fredag 31 januari 2014

Mötte Odde i Mjölby

 Bild: Jörgen Auer
En snabb promenad i Mjölby hinner man väl med på lunchen, tänkte jag
  Bild: Jörgen Auer
 men hann inte så långt förrän jag stannade en stund
  Bild: Jörgen Auer
 Jag mötte nämligen alltid lika sympatiske Oddbjörn "Odde" Knutsson som kom från andra hållet med sin snälla hund som jag tyvärr tappat bort namnet på. Odde skulle inte börja jobba förrän 17, sa han. 17-05 var nattpasset på Correns tryckeri i Linköping. Eller Pressgrannar som det numera heter och som är ett helägt dotterbolag inom NTM-koncernen.  Bolaget finns också i Uppsala och Visby och trycker ett tiotal dagstidningar samt en mängd tidningar, tidskrifter och direktreklam.
  Bild: Jörgen Auer
Så tiden gick ju förstås och jag fick skynda på stegen tillsammans med trevlige Stefan Larsson från Östgötatidningen som var ute på sin lunchpromenad och som också strålade samman med Odde och mig. Men Stefan följde inte med för att titta på vattenkraften i Mjölby. Han hade också lite längre att gå än jag.
 Bild: Jörgen Auer
 Ja, så var lunchen slut och eftermiddagen tog vid. Om jag har förstått saken rätt så var det här min sista schemalagda eftermiddag, och dag, i Mjölby. På måndag börjar jag i Linköping igen.

För 25 år sen - tv-rättigheter

Ur Corren 31 januari 1989
Fram till 1989 var det Sveriges Television som sände ishockey-VM. Då köpte TV3 rättigheterna och ända fram till 2012 visades matcherna i TV3, TV6 och Viasat Sport. SvT fick sända efterhand.
Från 2012 har TV4 köpt sändningsrättigheterna fram till 2017.

torsdag 30 januari 2014

Cnorren: Att få saker om bakfoten

2002-12-07 lär denna krönika ha publicerats. En mycket blajig sådan, men ändå. Den handlar om att gå långt och om blodiga hälar. Dessutom avhandlas lite vader, kakor, DM, och vad som kan hända på natten. Jag kan också säga att den har redigerats. Den var så pratig att jag var tvungen stryka i den.

Idrottare av alla de slag har det tufft. Tufft så det syns. Efteråt. Boxare får blåmärken där dessa syns som bäst. Eller som sämst. Värst. I ansiktet. Det såg man ju bland annat häromveckan på Paulo Roberto. Hockeyspelare får en och annan tand bortprickad av klubba eller puck och får också jättehårda puckar på fotknölarna som sen svullnar upp så de inte får plats i skridskorna.
Fotbollsspelarna får kakor på låren. Men roddare, dragkampare och spjutkastare får inga kakor. De får inte ens saft. Däremot kan de få se sina armar bli allt längre.
Och så får de blåsor.
Alla som idrottar drabbas av skador. Förr eller senare. Små blessyrer eller stora, svåra skador som måste opereras. Ingen slipper undan. Handarbetare som fotartister, poängspelare som på ängspelare, förare som körare, tvåbenta som fyrbenta, vattendjur som sandspecialister. Som tur är så är inte alltid skadorna av allvarlig art.
Själv idrottar jag inte alls just nu. Vintern är över mig. Ja, under också. Det är vitt på marken. Och is. Nu räcker det inte längre med tygskorna. Man måste ha lite kraftigare doningar på sig för att inte förfrysa tårna. Fötter är ömtåliga. Det vet väl jag som nyligen köpt nya skor och därför tvingats till omplåstring.
Jag har gått för långt.
För fort också. Långt och fort har jag gått. Träget. Kämpat på trots plågorna. Så nu vet jag hur gångare kan ha det. Precis som roddare, dragkampare och spjutkastare.
De får blåsor.
Fast gångare får dem på fötterna, förstås. På mig har stora blåsor slagit upp på båda hälarna. Rejäla saker som blodat igenom strumporna. Och som skavt och skavt mot skornas hälkappor, eller om det är tvärtom, så att jag går lite lätt haltande eller så där som man går när man måste hålla igen på stegen en aning, knipa ihop dem, för att man är så jäkla pissnödig.
Vaderna och vristerna tar ofta mycket stryk hos en gångare har jag smärtsamt fått lära mig. Och det händer att mina vader ger sig till känna nattetid. De är nära att krampa. Då kvider de efter hjälp,eller om det är efter uppmärksamhet. De vill kanske bara bli vänligt bemötta, omhändertagna. Otroligt så lite det behövs för en vad att bli glad.
På tal om glada vader och hälblåsor så måste jag bara berätta att vårt lag spelade i rinkbandykorpen häromsistens. Segersäkra var vi efter två tidigare segrar. Men . . . Jag tror det var i tisdags visst, vi förlorade lite trist. Vi gjorde fyra, de gjorde sju, det var inte meningen ju. Så här efteråt framstår min egen medverkan i det hela i ny dager. Det är när jag kollar i spelprogrammet vilket lag det var vi spelade mot. Och det är inte utan både aha och hum jag noterar: BK Bakfoten.
Var det inte det jag trodde.
JÖRGEN AUER

För 25 år sen - SM-tennis

Ur Corren 30 januari 1989
Se här en tennisspelare från Linköping som det skrevs mycket om på 80-talet, Helena Dahlström som reste runt i Europa som junior och hade några framgångsrika år och också fick möjlighet att spela på WTA-touren. Som synes vann hon SM 1989, fast då hade hon bytt klubbadress och flyttat till Skåne. Där bor hon kvar än i dag och är styrelsemedlem i Höllvikens TK. Dessutom vann hon SM senast i juli 2013, men då för Damer 45 i hennes första veteran-SM.

onsdag 29 januari 2014

Cnorren: Hallen Gyllene Cnorren

2010-12-03 publicerades den här krönikan på Correns sportsidor och även på Corren.se liksom här i bloggen. Men det kan väl vara på sin plats att den kommer en gång till. Den är lite aktuell eftersom den handlar om hemlösa. Att den heter som den gör beror på att julkalendern i teve det året hette Hotellet Gyllene Knorren.  

