Så får den heta

Vad ska vi döpa den här gång- och cykelstigen till? Något måste den väl få heta när den är så vacker. Kort, men vacker.

Den finns i Mantorp och går utmed riksvägen, förbi Unibake, eller kakfabriken som man säger. Kanske heter vägen redan något - men varför har inte jag hört det i så fall? Tänk så många gånger jag har gått där.

Nåja, vad ska den heta? Lövstigen? Kakstigen? Kakornas väg? Vägstigen? Nej, nu vet jag - i början av mitt bloggande, faktiskt första gången, döpte jag en kalv till Jörgen.

Eftersom ingen tidigare kommit på idén att döpa vägen, så ...

.. får det bli - Auers väg.

Vilken pärla!

Vilket ställe! I Östergötland! Jodå, det här är Mauritzbergs slott utanför Norrköping, alldeles intill Bråviken och beläget på Vikbolandet inte så långt från Östra Husby.
Mauritzberg har fått sitt namn efter att Ebba Banér namngav det efter sin far, riksrådet och översten Mauritz Birgersson Grip (1547-1591) . Slottet brändes av ryssarna 1719, men byggdes upp på nytt 1722-1725 genom Claes Ekeblad d.ä. försorg. I dag är det hotell, eller som det heter "Mauritzberg golf and sea resort". Sommartid är restaurangen öppen dagligen.
På området finns en marina, och en 18 håls golfbana, dock ännu inte riktigt klar, och här planeras och byggs det villor med fantastiska lägen.
Varför skriver jag det?
För att berätta hur vackert det är i Östergötland, förstås. Fast slottet förtjänar en bättre bild än den min mobilkamera tog.

Fikarast

Jaha, ännu en dag i stressens tecken. Stress för bloggen, vill säga. Så här långt har jag hunnit med att vara i Norrköping för bilbesiktning i morse (07.00), sen skynda tillbaka hem till Mantorp med bilen för att sen hinna med tåget 08.14 till Linköping. Jag hann. I Linköping var det ny kursdag.
Där är jag ännu. Och nu är det fikarast.

Jag hinner

Oj, jag hinner med ett inlägg till. Men så har jag skyndat mig på också (det syns väl?). För resten så längtar jag till att börja gympa igen, röra mer på mig. Alla borde vi röra mera på oss. Vi mår bättre av motion, nyttan av motion i lagom portion är vida mer känd än onyttan, vi känner oss starkare, friskare, och kanske är det just i själva den känslan som motionen har sin största fördel. Så - upp och hoppa. Gå, spring, studsa, dansa. Rör på er.

Ojojoj

Stressig dag. I alla fall andra halvan av den. Så stressig att det här är det enda som skrivs på bloggen i dag. Jag hinner helt enkelt inte mer.

I dag blev jag kortare

Den här mannen har jag träffat i dag. Det betyder att jag har blivit ännu kortare än jag är. Han är nämligen frisör i Mantorp och heter Pettersson. Kirk Pettersson. En gång i tiden spelade han handboll i Mantorp, ja, han var en sväng i Linköping och Saab också. Fast han hade ju sitt jobb att tänka på och blev aldrig den storstjärna han säkert drömde om att bli. Men klippa hår kan han. Han började tidigt jobba hos sin pappa Seved i Seves frisersalong där Seve klippt Mantorpsbor sedan 1964. Kirk har sedan många år även satsat på solarium och har i år införskaffat en fantastisk massagestol. Dock törs han inte ha hårkunderna där. Alla som sätter sig i den stolen nickar nämligen till.

Corren

Tänk att man alltid ska göra bort sig. Här försöker man inbilla folk att man kan spanska och påstår att corren betyder vi springer. Det är FEL. Corren betyder de springer.
De springer. De springer. De springer.
Glöm inte det.
De springer.
Corren.

Fint besök

Hösten är definitivt på besök hemma hos oss. För mig får den gärna stanna tills våren kommer.

