Bara ett enkelt V

Bild: Jörgen Auer

En uppgift hade du. Och vad gjorde du? Skämde ut hela Öjebro och ta mig fan hela Östergötland! Hur urbota dum får man vara? Så här skulle det se ut, precis så som var planerat och skissat av kommissionslantmätare Adam Wadman inför invigningen i Öjebro av nya stenvalvsbron 1797 för att hedra konungen Gustaf IV Adolf.

Bild: Jörgen Auer

Men vad gjorde du, Gunnar Prank? Sov? De andra i plutonen klarade elegant sina uppgifter. Men du, din idiot! Att rista ett V föll på din lott, ett V! 

I morgon kan du ta ditt pick och pack och försvinna. Förstått!

Mer: Gustav IV Adolf, född 1778, var son till Gustav III och Sofia Magdalena. Konung av Sverige 1792 till 1809. Gift med Fredrika av Baden. Avsatt i en statskupp 1809, fängslad och förvisad ur Sverige. Drev efter detta runt på kontinenten under namnet Överste Gustavsson. Avled efter en stroke 1837 i St Gallen, Schweiz.

 

På liten rundresa

Bild: Jörgen Auer

Ja, fortsätt framåt bara. Jag står kvar här och hindrar bilen med Jörgen Auer att köravidare mot Boxholm.

Bild: Jörgen Auer

En kort paus Öringe. Men Svartån gjorde mig törstig eftersom jag glömt ta med vattenflaskan. Kör! Sa jag till dottern Rebecka.

Bild: Jörgen Auer

 Måste stanna även här. Fjättmunna. Vackert. Lugnt och rofyllt. Bild.

Bild: Jörgen Auer

Ekeby kyrka byggdes redan på 1100-talet, men dagens kyrkobyggnad är från 1600-talet. Det fina tornet kom till 1753 och byggmästare var Petter Frimodig, Linköping.

Bild: Jörgen Auer

Dagens i mitt tycke bästa bild kom till i Öringe. Men javisst, det var ju där jag blev törstig Kör!

En färgad kväll

Bild: Jörgen Auer

Så blå är himlen

så ren och klar

helt underbar

I all fall från soffan sett

en kväll som denna

längtan ger sig till känna

Jag längtar resa

högt i det blå

längre bort än så

En resa utan mål

utan hopp och tro

men lugn och ro

Livet var så nära

helt tätt inpå

och färgen, den var blå

Jörgen Auer

Äntligen Råssnäs igen

Bild: Jörgen Auer

Underbara Råssnäs udde och Vättern! Tack för en skön fredag. Och tack Martin och Frida för att ni tog med mig dit. Jag går sannerligen inte fort med rullator, men jag kommer framåt. Fredagens 1, 6 kilometer är den längsta sträcka jag har gått på en månad.

Bild: Jörgen Auer

Solens reflexer i vattnet är ju bara hur sköna som helst att skåda. Och är det som vid det här besöket över 20 grader varmt, så ah... fantastiskt.

Bild: Jörgen Auer

Men man behöver inte bara se på vattnet. En stunds njutningsfull miljövila med vitsippor och vårfågelsång vederkvicker också själen.

Något helt annat: i dag fyller mitt äldsta barn Rebecka 50 år! Hur kan det vara möjligt? Det var ju inte så länge sedan vi skickade iväg henne till första skoldagen. Ryggväskan såg så stor ut.

Grattis, älskling.

Nog är det väl fint?

Bild: Jörgen Auer

Se så fint jag fått! Tack Rooney för hjälp med vindskyddet och tack syster Ami för tjusig blomplacering.

Bild: Jörgen Auer

Det är lika fint i andra hörnet. Men kunde jag inte ha gjort det här själv? Nja, men jag  har i alla fall betalat för vindskyddet och blommorna. Blommorna var jag med och köpte på Viby handelsträdgård och vindskydden kommer från Bauhaus i Linköping.

Låt mig vara löjlig

Bild: Jörgen Auer

Ett vitt och i sitt slag ensamt moln är ute och seglar. Hur långt har det farit? Det vet vi inte. Hur långt ska det? Det vet vi inte. Hur länge har det färdats? Det vet vi inte, heller.

Moln säger sällan vart de tänker sig och aldrig ett ord om vad de sett på sin väg.

För det är ju löjligt att tro ett moln om tankar och idéer, om syn och hörsel. 

Ett moln är ett moln.

Men låt mig vara löjlig. Låt mig tänka att moln är som vi, kan tänka, känna, höra, se.

Så mycket de måste ha varit med om!

Tänk själv, förresten.

Sätt dig på ett moln och segla iväg. Se så.

De långa nätterna

 Det är inte timmarna som är tunga. Det är minuterna. De segdrar sig fram genom natten, seglar tysta som stora, mörka skepp genom rummet och jag undrar hur det resoneras på commandobryggan.

Är vi på rätt kurs, rätt köl, rätt hav och har vi manskap nog för att ta oss till morgonen? Verkar det inte längre än vanligt i natt?

Vi sömnlösa, lättväckta, fårskocksräknande stackare som natt efter natt längtar efter att anlända i tid till morgonens anhalt:  frukoststationen, vi är visserligen vana. Men det finns gränser.

Jag har sovit dåligt eller lite sedan barnsben, men nattens svårmod, oro och sökande efter minsta svaghet för att bräcka vakenhetens mur tar nog priset. Jag väntar och väntar, men muren är tjock som en riddarborg och släpper inte igenom mig.

Fundering efter fundering. Tanke på tanke. Minut för minut. Natten släpar. 

Så plötsligt kommer ljuset. Jag har inte vaknat, jag har inte sovit. Dvalan uteblev. Men mitt skepp är snart i hamn. Frukosten är nära. 

Dags att kliva fram.