Det var en gång en familj som inte hade någonstans att bo. Det var syskonen Lisa och Hugo och deras mamma Kajsa och pappa Danne. Men, en dag hittade de ett i deras tycke alldeles fantastiskt bra ställe att bo på. Eller i. De hittade en sporthall.
I sporthallen fanns det flera stora omklädningsrum, med två toaletter i varje och med var sitt duschrum så stora att hela familjen kunde duscha allihop på en och samma gång, ja de kunde bjuda in flera kompisar och ha duschparty. Men - det fanns några problem, och inte så små. För ibland när de varit ute på stan och handlat eller varit i skogen och plockat lingon, ja då var hela sporthallen låst när de kom tillbaka. Och ibland var det fullt av folk i rummen och skrik och skrän: SKA VI TA'ROM - JAA! VILKA ÄR BÄST? - VII!, så kunde det låta, och det kunde hända att de som kom in och satt i rummen bar sig väldigt dumt åt, de slängde skor och konstiga klubbor i väggen så det sjöng om det och skrek de hemskaste saker man kan tänka sig. Jaa,precis så där som du tänkte nu när du läste det här - fast värre.
Familjen lärde sig snabbt vilka tider som gällde i sporthallen, lärde sig när det låstes och låstes upp, de visste när de olika idrottslagen tränade och spelade matcher och de visste när rummen och hela hallen skulle städas och flyttade runt varefter. Familjen såg mycket idrott: innebandy, handboll, och volleyboll. De såg boxning nere i en lokal i källaren, och de såg träningspass i aerobics.
Barnen hejade på alla: tjena Marcus, hej Jocke, bra skott i går Adam, hur lång är du Carl?, gjorde det ont när du räddade med näsan Rosanna?
Familjen stortrivdes och gjorde sig hemmastadd. Man pyntade i hallen och vaktmästarna sa ingenting om det eftersom de trodde att det var Kultur- och fritidskontoret som snyggade till, kontoret å sin sida trodde det var vaktmästarna. Alla var överens om att det såg mycket trevligt ut med blomsterarrangemang på den lilla pressläktaren och bakom handbollsmålen. Hela sporthallen blev så fin och trivsam att Kommunen fick första pris i den landsomfattande tävlingen "Årets idrottshall" och alla myndigheter och nämnder och tjänstemän och anställda berömde varandra. Att det var familjens förtjänst visste ingen. Ingen visste ju att familjen fanns.
Nu till jul vill familjen sätta extra piff på sin och andras tillvaro i sporthallen och har så här i kalendertider därför satt upp meterhöga vackert gyllene bokstäver på hallens tak - Hallen Gyllene Cnorren.
Så otroligt fint, sa kommunstyrelsen ordförande i sitt ovanligt korta jultal. Fantastiskt vackert, menade borgmästaren ärligt, jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv, sa han som skriver Cnorren i Corren.
JÖRGEN AUER

För 25 år sen: Tintin

 
Illustration och rubrik är ur Corren 28 januari 1989
Så var det faktiskt. Tintin fyllde 60 år, vilket betyder att han fyller 85 i år.  Grattis.
Tintin är omtyckt världen över och har kommit ut i flera album och böcker och även blivit film. Men på gamla dar har han fått utstå stark kritik liksom hans skapare Hergé. I Sverige anmäldes 2007 också Tintin i Kongo till Justitiekanslern för Hets mot folkgrupp, dock utan undersökning av JK.
I England måste samma album innehålla varningstext för att få säljas. I Sydafrika är det förbjudet.
Hergé själv kommenterade kritiken i en intervju 1975 och förklarade att han när han skrev albumet 1931 inte visste något annat om Afrika eller andra länder än det som folk i allmänhet i Belgien visste vid den tiden. Han var uppfödd på rådande fördomar i en borgerlig miljö i Belgien och kallade sina "misstag" för ungdomssynder.




tisdag 28 januari 2014

För 25 år sen

Ur Corren 28 januari 1989
VM i bandy pågår ju som bäst nu i Sibirien. För 25 år sen spelades VM i Sovjetunionen och i första matchen skulle Sverige möta Finland. IFK Motalas målvakt Per-Olof "Poppen" Pettersson intervjuades av Corren inför premiären. Han varnade lite för finnarna. Och hur gick det då?
Jo, Sverige förlorade med 2-4 och det hjälpte sedan inte att Sverige besegrade favoriten och värdnationen Sovjet med 3-2. Finland kom före i grundspelet och spelade final mot Sovjet. Det blev förkrossande 12-2 till ryssarna. Sverige fick spela om bronset och tog det via en komfortabel 6-0-seger mot Norge.
Den alla första VM-turneringen spelades i Helsingfors 1957 och vanns av Sovjet. Som sedan vann 11 VM följd innan Sverige triumferade 1981 i Chabarovsk. Sedan dess har det blivit svenska segrar även 1983, 1987, 1993, 1995, 1997, 2003, 2005, 2009, 2010 och 2012.
Dam-VM har spelats sex gånger och har sett Sverige som vinnare alla gångerna.   

måndag 27 januari 2014

Going for an autumn walk

She hit him hard
knocked him out
the referee said ten

Up, up, on your knees
you old fool, fight!
But head were dead

Her words ecoed
far down inside
sliced his heart to pieces

Somebody said:
so I can't see
you any moore?

The eco said no
said no, said no
said no - no, no

And it was winter

Jörgen Auer 27 januari 2014
(inspirerad av en tråkig kväll bara - det är då man diktar som bäst)

Med Mia på Stadshotellet

Bild: Jörgen Auer
Pendeltåg på väg in mot Skänninge liksom vi. Men jag tvivlar på att så många ombord på tåget skulle dit av samma skäl som Mia Karlsvärd och jag. Vi tog nämligen in på Stadshotellet.
Ja, åt lunch alltså.
 