En halvminut i Vikingstad

September 26, förmiddag 10.17. Solen värmer på stationshusets tegel i Vikingstad. Pendeltåget kommer. Ingen stiger av, ingen stiger på. Dags för avfärd mot Mjölby från spår 1.
SAND står det på en låda i blått. Tidningspapper prasslar i första vagnen. Någon harklar sig.
Så var livet just då, en halvminut i Vikingstad

Låt oss sjunga

Visste ni att Corren har en egen sång. Jojomen, jag hörde den alldeles nyss. Hittade den på Youtube, www.youtube.com/watch?v=xUauOjvlB9o , framförd av spanska bandet Gossos (en katalansk grupp från Manresa) och kan även höras på www.lastfm.se/music/Gossos.
Vad Corren handlar om? Tja, eftersom man får se två personer som har lite bråttom på videon så kan man anta att det har med springa att göra. På spanska heter ju också springa correr, och corren betyder vi springer.
Och ibland får man ju erkänna att vi har lite för bråttom på tidningen.

Med Norrköping i blodet

Norrköping för ett par timmar sedan, korsningen Nygatan-Hörngatan. Pernilla ska flytta till Stockholm. Jag körde några kartonger hem till oss i Mantorp. Så länge. Tills hon har plats för sina grejer igen. I det här fina gamla huset har hon bott senaste halvåret och lite till. Nedanför balkongen pulserar Norrköpingstrafiken. Det är mitt i stan. Bussarna kör på Hörngatan som bortanför balkongräcket på nedre bilden övergår i Gamla Rådstugugatan (Rostis) och på Nygatan glider spårvagnar i långa rader liksom bussar på väg till eller från Södertull.

Det känns sorgligt att se henne lämna Norrköping, min gamla hemstad. Det är som om jag själv måste överge stan på nytt och något griper tag i hjärtat. Jag älskar Norrköping, så är det bara. Jag känner det varenda gång jag är där. Det är något med luften. Med lukten, atmosfären, rytmen. Jag har Norrköping i blodet.

Ingen fara, eller?

Efter en hel dag framför klippbordet på videokursen kom jag hem mer än trött. Kollade på tv. Blev rädd.
Jag måste erkänna att jag på kort sikt är räddare för den ekonomiska krisen i USA än för miljöförstöringen. Om hela USA:s ekonomi är i fara, då gäller det nog också hela västvärldens ekonomi. Våra pengar.
Här hemma går ryktena om Swedbank, också. Kris, sägs det.
Nej, nej, spararna riskerar ingenting, lovade en företrädare för banken på tv i går. Fast det var väl före presidents Bush varning om hur illa det är ställt i USA, och före McCains inställda valturné, före Bush möte med presidentkandidaterna om ekonomin.
Så vad ska man göra? Stoppa örena i madrassen? Eller öronen så man slipper höra mer elände?
Men Johan Palm och de andra i Idol var kul att höra på. Och se.

Blogga på

Sällan blir man beundrad. Mer förundrad.
Jag förvånas över all skrivklåda i Sverige och världen. Att det kliar hos mig är en sak, jag har ju gjort skrivandet till mitt jobb. Men alla ni andra. Alla bloggare världen över. Vilken energi! Tack för att ni finns.
Det finns somliga som ser ner på bloggar som mindre värda. För att där bara står helt vardagliga saker som att gå och handla eller vad barnen leker just nu och vad mormor sa i telefonen och vad söt Jonas var i dag och Jennie är en bitch.
So what?
Låt folk skriva om de vill. Vad de vill. När de vill. Bara de inte kränker någon annan. Skrivandet främjar deras kreativitet och kan hjälpa dem bli av med aggressioner. Göra dem snällare.
Titta på mig - nu har jag skrivit det här inlägget, och jag är jättesnäll.

Blommor, äpplen - och lite Mjölby

Ibland är det mer än arbete på jobbet. Så är det ju överallt. Man fikar, man äter, man snackar. Och så firar man. Så här såg det ut när tjejerna Annika Ekstedt och Ann-Charlotte Irhede firade 100 år tillsammans för några dar sedan. Även jag fick vara med på ett hörn (faktiskt i mitten) och fick retroaktiva blommor av redaktionsledningen för min födelsedag i somras.
Nils-Peter Kalmér tog bilden.
När jag ändå är inne på blommor så kan jag väl fortsätta i växtriket. I morgon står det mycket om äpplen i Corren. Det är ju äppeldan. Äpplen är nyttiga. I alla fall sas det så förr. An apple a day, keeps the doctor away.
Annat som kan hålla doktorn borta är motion. Träna kan man göra på många ställen. Ett är Feelgood i Linköping. Där är Ann Rindestål sportchef och instruktör. Alltså är det simhallen i Mjölby (Lundbybadet) som ska in på lodrätt fyra. Ann har tidigare varit föreståndare där.

