På väg till Bollywood

 Snart kommer en indisk mycket osann historia här. Från Bollywood.

Tumultet på Uljeberg

Bild: Jörgen Auer

Det var en helt vanlig dag i huset Hagen på Uljebergs Säteri. Det var varmt och en hyresgäst öppnade därför ett fönster i det kombinerade vardagsrummet, biblioteket, matsalen. Det gillades av en pelargon i kruka, en stilig lampa med hästskärm, ett rött keramikäpple och en av polymerlera tillverkad häst vid namn Jörgen.

Den friska luften fyllde rummet och gav den något vintertrötta pelargonen ny livslust och Jörgen som namngetts av konstnären EvaMarie Törnström själv sträckte ut sin långa hals för att komma så nära fönsteröppningen som möjligt. Äpplet såg moget ut och inbjudande ätbart och lampan, ja den var bara tjusig.

Hagen fick besök, tre personer, och allt andades frid och fröjd. Det vill säga fram till gästerna skulle ge sig av efter en timme och öppnade dörren. I samma sekund kom ett korsdrag från helvetet och drog som ett blixtnedslag genom rum och hall.

Pang, knak, brak, kras, tjoff, det gnällde och gnall, allt-i-ett. Jordens undergång i miniatyr, fullbordad av dörrens försiktiga klick.

Magi.

En första blick in i rummet sa att fönsterbrädan var tom så när som på en spänd lampsladd, av Jörgen syntes inte ett spår, äpplet var borta och pelargonen liksom kruka försvunnen.

Så klarnade bilden: krukan låg sönderslagen på golvet, blomma och jord nästan som i rabatt, Jörgen hade trillat ner på andra sidan den gulbruna gardinen och i förskräckelsen tappat svansen. Det röda keramikäpplet hade flugit ut och låg på en stensträng intill husväggen och den stiliga lampan hängde upp och ner längs samma vägg, men oskadd kvar i den spända sladd som ännu höll emot i sin kontakt. 

Ja, så gick tumultet på Uljeberg till. Och ja då. Lampan höll och tändes

Kors i taket, Wikström

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker verkligen om äldre kyrkobyggnader och stannar ofta till för att fotografera dem. När jag i september förra året hade vägen förbi Kristberg vid Borensberg var det därför självklart att besöka kyrkan därstädes. Hemkommen tänkte jag lägga ut en bild på Facebook från besöket. Men det är väl bäst att lära mig något om kyrkan först tänkte jag och loggade in på http://www.svenskakyrkan.se/borensbergspastorat

Döm om min förvåning när jag förstod att kyrkan har unika takmålningar från 1700-talet. De hade jag aldrig hört talas om tidigare och ville se dem. Så någon vecka efter första besöket var jag i Kristberg på nytt och blev alldeles tagen.

Bild: Jörgen Auer

Så fint! Och så mycket! Fantastiskt. Dess likhet finns inte i Östergötland. Ändå är det en östgöte bakom verken, kyrkomålaren Anders Wikström från Söderköping som levde 1681 till 1752 och som 1725 utförde målningarna i koret och 1728 i långhuset.

Bild: Jörgen Auer

Det är bibliska motiv vår östgötske målarmästare bjuder oss på och jag var helt förstummad vid mitt besök. Jag undrade också hur det kan ha sett ut när han utförde sina verk. Hela kyrkan måste väl ha varit full av träställningar och så satt eller låg Wikström högst upp?

Bild: Jörgen Auer

Målningarna är utförda i sen barockstil och föreställer som sagt motiv ur den bibliska historien. Här syndafallet.

Bild: Jörgen Auer

Så här målade Wikström Jakobs stege.

Bild: Jörgen Auer

Det här är predikstolen i Kristberg, byggd på 1600-talet, dock inte målad av Anders Wikström förrän vid renoveringen 1725-1728.