För 25 år sen

Ur Corren 27 januari 1989
Utrikes. Ja-a, det här är väl nyhetsnotiser som skulle kunna tänkas få vara med i tidningen även i dag, om än med några andra namn på några ställen kanske.

söndag 26 januari 2014

På tionde östgötska ridsportsgalan

 Bild: Jörgen Auer
Hästens skål är det första som händer när man satt sig till bords på östgötska ridsportgalan. Och då får man inte sitta ner längre. För vid Hästens skål ska man efter en gammal kavalleritradition stå upp på stolarna och sätta vänster fot i stigbygeln, fast här blir det ju på bordet, förstås. De som är närmast kameran är Irene Wastesson, Husby säteri, Sussi Gustavsson, Hov gård och Martin Auer, Linköping.
 Bild: Jörgen Auer
Årets gala på Konsert & kongress var den tionde i ordningen och var lika livlig som de övriga. En som såg till att höja stämningen var Ingela Svensson.
 Bild: Jörgen Auer
På scenen förekom även comhem-skådisarna Carina Perencranz och Pernilla Parszyk.
 Bild: Jörgen Auer
I väntan på dessert fick jag ut ponnyvinnarna Anna Kock-Göransson (hoppning), Amanda Holmertz (dressyr) och Isa Hedell (fälttävlan) för bild i något bättre ljusförhållanden i en korridor. Grattis till priserna, tjejer.
 Bild: Jörgen Auer
Sissi Lilja var prisutdelare i kategorin Årets ungdomsprestation.
 Bild: Jörgen Auer
Det priset tog hoppryttaren Johanna Rinnesjö hand om. Hon fick en jacka också.
 Bild: Irene Wastesson
När inte Correns sportchef Peter Mildaeus kunde närvara fick jag kalla in sonen Martin för att fylla upp en stol. Martin gillade maten och vi hade trevligt vid bordet där Irene Wastesson var snäll och tog den här bilden. Hon kom i sällskap med Sussi Gustavsson från Hov gård, Söderköping. 
 Bild: Jörgen Auer
Nina Lilja från Gottlösa och Föreningen Mantorpsryttarna fick pris som årets dressyrryttare 2013.
 Bild: Jörgen Auer
Ju längre kvällen led, desto gladare blev det vid borden.
Bild: Jörgen Auer
Hästens skål igen? Nej, det här är bara music lovers som vill se vad som händer på scenen lite bättre. Och som gillar att ryckas med i låtarna. I morse var de uppe med tuppen allihop och ute i stallet. Söndag är vardag för ridfolket. Men lördagskvällen var det i alla fall fest för över 800 och bland många minnen från kvällen bär jag med mig trevliga samtal med Sofia Möller, EvaMarie Törnström, systrarna Esping, ja med dig också, Patrik. Pernilla Bjuhr, Sissi och Göran Lilja, Väderstadmannen som satt på min högra sida och som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Och med de tre systrarna Carro och Ronja Olovsson och Jannie Klasén, välkände hästkarlen Magnus Andersson, ja och så Ingrid förstås. Hon har mig på kylskåpsdörren avslöjade hon innan hon försvann ut i den svarta Linköpingsnatten. 

lördag 25 januari 2014

För 25 år sen

 Bild ur Corren 25 januari 1989
Bild ur Corren 25 januari 1989
Det var då det. Norrköpingsklubben Vita Hästen låg i topp på hockeyallsvenskan och var det här året även oerhört nära att i kvalserien ta steget upp i elitserien. Laget, med många stora profiler som Rickard Rauge, Conny Gyllander, Peter "Firsov" Eriksson, Björn Myhrvold, Jonny Strid med flera föll på att Rögle i en annan match i sista omgången tappade en 4-1-ledning mot Modo.
Vita Hästen hade bra koll på de andra lagen, men sämre på ekonomin och 1996 gick klubben i konkurs. Dock bildades en ny klubb som så småningom återtog det gamla namnet och i dag är Vita Hästen ett topplag i division 1 och föreningen drömmer om allsvenskan igen. Flera år i rad har man spelat play off till allsvenskan men inte lyckats ta steget upp. Kanske går det vägen i år. Jag hoppas det.
Och lyssna till den här skönsången! Underbar.

fredag 24 januari 2014

Cnorren: Mix - en bågskytt för mig

I april för fyra år sedan fick jag anledning att besöka Studio Fitness i Linköping. Jag var van att gå dit eftersom jag tränade där. Men den där dagen 2010 var det för att träffa bågskytten Mix Haxholm som jag hade träffat nio år tidigare och blivit djupt imponerad av. Både av hennes ambition och tävlingsresultat, men lika mycket av hennes glada skratt och positiva livssyn. Nu var hon i Linköping för att berätta om sitt liv och sitt jobb som säljare och marknadsförare på Proteinfabrikken. 
2010-04-22 publicerades det här kåseriet i Corren - dock utan bild.


Arkivbild 2010: Jörgen Auer

Säg fotboll eller hockey och hundratals bilder kommer för mig. Jag ser lag, matcher, spelare, planer,
och resultat framför mig. Men säg bågskytte: vad ser jag då?
Jo, Robin Hood (som unge Jörgen lekte att han var), indianer (Geronimo, Crazy Horse, Sitting Bull, alla de som jag också lekte att jag var) och Magnus Petersson (OS-silver 1996) som jag däremot inte lekte att jag var, jag var ju vuxen då. Men mest tänker jag på Mix Haxholm.
Konståkningsflickan som bytte sport och blev landslagsskytt med båge för både Thailand och Sverige och som hade OS i så klart sikte att hon nästan bara behövde skjuta mitt i prick ett par gånger till. Jag träffade henne på idrottsplatsen Grosvad 2001 när hon stod och sköt pil efter pil mitt i och var så smittande glad att jag och fotografen Jarl Asklund inte slutade le förrän flera veckor efteråt.
Så blev hon Miss Thailand och OS-satsningen kom av sig. Tror jag det, för ett sådant äventyr dyker sällan eller aldrig upp för en bågskytt. För någon idrottare.
Mix Haxholm valde äventyret och försvann till Thailand. Nu är hon tillbaka i Sverige, har hittat man och jobb, och vill satsa mot OS på nytt. Men inte än, mot OS 2016. Nu har hon så bra jobb och vill ge jobbet en chans. Och hon vill sjunga och träna och leva. Hon vill vara.
Hon ler och skrattar mycket när hon pratar och glädjen sprider sig - det är som en segerintervju fastän hon inte har vunnit.
Eller har hon?
JÖRGEN AUER

Kommer senare i Corren

Bild: Jörgen Auer
Hemma hos den här konstnären har jag varit i dag för ett reportage som ska in i mitten av februari. Vem det är väntar jag med att berätta. Men den som varit hemma hos den här personen vet förstås vem det är. Vi filmade även till 24Corren.

