efter film mot varandra: Det blommar i himlen, Bortom sans och förnuft, Kärlekens pris, Sjunde Paradiset (2), Det brinner i Goja, Fjärran flykt. Och sen katastrofen Rubinen som försvann.

Det var nämligen inte bara rubinen som försvann. Även Qulai var borta en dag och lämnade efter sig ett brev och slutade filma. Han skulle se Afrika, sa han.

Nej! Nej, nej. Nej! Där är ju en början till rynka snett nedanför vänsterörat också! Fuck.  

Stanna tiden. Inte 40. Snälla. De senaste åren hade hon fått konkurrens på skönhetstronen av de unga och lovande skådespelarna Matinda Sultan Singh och Simone Mahal. Ännu räknades nog Monica som nummer ett

Sjunde Paradiset (3) var de alla tre med i.  Av bara farten fick de stora roller i komedien Calcutta dancing och följde upp med Boogie Woggie Mumbai. Båda stora succéer. Dessutom dök gamle charmören Vittorio Senza upp igen. Nu över 60 och grå. Men cool - och rik. Han friade. Hon svarade ja.

Förra årets krigs-och kärleksdrama Pakistani border var en storfilm av nära nog amerikanska mått. Filmen gav eko världen över och Monica fick huvudrollen i franska De dagar som följde.

Och det är där vi möter henne nu. I spegeln.

Hon är helt klart bekymrad över sitt åldrande. Å andra sidan har hon vidtagit åtgärder. Inte bara i form av smink. Hon har med hjälp av en norsk vän och älskare, Kleven Sköiter Korsby ändrat årtal (förutom de två sista filmerna) på alla de ställen ute på nätet där det går att ändra.

På WikiMedia står det numera att Sätta Segel spelades in tre år senare än vad som verkligen skedde. Monica Quitti sägs vara född 1990. Inte 87.

Och Vittorio Senza är så nöjd med sin unga och vackra skönhetsdrottning.

På väg till Bollywood

 Snart kommer en indisk mycket osann historia här. Från Bollywood.

Tumultet på Uljeberg

Bild: Jörgen Auer

Det var en helt vanlig dag i huset Hagen på Uljebergs Säteri. Det var varmt och en hyresgäst öppnade därför ett fönster i det kombinerade vardagsrummet, biblioteket, matsalen. Det gillades av en pelargon i kruka, en stilig lampa med hästskärm, ett rött keramikäpple och en av polymerlera tillverkad häst vid namn Jörgen.

Den friska luften fyllde rummet och gav den något vintertrötta pelargonen ny livslust och Jörgen som namngetts av konstnären EvaMarie Törnström själv sträckte ut sin långa hals för att komma så nära fönsteröppningen som möjligt. Äpplet såg moget ut och inbjudande ätbart och lampan, ja den var bara tjusig.

Hagen fick besök, tre personer, och allt andades frid och fröjd. Det vill säga fram till gästerna skulle ge sig av efter en timme och öppnade dörren. I samma sekund kom ett korsdrag från helvetet och drog som ett blixtnedslag genom rum och hall.

Pang, knak, brak, kras, tjoff, det gnällde och gnall, allt-i-ett. Jordens undergång i miniatyr, fullbordad av dörrens försiktiga klick.

Magi.

En första blick in i rummet sa att fönsterbrädan var tom så när som på en spänd lampsladd, av Jörgen syntes inte ett spår, äpplet var borta och pelargonen liksom kruka försvunnen.

Så klarnade bilden: krukan låg sönderslagen på golvet, blomma och jord nästan som i rabatt, Jörgen hade trillat ner på andra sidan den gulbruna gardinen och i förskräckelsen tappat svansen. Det röda keramikäpplet hade flugit ut och låg på en stensträng intill husväggen och den stiliga lampan hängde upp och ner längs samma vägg, men oskadd kvar i den spända sladd som ännu höll emot i sin kontakt. 

