Följa rätta vägen

Bild: Jörgen Auer

Herre, visa mig rätta vägen och jag ska följa den, bad han. Men visningen uteblev och han fick försöka finna rätta vägen på egen hand. Han hittade den och levde lycklig medan han promenerade fram och åter. Visst, han hittade flera sidospår också och även de gick att passa in under beteckningen rätta vägen. Han hade således flera vägar att välja mellan och fick genom dessa utrymme för ett omväxlande leverne.

Livet har varit gott mot mig, förklarade han men tillade att det också hade innehållit motgångar. Vägen hade uppförsbackar, som han uttryckte det. Stora och små backar, ibland så små att de mera var att betrakta som lutningar och lätta att klara. Ibland så stora och utmanande att de kändes som prövningar: som om någon testade honom för att se hur mycket han klarade, hur mycket han kunde utstå. 

Men ju mer han klarade, desto starkare och tålmodigare blev han. 

Bild: Jörgen Auer

Nu hade ännu ett år förflutit. Och precis som alla andra år när nyåret närmade sig tänkte han tillbaka på sitt liv. Det var som om han alltid ville summera händelser och gärningar i såväl årskavalkad som livskavalkad.

Han öppnade och stängde dörrar i sitt liv och klev från rum till rum. Där fanns människor han älskade och andra som han tyckte om och där fanns rum med personer som han hyste den största beundran och respekt för. Några andra syntes inte till.

På nyårsdagen ska jag öppna ännu en dörr, tänkte han och funderade en stund på hur det nya året kan tänkas gestalta sig. Han slog bort tanken: det blir som det blir och jag får försöka förhålla mig till det varefter händelser och situationer tar form, resonerade han innan han gjorde sig beredd att öppna nästa dörr.

Och följa rätta vägen.

Skön kattfika i Sya

Bild: Jörgen Auer

Fikade med Börje i dag. Börje är katt och bor i Sya. Huskatt på restaurang Open New Doors Bahnhof och i dag dessvärre blöt efter att ha varit ute en stund. Men Börje är trots det trevlig att fika med och att ha i knäet. Tack för i dag.

Bild: Marie Ståhlbom

En sur stins dök också upp inne i det gamla stationshuset. Jag måste vinka av pendeltåget som kommer när som helst, antingen på väg däråt eller möjligen andra hållet, sa han och pekade ut mot husets baksida där ett X2000 nästan samtidigt skakade om det lilla samhället.

Bild: Jörgen Auer

På en vägg fanns bilder av, som det står på tavlan: "Alla tiders lok". Visandes några typer av lok, från 1855 till det senaste från 1962. Stinsen och Börje hade nog blivit glada om alla de hade kommit förbi. Gärna om loken stannat en stund också, förstås. Men några tåg stannar inte längre i Sya. Stationen stängdes 1973.

Bild: Jörgen Auer

Numera far tågen Sya förbi. Men man ser dem förstås. Vår stins och hans sällskap fick anledning vinka åt ett av östgötapendelns röd-, vit- och orangefärgade tåg som passerade åt Mjölbyhållet till. Huskatten Börje rörde dock inte en min, utan låg i en sammetsklädd fåtölj och spann.

Stinsen tog en tretår innan han gick. 

Mer än tusen ord

Bild: Jörgen Auer

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Nja, vet inte det. Men jag vet vad den här bilden säger. God natt.

Beweship kommer lastat

Bild: Jörgen Auer

Jaha, vad kan det här vara för skepp då? Beweship? Kan det vara något för min serie Transport på svenska vägar, kanske? Ja då. Beweship är ett stort och privatägt finskt transport- och speditionsföretag med huvudkontor i Vanda (nära flygplatsen). Hemsidan heter beweship.com och företaget har anor ända sedan 1957 då Hilding Westerholm och Bengt Bäckström slog sina påsar ihop och startade transportfirma som redan året därpå fick det nuvarande namnet Oy Beweship AB.