För 25 år sen

Ur Corren 24 januari 1989
Den originelle konstnären Salvador Dali föddes 11 maj 1904 i byn Figueras i Katalonien. Han bodde i Paris 1929-1940 och sedan flera år i USA innan han flyttade tillbaka till sin födelseby där han 1973 öppnade Dalimuseet med sina verk.  

torsdag 23 januari 2014

Cnorren: Det stämde inte med Maj-Britt

Skridskoåkning är bra roligt. Så har jag tyckt i alla tider. Ända sedan jag var pojke och gjorde mina första trevande försök på en grönfärgad is på en damm i Bjällbrunna utanför Norrköping. Än i dag älskar jag att hoppande, studsande få fart under skridskorna och att glida fram på stålskodd fot.  
2002-02-16 publicerades det här kåseriet på en av Correns sportsidor. Totte och Petter i texten är innebandytränaren Torbjörn Johansson och innebandyspelaren Petter Johansson, den senare blev så småningom sportjournalist/fotbollskommentator.


Kvinnan i bilen såg lätt ivrig ut. Snart skulle hon äntligen få åka skridsko igen. Det var länge sedan förra gången. Så länge att hon inte mindes när det var. Men iverns rodnad klädde hennes kinder. Snart var det dags. Nu.
Framme vid Stångebro parkerade hon bilen på den fruktansvärda och undermåliga grusparkeringen som såg ut som ett månlandskap med sina hundratals, eller var det tusentals, små kratrar.Hon hade vita konståkningsskridskor i en plastpåse.
De hette Maj-Britt.
Så stod det på dem.
Maj-Britt.
Efter vem, kan undras.
Kvinnan visste inte.
Och hon kände inte heller igen skridskorna.
Dem hade hennes mamma hittat i ett förråd. Kanske var det mammans skridskor. De här liknade visserligen hennes egna, men hennes hette något annat. Vad?
Hur som helst tog hon på sig Maj-Britt och såg redan för sitt inre hur hon svävade fram över isen som någon av de konståkare hon sett på OS-sändningarna. Hon såg sig svänga runt, runt som Jelena Berezjnaja och hon log rart mot sin sambo och la för första gången märke till hur otroligt lik han var Berezjnajas paråkningspartner Anton Sicharulidze.
I alla fall tills sambon åkte ut på isen och snubblade lätt och med blixtens hastighet fällde ner sin medhavda bandyklubba så den blev liksom ett stag mellan honom och den hala och hårda isen.
Stångebro låg badande i vintersol. Ja, så mycket vinter var det ju inte, trots att det var februari. Mitten av februari. Torsdag den 14:e, rättare sagt.
Hon satte sig på den lilla sargkanten runt bandybanan för att skruva av sig de gamla blåa skridskoskydden, klampar mindes hon att de kallades för.
Så ställde hon sig upp.
Hittills hade allt gått precis som planerat. Som hon tänkt sig dagen. Solen sken. Isen låg, om inte spegelblank, så i alla fall inbjudande, och det var inte så mycket folk. Någon som hette Totte pratade med någon som hette Petter. De åkte bra. En skolklass tjejer skrattade mycket och ofta när de spelade bandy. Antagligen kom de från andra sidan Norrköpingsvägen, från Anders Ljungstedts gymnasium, gissade hon.
Det här är varken Maj-Britt eller Princess. Utan Jofa.
Och så var det några killar längre bort som också spelade bandy tvärs över den stora bandybanan. Några yngre barn var också där och särskilt en flicka fångade hennes uppmärksamhet. Hon åkte så bra och snirklade fram mellan tre uppställda röda koner så där som bara duktiga småtjejer gör.
Kvinnan rättade till hjälmen och gav sig iväg.
Det hände nästan ingenting.
Hon flyttade försiktigt högra benet framåt och släpade det vänstra med av bara farten. Eller av bara brist på fart, kanske. Så här mindes hon inte att det var. Och Maj-Britt kändes dum.
Fötterna trivdes inte i Maj-Britt.
Ska det vara ett stort glapp här bak när man tar ett skär, frågade hon Sicharulidze, sambon. Han hörde inte, för han hade mössan nerdragen för öronen och svischade förbi i ganska god fart på jakt efter en röd bandyboll som en vänlig farbror slagit iväg till honom i något som skulle föreställa en passning.
Hon frågade den vänlige farbrorn som sa sig inte ha åkt med några glappande skridskor någon gång. Han tittade på Maj-Britt och sa att de där skridskorna nog inte var nya precis.
Hans äldre syster hade visst haft likadana när hon var ung, sa han. Och systern var snart 60. Han sa också att skridskorna antagligen var uppkallade efter Maj-Britt Rönningberg som tävlade i konståkning och som efter karriären hade egen isshow i Göteborg, kallad Ice kids.
Det hjälper inte mig, tänkte kvinnan, för det var rent bedrövligt så Maj-Britt glappade. Det gick inte att åka mer. Men hon gjorde ett försök att med hjälp av papper fylla upp tomrummet i Maj-Britt och återkom efter en stund på isen.
Men det var lönlöst och ingen idé att försöka mer. Hon måste nog ha tjockare sockar nästa gång. Eller helst hitta sina egna skridskor. Kanske skulle hon kunna åka lite mer likt Jelena Berezjnaja i dem. Eller som Maria Petrova. De ryska åkarna åkte alltid så mjukt. Så fint. Som skridskoprinsessor.
Nu kom hon på det. Princess hette hennes barndoms skridskor. Så var det. Och det var därför hon redan som liten fattat tycke för konståkning. Princess. Att få åka på den vackra isen som en prinsessa.
Hon log när hon satte sig i bilen igen och guppade ut från den gropiga parkeringen. Nästa gång, då . . 

JÖRGEN AUER

För 25 år sen

Ur Corren 23 januari 1989
En ung Louise Hoffsten fotades av Correns Peter Jigerström inför avresan till Libanon där hon tillsammans med Arne Domnerus orkester skulle underhålla den svenska FN-truppen. Ja, Louise intervjuades också och det av Bittan Svensson. Hon sa bland annat att hon inte var så förtjust i uniformer och att hon pluggade på lite om Libanon inför besöket. Dessutom hade hon gjort ett specialarbete om Libanon i skolan, berättade hon.

onsdag 22 januari 2014

Tre bilder av Mjölby


På promenaden
i lugna staden
jag kom till åna
och titta på'na

  
Jag sökte kraften
och ville haft den
uti all levnad
för allas trevnad


Fick sedan turen
få syn på djuren
de var så trygga
de var så snygga

Den synen stärkte
allt det jag märkte
på promenaden
i lugna staden

Jörgen Auer 22 januari 2014





Cnorren: Måste man vara på plats, eller?