Ja, så gick tumultet på Uljeberg till. Och ja då. Lampan höll och tändes

Kors i taket, Wikström

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker verkligen om äldre kyrkobyggnader och stannar ofta till för att fotografera dem. När jag i september förra året hade vägen förbi Kristberg vid Borensberg var det därför självklart att besöka kyrkan därstädes. Hemkommen tänkte jag lägga ut en bild på Facebook från besöket. Men det är väl bäst att lära mig något om kyrkan först tänkte jag och loggade in på http://www.svenskakyrkan.se/borensbergspastorat

Döm om min förvåning när jag förstod att kyrkan har unika takmålningar från 1700-talet. De hade jag aldrig hört talas om tidigare och ville se dem. Så någon vecka efter första besöket var jag i Kristberg på nytt och blev alldeles tagen.

Bild: Jörgen Auer

Så fint! Och så mycket! Fantastiskt. Dess likhet finns inte i Östergötland. Ändå är det en östgöte bakom verken, kyrkomålaren Anders Wikström från Söderköping som levde 1681 till 1752 och som 1725 utförde målningarna i koret och 1728 i långhuset.

Bild: Jörgen Auer

Det är bibliska motiv vår östgötske målarmästare bjuder oss på och jag var helt förstummad vid mitt besök. Jag undrade också hur det kan ha sett ut när han utförde sina verk. Hela kyrkan måste väl ha varit full av träställningar och så satt eller låg Wikström högst upp?

Bild: Jörgen Auer

Målningarna är utförda i sen barockstil och föreställer som sagt motiv ur den bibliska historien. Här syndafallet.

Bild: Jörgen Auer

Så här målade Wikström Jakobs stege.

Bild: Jörgen Auer

Det här är predikstolen i Kristberg, byggd på 1600-talet, dock inte målad av Anders Wikström förrän vid renoveringen 1725-1728.

Wikström visade sina färdigheter även i andra kyrkor, efter vad känt är dock bara takmålningar i Hjorteds kyrka, delvis bevarade, brudbänkar, läktarbarriärer i Ringarums kyrka. I Tingstad kyrka målade han predikstolen, byggd av mäster Göran.

Anders Wikström målade också i S:t Laurentii kyrka i Söderköping, Värna kyrka, Västra Husby kyrka och bönekapellet i Börrum.

Något tidigare än kyrkoprojekten lär han ha varit verksam i Fyllingarum (i Ringarum)

där generalen och friherren Jacob Burensköld lät bygga ett karolinskt lusthus.

Och då gjorde jag det

Ur Corrinten 1986

Jo då. Nog har jag ridit. Till och med vunnit hopptävling och fått pris av dåtidens expert och kommentator Anders Gernandt. Tävlingen var stora Norrköpings Horse Show i Himmelstalundshallen med många världsstjärnor på plats, där en fullsatt arena, 3400 tror jag, fick se mig vinna en shovklass i ett pausprogram. Massmedia cup med ridnoviser från östgötsk massmedia. Men tro inte att publiken höll igen!

Fullt ös med rop och skrik. Och spänning!

Som siste startande fick jag med snabba hästen James från Linköpings fältrittklubb och Ånestadstallet bästa tiden.

Jag var en mycket stolt segrare.

Gosse, har du verkligen inte ridit förr frågade Gernandt och uppmanade mig att fortsätta rida. Han avslutade med:

Kyss bucklan!

 

Våren kommer

Våren kommer, våren kommer. 

Och en häst. Vår häst.

Våren kommer med hästen.

Hästen kommer med våren.

Vår häst. Vår vår. Årets vår.

För svårt för mig

 Jag sitter med ett svårt korsord framför mig och blir förbannad. Det är inte roligt när man måste googla varannat ord! Alltså är korsordet för svårt. Så svårt att det blir dumt och rent löjligt att försöka tänka fram svaren. Så stopp och belägg för sån skit!

Men, ja, det står på tidningens frontsida att svårighetsgraden är den högsta så en köpare och ickelösare får skylla sig själv.

Fan också.

På väg någonstans

 Han låg i sängen och väntade på den sömn som inte verkade vilja infalla. Han tänkte på allt och ingenting, på ingenting och allt och försökte sedan upprepa allt vad han alldeles nyss funderat över.

Plötsligt såg han sig gå ombord på ett stort skepp. Han bar på två resväskor i ljusblått och en tunn, svart ryggväska. Själv hade han ljusblå jeans, en tröja i ljusgrönt och den lilla, fräcka kepsen av irländskt snitt. En gång vände han sig om och lät blicken fara som om han försökte ta in allt han såg. Deras ögon möttes. Han såg sig som ung, som medelålders och nu som gammal. Ett helt liv rullade förbi. 