Gäsp

Ojojoj, vilken tidig morgon. Inte varje morgon jag går upp 05.00 för att sedan ta 06.14-tåget till Linköping. Men jobbet krävde det i dag. Och jag som ville börja journalistjobbet för att det var så bra tider och för att slippa tidiga morgnar.
Ack ja, ur led är tiden, och jag med den.

En liten skapelse

Vad håller du på med frågade Hector. Ah, du skapar?

Jo, så var det. Jag gick runt med kameran lite på jobbet. Det här var det bästa, tyckte jag själv. Lite mystiskt, lite gammalt, lite ljust, lite mörkt, lite tegel, mycket glas, plåt, märkliga rör, snygga fönster. Lite annorlunda.

Dagen annars? Tja, lite av varje. Mest lite. Pia och jag lekte med äpplen. Mötte en fransman. Benoit, heter han. Kalla mig Ben, sa han. Sen var jag med på möte om novelltävlingen i Corren där vi utsåg vinnaren. Spännande värre. Min favorit vann inte. Författaren hade glömt att berättelsen skulle ha östgötsk anknytning. Och då kan man inte vinna. En hel del ringande var det på förmiddagen för att förbereda tv-inslag till 24Corren.

LFC utspelat

Där fick jag. Här gick man och trodde att LFC-tjejerna skulle bita ihop och verkligen ge allt och lite till i bortamatchen mot AIK och ta ett jättekliv mot SM-guld. Och vad hände? Jo, AIK vann mycket välförtjänt och spelade stundtals ut mer kända landslagsspelare i LFC. 3-2 kunde ha blivit lite till om planens särklassiga lirare, Lisa deVanna i AIK satt de chanser hon skapade genom sin snabbhet och sitt finurliga spel.
Nej, LHC tar nog SM-guld före LFC.
Eller?

Strax avspark

Strax dags för avspark AIK-LFC på Skytteholms konstgräs. Seger för LFC här och det hägrande SM-guldet är bara ett par segrar bort.
Vädret är bra, Stockholm har haft soligt på eftermiddagen, det är upplagt för en fin fotbollskväll.

Det blir LFC i kväll

Måndag - vad händer i dag då?
Ja, LHC spelar sin tredje match för säsongen, möter Skellefteå borta. Borta spelar även tjejerna i LFC, fotbollslaget som siktat in sig på SM-guld (precis som LHC i hockey). LFC möter AIK i Stockholm. Då åker jag dit. Till Skytteholms IP. Vinner Linköpingslaget i kväll återstår "bara" lättare motstånd i allsvenskan. Men...

Vem hugger sig neråt?

Vad gör man en söndag när man inte direkt har något att brådskande att sysselsätta sig med? Tja, ingenting. Eller tar en kortare promenad, lite tidningsläsning, kollar på TV-puckfinalen mellan Småland och Västerbotten, fikar ett par gånger, åker bort till Mobilia för att ta en titt på Karlsson som tagit över större delen av nedre planet. Det såg bra ut - utbudet var stort och vi inhandlade några prisvärda verktyg, samt ett inte lika bra armbandsur till Inger. Sen åt vi middag. Har man en syrra i Norrköping kan man ringa henne. Det gjorde jag. Hon mådde bra.

Slår man på datorn kan man alltid läsa tidningar på nätet och läsa några bloggar, samt förstås skriva på sin egen blogg.

Jag gillar skog, träd i alla former. De här hittade jag i Bäckhult tidigare i år, tror att det var i våras. Men visst står det någon där uppe till vänster? Undrar vem? Och vad gör han/hon/det? Hugger sig neråt? Ja, varför inte. Det gjorde ju några skogshuggare på Eurosport i går kväll.

Stegeborg

Det här räknar jag som en av mina bästa bilder under sommaren. Varför? För att den visar Stegeborgs slottsruin från ett ganska ovanligt håll. Jag tog den när Peter Jigerström och jag var där på vår juliresa med Correns husbil. Bilden var med på vår husbilsblogg i Corren, och får nu även vara med här. Stegeborg är inte bara en ruin, kan jag berätta för dem som inte vet. Det är också en av Östergötlands skönaste/vackraste platser. Åk gärna dit och ät god mat på hamnkrogen, eller bo på hotellet. Eller campa. Man kan kolla på båttrafiken en sommardag. Eller varför inte äta samtidigt som du tittar på en av Göta kanalbåtarna? Man kan också ta den lilla färjan över Slätbaken till Vikbolandet.