2003-10-31 publicerades den här krönikan i Corren. I den avhandlas det då nya direktspelet från ATG i spelbutikerna. Därför handlar den lite om gödsel, också. Och fotboll och Tipsextra innan den avslutas med Grums.


Kommer inte berget till Muhammed, får väl Muhammed gå till berget, heter ett arabiskt talesätt. I travsporten vänder man på begreppet. Går inte Muhammed till travet, så kommer travet till Muhammed. I alla fall till butiken där han och Anders och Lasse och alla de andra går och spelar. Direktspelet från ATG är ute på prov i några spelbutiker. Vad ska man säga om det?
Tja, vore det jag som hade en sådan butik skulle jag göra allt för att spelarna skulle känna sig som hemma. Det vill säga få dem att känna sig som om de vore på travet. Det måste låta häst. Klapperti-klapperti-klopp. Det måste frusta och fnysa. Gnägga. Jag köper en häst och ställer bakom disken. Det måste lukta häst.
Eller så gödslar jag lite utanför ingången så att spelarna kan trampa snett. Jag kan också tänka mig att ha små gödselhögar i vackra små skålar på spelborden och eventuellt låta några röststarka personer gå omkring där inne och i slutskedet av varje lopp ropa och skrika så där härligt inlevelsefullt som det brukar låta på landets travbanor: Det är bra Svanstedt, nu tar vi dom! Eller: Kom igen nu, Stjernström! Det måste kännas som på riktigt. Som om man vore där.
Precis så där vet jag en som gjort hemma hos sig. Inte vad gäller travet än så länge. Men i fotboll. Tipsextra för honom är som en match på riktigt. Det måste lukta fotboll. Därför har han ett knippe grässtrån i en vas på bordet. En fotboll på golvet är en självklarhet. Ibland tar han den i famnen och kramar den lidelsefullt. Ibland slänger han sig i soffan med bollen i ett fast grepp mellan händerna. Bredvid honom i soffan ligger ett par otvättade gulsvarta, väl använda fotbollsstrumpor. Att de är använda skvallrar de gråsvarta hälarna och hålen på vaderna om. Att de är otvättade skvallrar doften om. Det luktar division 5 flera år tillbaks. På golvet, bredvid bokhyllan med alla videobanden med engelsk ligafotboll och VM genom alla tider, står ett par småskitiga fotbollsskor i storlek 43. Det ligger en torkad lerkoka mitt på golvet. Och på bordet bredvid colaflaskan ligger både stryktips- och måltipskupongerna, och hans oddsetkupong.
Det måste låta fotboll också. Därför duttar han lite då och då med bollen bara för att höra det ljudet när foten träffar bollen. Duff, duff, tjoff, tjoff, poff, poff. Ibland sparkar han till den så att den far in i väggen med en jävla smäll. Precis som när matchbollen träffar reklamskyltarna. Helst vill han ha några kompisar hos sig också så att de tillsammans kan sitta och hetsa varandra att skrika. De hejar på sitt lag. De retar motståndarna. De hånar domaren. De låter fotboll: Jamen, passa då! Ser du inte Taylor, idiot! Blås då för faan! Blååås! Spela Moore! Nej, nej, nej! Jaaa-a? Näääej! De ropar, de vrålar, de gapar, hojtar, skriker, skrattar. De är inne i matchen, de pratar högt, de samtalar, de diskuterar, de jämför. Och de pekar finger.
Själv pekade jag finger mot en hockeyspelare från Grums för evigheter sedan. Jag var ung och dum, han stor och stark. Jag stod vid sargen bakom ena målet. Han kom förbiåkande, värmde upp inför tredje perioden. Då, som av sig själv, for min högerarm i luften och i dess förlängning såg jag till min förskräckelse hur mitt högra pekfinger sträcktes ut och anklagande pekade på grumsaren. Kanske skrek jag någonting. Jag minns inte. Han åkte förbi, åkte tre, fyra meter, vände om och kom tillbaka. Hans ögon sökte mina, fann dem, och han stannade. Han bara stirrade. Sa ingenting. Min arm sjönk och sjönk. Lilla jag vägde bly. Förstenad stod jag. Rodnande i vinterkylan. Tillintetgjord.
Men jag var där.
JÖRGEN AUER

För 25 år sen

Ur Corren 21 januari 1988
22 januari för 25 år sen var en söndag. Här några annonser från lördagstidningen om vad man kunde göra på söndagen. Äta till exempel. Eller varför inte bege sig till Cupolen för att lyssna på och dansa till dansbandet Berth Idoffs. Ett band från Bromölla som finns än i dag och som Bert Idoff startade redan 1955. Ett band som hade sin bästa tid under 1960-talet med 250 spelningar om året. Berth Idoff lämnade och sålde bandet 1974 men det gick ganska bra ändå för orkestern som bland annat var med i filmerna Black Jack och Änglagård - andra sommaren.
År 2000 tog Berths son Marcus Idoff över bandet.

tisdag 21 januari 2014

Cnorren: Vår törstande löpare är på

Om motion inomhus, närmare bestämt löpning på rullband handlar det här snart tio år gamla kåseriet som publicerades i Corren 2004-02-07. Lite bandy, Stångebro, kom med också liksom tennis, rodd, handboll, volleyboll (där Linköpings bästa lag inte hade bytt namn än utan hette Team Valla), cyklister och skidåkare. Och Maldiverna.