Kanske var det sista resan?

Han undrade vad det kunde vara i väskorna? Kläder, förstås. Troligen något att läsa och något att äta och dricka. Väskorna verkade lätta. 

Ah, han bar på minnen, naturligtvis. Visst, han hade varit med om några tunga sådana också, men visste sig också inte vara den som tyngdes av dem. Han hade lätt för att minnas, men lika lätt för att glömma. Smärta väger mycket till en början, men nästan ingenting när man väl kommit underfund med och accepterat den.

Så många roliga, soliga, tokiga, brokiga minnen! Han ville ropa till sig själv där på båten: hallå, öppna väskorna! Men nu såg han sig knappt i folkmassan, huvudet guppade lite för var långsamt steg och plötsligt var han borta. En stor dörr stängdes och det blåvita fartyget (var det en färja?) lade snart ut.

Vinden var ljum och västlig. Solen på sitt bästa humör, himlen klarblå. Det var en underbar dag. Han undrade hur nästa morgon skulle te sig.

Skulle te sig. Skulle, te, sig.

Korsordskungen

Vilken dag! Vilket drag! Vilka tag! Har var ju närmast otrolig i dag. 

Korsordskungen.

Det var så han kände sig där han låg i sängen på långfredagens kväll. Kungen av korsord. Hur många hade han löst denna dag? Åtta? Nio? Kanske tio. Korsorden liksom for omkring honom Och det var inga lätta grejer, heller. Exemplar efter exemplar av gamla Aftonbladet och Upsala Nya Tidning raddades upp framför honom av glada vänner och kvarten/halvtimmen senare lämnade de sängen och slängdes på golvet med rutorna fyllda av hans kråkfötter. Med rätta svar, förstås.

När började han lösa korsord? Så fort han lärde sig läsa härmade han sina föräldrar och de löste korsord vareviga dag.

J̌a, så var det.

Så många löste han inte då. Men år förändrar oss och lär oss svårare och svårare ordkombinationer och med tiden får man sina konstruktörsfavoriter. Lär sig förstå hur de tänker. Deras klurigheter.

Han skickade aldrig in några svar. Det var ingen glädje för honom att vinna en bok eller vad de nu kunde vara. Nä, glädjen såg han i att så snabbt som möjligt finna rätt bokstav för den ruta han befann sig vid och kunna koppla ihop meningen den ingick i.

Tänk, hur lätt skulle det inte vara för honom att bli kongen av Sverige. Korsordskonungen. Men just nu tog  det mot och det snurrade av tidningar på väg  förbi honom utan att han brydde sig. Han var trött.

I morn skullen han ta upp tanken igen och hoppades på korsord med långa meningar att lösa. De korsorden med gulfärgade, eller grå rutor med texter som: han slår ett slag för en lyckad golfrunda, ska bli svaret.

Nä, sov nu, kung i morn.

God natt.

Vad ser man på slätten?

Bild: Jörgen Auer

Visst är det fint med de vidsträckta vyer man kan få se på östgötaslätten? Man undrar ju också hur långt man ser? Och vad det är man ser.

Vindkraftverk ja. Plus en kyrka mellan de två högra verken. Vilken kyrka, då?

Bild: Jörgen Auer

Det vet jag. Först fick jag studera bilden en stund, hade mina aningar, och visst är det Älvestad kyrka. Som faktiskt ligger på en liten höjd. Dessutom togs bilden bara på någon kilometers avstånd. På slätten kan man ju annars urskilja kyrkor och andra hus på bra mycket längre avstånd än så. Jag vet när jag från Älvestad kyrka just upptäckte Uljebergs Säteri i Viby  - en mil bort.

April är april

Bild: Jörgen Auer

Nej, bara för att solen skiner betyder det inte att våren är kommen. Men april är april och allt kan hända. Genom åren har månaden kunnat växla mellan snöstorm (jo) och sommarvärme och så regnfyllda dagar att hälften vore nog.

Någon som vet vilket vatten denna bilden visar? Bilden togs i dag.

Jo, det är Svartån. Bakom träden till vänster drar E4 förbi och bilden togs från en stillastående bil på väg E973 mellan Mantorp och Öjebro (Forsa).