Två femmor!

LHC spelar med fyra femmor. Det går ju bra. Två raka segrar i inledningen av elitserien.

Själv gick jag på två femmor i helgens V75. Det ger mig visst 280 kronor på mina spelade 50 (Harry Boy). Därav hyllningsbilden till trav i allmänhet. För den som händelsevis inte känner igen bilden så är den tagen utanför Mantorptravet.

Däremot läggs ingen bild ut på Lotto, för där förlorade jag som vanligt.

Jag bara njöt

Vilken dag det blev. Drögen låg så där vacker och stilla som den ofta gör. Kantarellerna lyste gula i skogen. Och jag njöt. Det syns väl?

Jag plockade faktiskt lite mer än det som anas i korgen på bilden. Dessutom hittade Inger lika mycket.

Till svampskogen

I dag får nog Bäckhult ett besök. Gräset måste klippas - svampen ska plockas upp.

Ur led

Tiden är ur led på den här bloggen. Varje inlägg ser ut att ha kommit till 17:41. Så är det förstås inte, men jag begriper inte hur jag kan rätta till tiden. Jo, men vänta nu. Låt se...

Kul med tvillingar

Något blev fel i dag. Det här inlägget skrev jag 10:22 på gamla bloggen, men på något sätt försvann det när administratorn grejade till den nya bloggen. Men rätt ska vara rätt. Det som står här nedan var mitt första inlägg jag skrev i dag, och det gjorde jag så fort jag kontaktat Corren och påtalat felet.
Här är inlägget:

Det är inte lätt att hålla reda på tvillingar. Corren kan det hur som helst inte. Och när man vet hur det ligger till blir det väldigt roligt. Som i dagens Corren på sidan B4 där tidningen vill visa något som står på systrarna Kellanders blogg. Citatet är det inget fel på, men däremot texten under. Där står om Edit Kellander.Någon sådan finns inte. Tvillingarna heter Anna och Ninni. Men när någon av dem skriver ett inlägg på bloggen, och hon (eller den andra) går in i samma inlägg vid senare tillfälle med en kommentar mitt inne i bloggen, ja då står det Edit: (av editera). Roligt.Så när Mantorpsläraren (inte Linköpingsläraren) Ninni började på ett inlägg om en föreläsning i Linköping om unga på nätet, med en efterföljande chat på snyggast.se, så skrev hon först om föreläsningen, men gick sedan in någon timme senare och skrev det som Corren citerade.Ninni och Anna, således.Själv kommer jag aldrig att glömma tvillingarna Ågemar. Annica och Monica. Första dan på Inbyggda Realskolan på Ljuraskolan i Norrköping. Jag och kompisen Hans-Jörgen Sundli gick en runda i korridorerna. Mötte plötsligt en väldigt snygg tjej som vi (jag) försökte få uppmärksamhet av. Inte. Så gick vi korridoren fram, svängde av 90 grader till nästa korridor, och möter samma tjej igen. Jag blev helt ställd. Hade hon sprungit runt skolan, in genom matsalsdörren och börjat gå tillbaka samma väg bara för att möta mig? Mitt 15-åriga hjärta hoppades så. Men det var förstås tvillingsyrran.

I givakt längs vägen

Det var så roligt att lägga in bilder så jag har roat mig en halvtimme med att lägga in några fler till gamla inlägg. Men bara i septemberinlägg. Den här är tagen 17 september på grusvägen mellan Veta kyrkby och Mantorptravet. Foder till djurens överlevnad i vinter ligger färdiginbundet i fina rader längs vägen. Eller står de i givakt och hälsar alla flanörer och löpare, och de brukar vara ganska många, välkomna och på återseende?

Ännu en återfödelse

Äntligen! skulle Gert Fylking ha sagt. Men nu är det jag och jag tänker naturligtvis på att den här bloggen nu kan ta emot kommentarer samt använda bilder.

Så på sätt och vis får jag väl säga precis som i ett av inläggen i går: återfödelse. Det är ju vad det handlar om. Jag började blogga i mars, och nu 19 september är det dags för bilder. Och vad passar bättre för den första bilden än vår östgötska flagga. Bilden är tagen nästan mitt i Östergötland. Mitt i Mantorp där Anders Alvarsson på Sågvägen 3 brukar flagga så här fint.