Stångebro bandy. Allsvenskan. Visst, varför inte? Det är ganska nära nu. Håll i. Håll ut. Ta i. Som jag på löpbandet. Jag håller också i. Kämpar på. Tiden går så långsamt. Och jag har så långt att springa.
Måste tänka. Jag tänker bandy, jag tänker vinter. Jag tänker litet, jag tänker stort. Tänker inte alls. Bara är.
Löpbandet rullade så där som löpband alltid rullar. På. De rullar på. Ända tills någon stänger av maskinen. Min maskin var på. Jag var också på. Det betyder på nusvenska att jag var med. Med betyder alltså på. Således rullar löpbanden även med. De rullar med.
De rullade med mig. På. Med mig på. Vilket borde kunna läsas även som på mig med. Eller på mig på. Med mig med. Men jag lät mig inte villigt rullas med hur som helst på motionshavet utan kämpade emot genom att springa. Jag sprang för livet. Åtminstone lät det så. Runt omkring fanns vilt kämpande roddare som likt galärslavar slet för att undvika piskan. Men den här piskan fanns inom dem, var på inom dem, och de kunde inte undkomma annat än genom att sluta. Tappra motionscyklister trampade sig både röda och blå och vårtörstande löpbandsmotionärer och trappmaskinsutövare trängdes med ivriga styrketräningsredskapsanvändare och det var ett stönande och pustande utan dess like.
I detta inferno levde jag 40 skönt plågsamma minuter i går. För att lindra plågorna tänkte jag inte på allt och inte på inget. Däremot allt däremellan. Det var skidåkning på teve. Så då tänkte jag på det.
Sixten Jernberg, 75 år. Grattis. Så många fantastiska skidåkare Sverige har haft. Inte så konstigt. Snö. Maldiverna har ju varken snö eller skidåkare. Är det inte sommar snart? Undrar om det finns nån härinne som heter Assar. Eller Gunde. Nån som gnor bland cyklarna framför, kanske. Nämen, där sitter ju Christer och trampar. Tjena, tjena. Så lång han är. Knäskadad också. Lillemor Steen i RP brukar ha likadant skydd. Det kan göra ont att spela handboll. Mantorp skulle också behöva skydd. Halva laget är ju borta. Handboll är släkt med fotboll. På långt håll. Det är tennis och volleyboll också. Det hörs ju.
Thomas Enqvist slår in en härlig volley och på den vinner Team Valla SM-guld. Har Enqvist spelat volleyboll? Har Valla spelat tennis? Tänk om de bytte. Team Valla spelar Davis cup och Enqvist möter Örkelljunga i SM-final.
Klockan! Vad är klockan? Hur långt har jag sprungit? Hur länge? Det måste väl ha gått en kvart? Va!?! Bara elva minuter. Och två kilometer! Nej, jag orkar inte mer. Varför sprang jag inte ute i dag, när det var så varmt. Måste få tiden att gå. Räkna folk här inne. En, två, tre . . . 24. Nä, nu gick en. 23. Eller räknade jag hon där borta? Och nu kom det en. Räkna steg. Vänstersteg, ett, två, tre, fyra, fem . . . hoppas Stångebro går upp i allsvenskan. Då ska laget visst byta namn till Derby. Då blir många äldre Linköpingsbor glada. De som minns stora dagar med Derby. Det är några år sen. Fanns Christer då ens? Cyklar han fortfarande? Jo-o. Då måste jag också orka en stund till. Tänka på nåt. Har Maldiverna haft snö nån gång? Njäe, va? Men, titta, fyra kilometer och 890 meter. Bara 110 kvar. Jäklar så svettig jag är. Måste ge lite till. Sista, sista, sista. Så där ja. Jag trycker på stopp.
Mitt löpband var inte längre på. Inte jag heller. Vi var båda av.
JÖRGEN AUER

För 25 år sen

Ur Corren 21 januari 1989
Som den 41:a presidenten i USA installerades George Herbert Walker Bush i sitt ämbete 20 januari 1989. Därav denna TT-artikel i Corren dagen därpå. 
Bush föddes 1924 i Milton, Massachusetts. Han var vicepresident under Ronald Reagan 1981-1989 och blev därmed den förste sittande sådan att bli vald till president sedan Martin Van Buren 1936. Bush senior var president till 1993 då han efterträddes av Bill Clinton.
George HW Bush gifte sig med Barbara Pierce 1945. De är föräldrar till George W Bush, född 1946 och USA:s president 2001-2009

Sist dit är en ko

Bild: Jörgen Auer
Jaha, så var det tisdag, då. Vad ska vi göra i dag? 
- Tja, jag funderar på att stå här vid sista stolpen och titta på vägen precis som i går. Man vet ju aldrig, det kan komma några bilar i dag också. Och i går kom ju en tjej på cykel, det kommer ni väl ihåg? Var den inte röd? Nej, lila kanske. På tal om annat så hörde jag nån snacka om att det visst ska bli ett ridhus till här under hösten. Eller om det var till nästa vinter. För resten tror jag att de släpper ut den där nya hästen i dag. Det kan bli kul.
- Va? Ny häst. Det vet jag ingenting om. Du måste ha hört fel. Det var nog nån gäst som skulle komma. Jaja, själv ska jag stå här mellan er som jag brukar göra. Då vet jag var jag har er och jag gillar att ha det där gamla badkaret inom bra synhåll. Men jag ser att vattnet har frusit. Fast det finns ju snö att glufsa i sig. Och vad ska du göra då?
- Jag? Ja, jag gör väl som jag brukar göra. Står här lite blygt vid sidan om. Men nu kom visst Jörgen. Då vänder jag andra sidan till. Nej, hör ni, nu springer vi ikapp bort till ensamma tallen. Sist dit är en ko.


måndag 20 januari 2014

Vid och i en vak i Skogssjön

 Bild: Jörgen Auer
Vilka coola ungdomar det finns. Som vid, nej i Skogssjön i Mjölby i dag när Blåklintskolans nior var där och fick testa bad i isvak. Kristina Can såg lite tveksam ut...
 Bild: Jörgen Auer
... men väl i var hon hur lugn som helst och verkade nästan trivas i vattnet. Jag var djupt imponerad och huttrade i den kalla vinden.
 Bild: Jörgen Auer
Efter Kristina var det Emilia Anderssons tur. Att hon tyckte det var kallt gick inte att ta miste på när hon storknande dök upp ur vattnet. Men hon kämpade på bra och kunde till och med svara på de frågor...
 Bild: Jörgen Auer
... som Robert Carlsson från Räddningstjänsten ställde innan hon fick ta sig upp. Han och Thomas Mideskog var där för att se till så att inte eleverna råkade i panik. De gav också goda råd innan badet. 
Bild: Jörgen Auer
För att ta sig upp ur vattnet var eleverna tvungna att dra sig upp med hjälp av isdubbar. Inga problem för Emilia som sen fick hjälp av mig. Jo, jag bar hennes ytterkläder till den efterlängtade och värmande duschen. Badandet för Mjölbys niondeklassare fortsätter i veckan. Räddningstjänsten har inbjudit samtliga högstadieskolor i kommunen att delta. Mer om hur det gick för Blåklintskolan i Skogssjön står att läsa i tisdagens Corren.