Målet som till VM bär

Bild via Viaplay

Här är målet som tar Sverige till sommarens VM. Viktor Gyökeres håller sig framme och krutar in bollen bakom Polens målvakt Grabbara. 3-2 till Sverige.

Bild via Viaplay

Det förlösande målet ur annan synvinkel.

Bild via Viaplay

Och svenskt jubel. Jag hade glädjen att få vara en månad 1994 i USA och få jobba med fotbolls-VM och den sportsliga bevakningen. Den här gången stannar jag hemma.

För övrigt startar Sverige VM med match i Mexiko som också är arrangör liksom även Kanada.

 

Längtan efter form

Jag längtar färg och form,

sol och en varm månad.

Min längtan är enorm,

trängtar vattnets blånad.

Vilken form jag menar,

och vilken månad mest, 

den tanken mig försenar

när jag vaknar nu som bäst.

Men var försvann min styrka

och varför dröjer maj?

Ett svar jag önskar yrka

om inget finns blir jag så skraj

Varmare i morgon?

Bild: Jörgen Auer

Onsdagens kvällshimmel vid Uljebergs Säteri, Mantorp. Bra mycket trevligare att tänka på vid läggdags än dagens "omänskliga" blåst.

Sover vi bättre om vädret varit bra? Jag tror inte att det finns forskning på den frågeställningen, eller jo, det finns det nog, men jag kan inte svaret. 

Ja eller nej?

Jag röstar ja.

Själv har jag annars frusit hela dagen, dock inte nu. Det kan tyda på att det blir varmare i morgon.

Snödroppe kär

Bild: Jörgen Auer

Snödroppe där, snödroppe kär

så fint du växer där du är

Vi äro tre systrar vi

som hade vägarna förbi

Snödroppe där, snödroppe kär

en bukett vi plockar här

Den tar vi med oss hem till mor

och vår söte lillebror

Förunderliga jag

Bild: Jörgen Auer

Månen, så förunderlig. I kväll bara som en fläck i ett fönster. I alla fall från min plats i tv-soffan. Först tar jag den för en dekal och undrar vem som klistrat fast den på insidan. Har jag haft barnbesök? Det har jag förvisso, men Albert är bara två år och näppeligen varken fönster- eller gardinklättrare.

Så ser jag det. Det är ju månskäran. På sin rätta plats  långt ovanför oss  i den mörka kvällen. Men gardinens spegling i fönstret lurar mig till att tro något annat.

Är inte allt förunderligt? Tidens gång. Djur och växter. Människan. 

Vem är jag? Hur blev jag sådan? Kan man förklara mig som den samlade produkten av  den kärlek mina föräldrar och syskon, barn och barnbarn, vänner och arbetskamrater gett mig? Ja, det borde vara jag, lägg till det allt jag hört, sett, läst, känt och upplevt. 

Visst är det jag. Förunderliga jag.

Säg något kul idag

 

Bild: Jörgen Auer

Sa jag något kul idag, igår?  Hm, ja kanske. Jag, liksom de flesta av oss mår så mycket bättre när vi är på gott humör. När vi trivs, har roligt, gör någonting andra och vi själva uppfattar som positivt. Det behöver inte vara stort och ha global betydelse, nej, nej, utan kan ha väldigt lokalt intresse, tillochmed bara vara självuppfyllande.

Som att till exempel ta en bra bild. 

Åh, så vackert! 

Är det skryt att tänka så om en bild man själv har tagit? Nej, det tycker jag inte. Är du nöjd med din bild så är det väl bara bra? För självkänslan.

Med en fin självkänsla mår man gott och kan kanske bjuda på något roligt att säga också. Jag vet av egen erfarenhet att det vid sjukdom är svårt att vara på gott humör varje dag. Men även försök att hitta en positiv känsla, den glada sidan av livet, kan vara värd att kämpa för. 

För man mår så mycket bättre då.

Bild via Svt

Idrotten kan liksom kulturen skapa positiva känslor. Idrotten med sin glädje, kamp och spänning. Som när Hanna Öberg spurtbesegrar franska Julia Simon i skidskyttets världscup.

Då glömmer man lätt bekymmer och dras med i kampen och dess avslutande  glädjeyttringar.