Wikström visade sina färdigheter även i andra kyrkor, efter vad känt är dock bara takmålningar i Hjorteds kyrka, delvis bevarade, brudbänkar, läktarbarriärer i Ringarums kyrka. I Tingstad kyrka målade han predikstolen, byggd av mäster Göran.

Anders Wikström målade också i S:t Laurentii kyrka i Söderköping, Värna kyrka, Västra Husby kyrka och bönekapellet i Börrum.

Något tidigare än kyrkoprojekten lär han ha varit verksam i Fyllingarum (i Ringarum)

där generalen och friherren Jacob Burensköld lät bygga ett karolinskt lusthus.

Och då gjorde jag det

Ur Corrinten 1986

Jo då. Nog har jag ridit. Till och med vunnit hopptävling och fått pris av dåtidens expert och kommentator Anders Gernandt. Tävlingen var stora Norrköpings Horse Show i Himmelstalundshallen med många världsstjärnor på plats, där en fullsatt arena, 3400 tror jag, fick se mig vinna en shovklass i ett pausprogram. Massmedia cup med ridnoviser från östgötsk massmedia. Men tro inte att publiken höll igen!

Fullt ös med rop och skrik. Och spänning!

Som siste startande fick jag med snabba hästen James från Linköpings fältrittklubb och Ånestadstallet bästa tiden.

Jag var en mycket stolt segrare.

Gosse, har du verkligen inte ridit förr frågade Gernandt och uppmanade mig att fortsätta rida. Han avslutade med:

Kyss bucklan!

 

Våren kommer

Våren kommer, våren kommer. 

Och en häst. Vår häst.

Våren kommer med hästen.

Hästen kommer med våren.

Vår häst. Vår vår. Årets vår.

För svårt för mig

 Jag sitter med ett svårt korsord framför mig och blir förbannad. Det är inte roligt när man måste googla varannat ord! Alltså är korsordet för svårt. Så svårt att det blir dumt och rent löjligt att försöka tänka fram svaren. Så stopp och belägg för sån skit!

Men, ja, det står på tidningens frontsida att svårighetsgraden är den högsta så en köpare och ickelösare får skylla sig själv.

Fan också.

På väg någonstans

 Han låg i sängen och väntade på den sömn som inte verkade vilja infalla. Han tänkte på allt och ingenting, på ingenting och allt och försökte sedan upprepa allt vad han alldeles nyss funderat över.

Plötsligt såg han sig gå ombord på ett stort skepp. Han bar på två resväskor i ljusblått och en tunn, svart ryggväska. Själv hade han ljusblå jeans, en tröja i ljusgrönt och den lilla, fräcka kepsen av irländskt snitt. En gång vände han sig om och lät blicken fara som om han försökte ta in allt han såg. Deras ögon möttes. Han såg sig som ung, som medelålders och nu som gammal. Ett helt liv rullade förbi. 

Kanske var det sista resan?

Han undrade vad det kunde vara i väskorna? Kläder, förstås. Troligen något att läsa och något att äta och dricka. Väskorna verkade lätta. 

Ah, han bar på minnen, naturligtvis. Visst, han hade varit med om några tunga sådana också, men visste sig också inte vara den som tyngdes av dem. Han hade lätt för att minnas, men lika lätt för att glömma. Smärta väger mycket till en början, men nästan ingenting när man väl kommit underfund med och accepterat den.

Så många roliga, soliga, tokiga, brokiga minnen! Han ville ropa till sig själv där på båten: hallå, öppna väskorna! Men nu såg han sig knappt i folkmassan, huvudet guppade lite för var långsamt steg och plötsligt var han borta. En stor dörr stängdes och det blåvita fartyget (var det en färja?) lade snart ut.

Vinden var ljum och västlig. Solen på sitt bästa humör, himlen klarblå. Det var en underbar dag. Han undrade hur nästa morgon skulle te sig.

Skulle te sig. Skulle, te, sig.