På Ryktbart i morgon

 Bild: Jörgen Auer
Lotta Esping är med i Correns Ryktbart i morgon. Igen. Den här gången svarar hon på frågor om hennes blogg som har varit tyst ett tag på Corren.se men som återuppstår. Här är Lotta i stallet på Rappestad med fina Duchess.
 Bild: Jörgen Auer
 Och det här är en annan dressyrryttare och kompis till Lotta, före detta Slakabon Jeanna Högberg nu boende på Segersta gård i Uppland där jag var och besökte henne häromdan. Hästen Darcia undrade vad jag var för figur.

söndag 19 januari 2014

Cnorren: Från bibelstudier till säsongsdebut

Jo, jag har läst mycket i Bibeln. Faktiskt från pärm till pärm. Men det var många, många år sen. Tror det var på 70-talet. Men det som det här kåseriet, publicerat i Corren 2000-01-01, handlar om är inte riktigt som man tror. Men läs själv.

Bibelstudier hela förmiddagen. Så blev det i går eftersom jag inte hade något speciellt för mig. Väntade bara på att få träffa Anna-Kaisa Rantanen. Men det mötet var inte förrän efter lunch. I väntan på henne läste jag bibeln. Vid lunchdags kände jag mig mycket from och spränglärd och visste allt om skyffeln, bulldozer, och centerfinter. Det var nämligen bordshockeybibeln jag studerade och skyffeln är en spelvariant liksom bulldozern. Bibeln är utgiven 1988 men håller än. Till jul blir jag farlig. Fast vi kanske spelar coronne i stället?
Som barn var jag en mycket skicklig bordshockeyspelare, ja, även i coronne hade jag några fina stunder, tills jag förlorade och sprang in på mitt rum och tjöt och hulkade några allt för långa timmar. Tänk att jag var en sån dålig förlorare! Och en lika lycklig vinnare som jag fanns bara inte. Tänk vilken enorm skillnad det var mellan den där brusande, pulserande, stolta lyckokänslan i bröstet och den där förtvivlade, trängande, tjocka klumpen i halsen som aldrig ville ge sig av. Den klumpen känner allt för många igen, tror jag. Nog önskar man i stället att alla jordens barn, ja vuxna också, lite då och då kunde få känna på hur det känns när bröstet fylls av värme över någonting bra de har gjort.
Ibland räcker det med att säga något bra. Gör det.
Däremot räcker det inte med att säga till sig själv, eller tänka, att man ska träna. Det ger inte mycket.
Jag låg som i ide under augusti och september. I måndags borstade jag av mig snön och följde Anettes instruktörsråd på Correns motionstimme. På tisdagen gjorde jag säsongsdebut på min ordinarie träning (tränaren Helena nästan grät), och på onsdagen lugnade jag ner mig med pilates i Åtvidaberg. Torsdagen var vilodag, i går läste jag bibeln.
I dag? Vet i fan.
JÖRGEN AUER

Mantorp en söndag

 Skylt: Mantorptravet
Lite reklam för Mantorptravet är aldrig fel.   
 Bild: Jörgen Auer
Och så här års finns inte så mycket mer än trav att se på orten. Många far Mantorp förbi. Om de inte stannar till på Depot Mantorp förstås och handlar på City Gross, Dollar Store eller Mantorp outlet. Eller går på handboll. 
Bild: Jörgen Auer
Men promenera kan man ju alltid göra. Eller springa. Åka skridskor. Eller varför inte testa skidorna i grannbyn Sya? Där finns det utmärkta skidspår. Min söndag innehöll skridskoåkning på rinken i Klämmestorp samt promenad. I övrigt en jäkla massa tv-tittande och fyra koppar kaffe. 
Men kvällen är inte slut än.

lördag 18 januari 2014

Cnorren: Om Oliveira från Gamla Uppsala SK

Så det kan bli! Om man låter Google översätta åt en, menar jag. Jag prövade det i en Cnorren som publicerades 2008-10-09. Det måste sägas att Linköpings FC efter denna faktiskt vann SM-guld året därpå, 2009. Det bör också sägas att de namn jag med avsikt skrev fel var Seger, Öqvist, Landström och Kosovare Asllani. Och tränaren hette Daniel Pettersson och laget hade två brasilianska spelare Daniela och Cristiane. 

Fantastiskt! Vilka möjligheter det har öppnat sig nu när man kan få allt översatt direkt på nätet. Från ett språk man inte ens kan säga mamma på kan man nu få textsjok av kolossalformat översatta på bara några sekunder. Det är bara ett fel, eller rättare sagt väldigt många fel. Från en portugisisk tidningsartikel på nätet stod det om en Oliveira som kom från Oliveirensis, vilket jag enkelt kunde lista ut på egen hand. Översättningen löd: Oliveira från Gamla Uppsala SK.
Från en chat på en annan sida hämtade jag följande översättning: "Aldrig hört talas om honom, varken bra eller dåligt.. varför, och hur kommer bara att göra "test", bara hoppas att Mr Ingenjör lyckas ögon för att se om det är värt, eller är mer ett slags "mars Ferreira."
Jaha?
För att hjälpa utländska läsare av svenska sidor har jag nu konstruerat ett översättningsprogram som är fel redan från början. Det vill säga att originaltexten är fel i förhoppning om att den ska översättas korrekt. Här är ett förslag om Linköpings FC:
Det Sverige andra bra lag Linköping CF heta före Kent Ylaget och medverka högsta liga alla svenskar men degradera till andra division som heta första. Lag ett innehålla stora mängder spelerskor med uppdragen i nationslag blå och gul. Värdefullt att se med större ögonen på är bollfångare Lindahl, bakåtsträvande Larsson och Rohlin, medlöparna Vinst och Islandsqvist, och framspringande Nationstream och Kosovo. Ävenså har förkortning CLF senaste säsong inneburit Daniela Pettersson från Brasilia (tillika tränare) och viss tid likaledes Cristiane av det samma härkomst. Med nationslagsdeltagare tankar på förvåning att inte guld resultera.
JÖRGEN AUER