Återfödelse

Torsdagens stora nyhet i Linköpingsområdet är förstås att LHC spelar den första av 55 elitserieomgångar.
På jobbet var det ganska stor grej när vi firade Annika Ekstedt och Ann-Charlotte Irhede som fyllde 100 år tillsammans. Även jag fick blommor, av redaktionsledningen, för att jag fyllde år i somras.
En helt annan, ovanlig grej var att jag var med på Korpens vattengympa i Valla för ett reportage till Fritidssidan.

Jag var i vattnet. I vattnet var jag.
Föddes jag där?
Nej.
Ändå kändes det så.
Lite.
Min onda rygg blev som pånyttfödd där.
I det varma vattnet som skänkte mig trygghet i varje rörelse.
Upp ur det samma klev jag med mjukare steg, och mjukare, men ändå starkare rygg
I vattnet var jag. Jag var i vattnet.
Kanske föddes jag ändå där.
På nytt.

Efter en lång och rolig dag

Utbildningsdagen hade varit lång och roligt intressant, men gjorde honom trött. Kanske var det därför han frös lätt under kvällen och värmde på glöggen. Julen är ju ändå snart här, tänkte han. Efter fyra muggar värmde det gott i magen och bröstet. Efter sju nynnade han Sankta Lucia och Jul, jul, strålande jul och blev sugen på en whisky också.
Efter det blev det en åttonde mögg glugg, ehh, mugglögg, mugg glögg. Han sjöng:
B-L-O-G-G-A, B-L-O-G-G-A, lössen heter BLOGGA.

Ingenting

Han var ledig -arbetsfri dag. Och han höll sig ifrån ansträngning hela dan, sket inte ens.
Så vad gjorde du, frågade någon.
Absolut ingenting, svarade han, absolut ingenting.
Inte mindes han något heller. Hur skulle han kunna det? Han hade ju inte gjort någonting. Men han hade gått upp ur sängen erinrade han sig när han väl tänkte efter. Gått ut och hämtat tidningen, men läst den? Njae. Inte en enda artikel kom han ihåg. Men han åt frukost, och javisst ja, efter det gick han och gav bort några gamla kläder till Myrornas insamling, och sen gick han ju en promenad hela vägen bort till köpcentret och handlade till hustruns födelsedag. Nu kom han ihåg. Hon ville ha ett familjespel, han köpte det. Hon tyckte om blommor, han köpte det. Hon behövde ett par nya kuddar till soffan i vardagsrummet, han köpte det.
Sen gick han hem.
Då drack de kaffe.
Han la sig på sängen en stund och löste korsord. Sen satt han vid datorn en stund. Ja visst ja. Han läste på corren.se om Kosovare Asllani som blivit uttagen till fotbollslandslaget. Det gillade han. För han gillade henne. Han bloggade om henne. Grattis, Kosse, skrev han.
Efter det åkte han till Mjölby tillsammans med hustrun. De tog bilen. De såg att man höll på med grävarbeten längs med landsvägen till Sya. Var det cykelbana? De visste inte. I Mjölby parkerade de vid köpcentret. Gick ner till bokhandeln. Letade efter en bok om Ulrika. Den fanns inte. De handlade på systemet. Åkte sen till en golvfirma för att få nya idéer till golv och lister. Sen for de hem. Köpte mat med sig. Åt. Drack kaffe. Firade hennes födelsedag en dag för tidigt. Med glass.
Sen satt han vid datorn igen. Spelade ett spel. En patiens ville sig inte. Den var helt omöjlig. Han letade lite halvhjärtat efter några avlägsna släktingar på 1700-talet, men tröttnade. Läste kellandersisters.blogg.se. Han log. De är roliga. Fast han visste inte riktigt om han tyckte det för att han kände dem lite, eller om de var allmänt roliga. På gott humör gick han hur som helst till tv-soffan till slut och satte sig, han också. Kuddarna såg fina ut.
Sen var det god natt.

Grattis, Kosse!