Farbror Mellins torg växer fram

Bild: Jörgen Auer
Lundbergs bygge vid Ågatan i Linköping skrider framåt (ja, ett bygge går ju sällan bakåt) och när man inte passerar dagligen är det riktigt roligt att se skillnaden från förra gången man gick förbi.
Minns ni att parkeringsplatsen Bokbindaren låg här innan  AB Lundbergs började bygga i början av förra året. Fastigheten till vänster på bild med Handelsbanken i botten kommer att innehålla cirka 7 000 kvm kontor och garage. Till höger är det varuhuset Åhléns nya huvudentre som är under byggnation. Torgplatsen mellan husen och framför Näringslivets hus kommer att heta Farbror Mellins torg.
Torgbygget startar i mitten av mars med omläggning av fjärrvärmeledningar och efter det kommer med början i april stenbeläggning, ljussättning samt möblering av bänkar, cykelställ och träd att utformas. Alltihop beräknas vara färdigt i november 2014. 

fredag 17 januari 2014

Två frusna själar



Nu fryser dammen
nu fryser allt
Varför? Ja men
det är så kallt!

Hettan som ju fanns
värmen du kände
finns ingenstans
- något hände

Vad fick då vårens
skira grönska
sig till sårens 
vinter önska?

Jo, tidens tänder
blir så svaga
ålder vänder
att behaga

Två frusna själar
vid dammens is
en kärleks trälar
som dött precis

Jörgen Auer (inspirerad av en dikttävling)

Cnorren: Det är allt ett fasligt rännande

Det har gått tio år sedan jag skrev det här kåseriet. 2004-01-10 publicerades Cnorren om skridskoåkande på Göta kanal. Ett motionslopp som tyvärr inte kunnat åkas varje år pga naturliga orsaker. Så här tänkte jag inför loppet: 

Omkring mig var ett liv och ett kiv. Människor sprang löparbanan runt och slet och drog i minsta tråd i närmsta klädesplagg de kom åt. Ett fasligt rännande, skulle man kunna säga. Så var det för bara
några dagar sen i reasvängen och jag blev både armbågstacklad och hälsenesparkad och det var med
blodsmak i munnen jag lämnade Linköping. Utan långfärdsskridskorna jag var ute efter eftersom jag
gärna ville komma hem samma dag.
Sån skillnad det var i går. Var fanns alla människor? På eftermiddagen hade jag nästan hela arenan för mig själv. Det var bara Sveriges bästa Du gamla, du fria-sångerska Louise Gylling som trängde sig lite grann. Men det fick hon så gärna eftersom hon sjunger så bra på LHC:s hockeymatcher. Egentligen trängdes hon inte alls, i alla fall inte med mig, men hon var där i alla fall.
Så nu är jag med långfärdsskridskor. Inte på grund av Louise, utan på grund av Tommy som sålde dem. Går det inte att åka så skyller jag på honom. Jag har inte förlöst skridskorna än så att säga, men ska göra det i Göta Kanalrännet i morgon. Vi kommer att bli många. Över 2 000 åkare. Eller löpare.
Skridskolöpare. Alla som deltar i ett lopp är löpare. Men, vänta nu, det här är ju inget lopp, utan ett ränn. Då måste vi alltså vara rännare.
Rännare? Tja-a, det låter väl, inte så bra, nej. Tänkte väl det. Tvärtom. För vad kan det finnas på isarna? Just det, rännor. Djupa fåror, rena farleder. Och där kommer vi rännare intet ont anande. . .
Usch.
Som rännare på skridskor måste man också vara på det klara med att det kan bli halt. Är det is så är det. Den som inte är förberedd på det kan hälsa hem. Ja, man naturligtvis hälsa hem ändå. Själv ska jag köpa vykort i Borensberg och hälsa hem. Så här kanske:
"Hej, familjen. Jag är i Borensberg. Gamla Husbyfjöl, ni vet. Här är lika vackert som vanligt och Göta hotell ligger där det brukar ligga, men det är ingen som sitter uppe på balkongen och fikar som i somras. Inte heller sitter det några turister från Blekinge eller Tyskland på uteserveringen. Även om det är ont om båtar så är det mer folk än vanligt på kanalen. Alla har skridskor på fötterna och ser otroligt hurtiga ut. Nästan som norrmän. Röda kinder och fräknar, och väska på ryggen, och nu jäklar börjar det snöa också."
En långfärdskridsko tar man inte där man hittar den. Jo, det kanske man gör, men man ränner inte bara iväg hur som helst. Först måste man se att pjäxan man köpt till passar. Då får man skruva sig fram. Precis som i fornstora dar vill jag minnas mig ha hört. Var det inte så här det var förr i tiden, innan det kom moderna skridskor där skenan satt fast under skon? Jovisst. Halvrör hette det på den tiden. Det har brorsan berättat om. Han hade såna innan han fick "riktiga" hockeyskridskor. Då fanns det gott om barn som grät sig till sömns för att de minsann tvingades åka omkring på de där gamla halvrören när ALLA andra hade nya "hela" skridskor.
Och nu sitter jag här med mina halvrör och skruvar. Om jag får ihop dem till masstarten i morgon vet jag inte. Tänk om jag sätter fast dem bakochfram? Fast då kanske de passar till långa rännet? För nog låter det lite som både bakåt och framåt om att åka långa rännet som börjar vid Malfors bro i Ljungsbro och går via Borensberg tillbaka till Ljungsbro. Hälften är nog anser jag som helst bara åker framåt. Framåt I tappre soldater, löd ropen vid tåget över Bält i januari--februari 1658. Och sen gick och red den svenska hären över isen.
11 januari 2004 tar den tappra hären rännarskenorna på och glider på Göta Kanal. Om nu inte vädret ställer till det.
JÖRGEN AUER

Sett torsdag, då?

 Bild: Jörgen Auer
Vivåsen, Boxholm. 
 Bild: Jörgen Auer
Lilla röda huset. Mellan Boxholm och Ryckelsby.
Bild: Jörgen Auer
Och Fjättmunna talar för sig själv.