Grattis, Kosse!
Så skriver jag förstås till Linköpings FC:s 19-åriga Kosovare Asllani som tagits ut till A-landslaget i de avslutande EM-kvalmatcherna mot Rumänien och Irland. I och för sig betydelselösa för Sverige eftersom vi redan är klara för EM-slutspelet i Finland 2009. Men ändå - Kosse är i A-landslaget.
Jag måste erkänna att jag gillat hennes spelstil sen första stund. Hon har en fantastisk förmåga att liksom glida förbi motståndarna, kan vrida och krångla sig runt dem som ingen annan. Hon kan passa och skjuta. Dessutom har hon den där snabba starten i löpningen som inte så många har. Hon mer anar än vet att bollen snart ska komma just där hon springer.
Sa jag att hon är tuff också?
Kosovare Asllani kan komma att bli riktigt stor fotbollsspelare.

Sekunder av obehag

Allt kan hända. Som i dag när jag var ute och gick för att söka bot för det ryggskott som plågat mig en vecka. Kommen bort (men inte bortkommen) till grusvägen borta vid Veta kyrka tog jag en bild på den vackra Veta Östergård och en av de hästar som går där. Då kom husets ägare och frågade uppbragt vad jag höll på med och varför jag fotograferade hennes hästar.
Några sekunder var det obehagligt. Men när hon förstod att jag bara ville föreviga det vackra huset (och dessutom att jag förstod hennes oro) lugnade hon sig och visade sig vara mycket trevlig och vi stod och pratade en kvart om lite av varje.
Ryggen kändes riktigt bra under promenaden. Senare var Inger och jag på City Gross. Då mötte vi Lasse Gutke och hans mamma Gudrun. Jag berättade om ryggen.
Du ska gå till Gösta Nilsson i Norrköping, sa Lasse. Han är till och med bättre än vad Ljura-Jesus var.
Oj!

Vad har jag sett?

Alltså - här har man gått omkring i skogarna i en herrans massa år och sett det ena konstiga krypet efter det andra. Inte har jag anat att jag möjligen sett något mycket sällsynt.
Men nu, efter att ha läst TT-telegrammet, som i sin tur bygger på uppgifter från Allehanda.se (Örnsköldsvik) så föds tanken. Där uppe, i Skuleskogen, har man nämligen stött på
den extremt sällsynta jättepraktbaggen.
Den ska inte ha setts i Sverige sedan 1995 och då i Skåne. Andra uppgifter om denna präktiga bagge är 150 år gamla. Tänk om det är en och samma! Jag menar, kan jättesköldpaddan bli så gammal så kan väl jättepraktbaggen. (Är de lika stora?)
Hur som helst så tycker jag det är på tiden att vi av länsstyrelserna runt om i landet får reda på vad vi inte ska ha sett förut. Så att vi vet vad det är vi tittar på.

Östgöte?

Barnbarnet William har varit hemma och hälsat på i helgen. Han säger inte så mycket än, och har inte hörts säga ett östgötskt ord. Det måste vi se till så att han gör. Förutsättningarna är goda att han kommer att tala östgötska. I alla fall förstå och kunna. Han har ju östgötska föräldrar och såväl farmor och farfar som mormor och morfar är östgötar. Å andra sidan bor han i Uppsala. Efter nyåret ska han börja på dagis. Hur blir det då?
För säkerhets skull tror jag att vi måste göra tätare besök i Uppsala.

OBS! Bilden är från i somras och föreställer William och hans mamma Rebecka, o grannens katt.

Konstigt

September - varmt eller kallt. Regn eller sol. Det är en konstig månad. Jag har varit med och solat och badat flera gånger i september. Och när det har snöat. Konstigheter hör en konstig månad till. Egentligen är den felnämnd, eller felplacerad i den gregorianska kalender (efter påven Gregorius XIII) vi använder. Septem betyder ju sju på latin, men september är den nionde månaden. Hur hänger det ihop?
Jo, på romartiden ansåg man att året började i mars och slutade i januari. Och räknar man så så stämmer det. Septem, octo, novem, decem. Sju, åtta, nio, tio.
Men nu är klockan snart fem.
Mat.

Modernare försvar

Inga fler militära förband läggs ner i Sverige inom den närmaste framtiden, säger de borgerliga partiledarna i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Det var skönt att höra. I alla fall för dem som arbetar på de förband som existerar i dag.
Men försvaret behöver moderniseras, vilket konflikten i Georgien tydligen visat.
Själv tänker jag miljömässigt och tycker att Sverige skulle återgå till de rörliga cykelförbanden. Fast i modernare form, förstås. 27-växlade mountainbikes med färddator, och utan vapen. Vi skulle bara cykla ifrån de jävlarna.
Vilka jävlar för resten?
Amerikanarna?