Beweship har vuxit rejält sedan starten för 65 år sedan och har i dag kontor även i Tallinn, Riga, Vilnius, Warszawa, Gdynia, Zabrze och Moskva och har transporter såväl med bil som med flyg och båt.

Enligt finder.fi hade Beweship 66 anställda 2021 och redovisade en omsättning på 23,1 miljoner euro.

FOTNOT: Transport på svenska vägar finns till enbart för att stilla min nyfikenhet på var alla transportföretag hör hemma någonstans. Både svenska och utländska företag platsar i serien som i nuläget är cirka 200 företag stor.

Mycket JVM i dag

Bild: Jörgen Auer

Det känns underligt. Hur så? tänker du kanske. Jo, jag känner mig nästan icke levande i dag. Jag har nämligen inte varit ute och gått en meter. Jo, ut till bilen två meter utanför dörren och från och till bilen på parkeringen utanför City Gross. Annars har jag varit inomhus.

Jag får ta igen det i morgon.

Vad har jag gjort inne då? Tja, löst nåt korsord, läst, och glott på tv. Sett JVM-hockey. Faktiskt tittar jag på det nu när jag skriver de här raderna. Och nu blev det paus i Sveriges premiärmatch mot Österrike där Sverige leder med 2-0 efter en period.

JVM började annars med en skräll när Schweiz besegrade Finland med 3-2.

Bild: Jörgen Auer

Men bilderna här är väl tagna utomhus? Stämmer. Men inte i dag. I dag slappar jag bara. Tar igen mig efter julhelgen. Inte för att jag tröttnade ut mig då heller, precis. Men man blir som du vet trött på ett annat vis när det är jul. Det är det där med att sitta stilla, äta, fika, fika, äta, choklad och nötter.

I går var jag dessutom på bio. Då blev det mera sittande. Det måste bli en riktig långpromenad i morgon.

Och nu börjar andra perioden. Med ett svenskt mål i första bytet. Jaja.

Jag vill filma mer

Bild: Rebecka Auer

Ännu en premiär. Ja, UFO Sweden tuffar på Sverige runt. På juldagen ägde allmänna premiären rum och själv bevistade jag 18-föreställningen i Filmstaden, Linköping. Jag hade ju redan sett Crazy Pictures andra och senaste långfilm redan på världspremiären i Norrköping. Men att se den nu var lite annorlunda eftersom jag såg den med barn och barnbarn sam en syster med barn och barnbarn och några andra släktingar.

Alla de mina tycker att filmen är bra. Överraskande bra till och med. Och rolig.

Jag har läst några recensioner och sett att filmen fått mellan 2 och 4 i betyg på en femgradig skala. Av mig får den 4.

Hur är det att se dig själv på film, undrade någon.

Jo, tack. Inte konstigt alls. Bilden blir så stor bara. Jämfört med tv, till exempel. Men att bli filmad och fotad har aldrig känts konstigt på något sätt för mig. Jo kanske när jag var med i frågesport i tv på 90-talet att det kändes lite stelt och ovant att sminkas.

Annars är det bara kul. Och jag är gärna med igen.

En bok med minnen

Bild: Jörgen Auer

Somliga dagar så här års känns mer än andra, inte längre eller kortare, bara mer.

Julafton är en sådan.

Det är mer mat, mer dryck, mer godis, mer vänlighet, mer väntan. Mer tomte. Mer allt.

I år har 24 december varit kall. Kylan biter i skinnet. Slår ögonen som tåras. Fingervantar var fel val.

Jag fick en bok om fotbolls-VM 1958 i julklapp. Det året köpte pappa tv. Det var otroligt stort. Jag har för mig att jag var den förste i klassen som hade tv. Möjligen att det var en elev till vars familj köpte tv lagom till VM. 

Det finns en bild på den svenska VM-truppen i träningsoverall. Jag behöver inte titta på bildtexten för att tala om namnet på samtliga på bilden. Spelare som ledare. Flera bilder i boken behöver ingen bildtext. Jag vet vilka personer bilderna visar.

1958 var jag tio år.

Vi bodde på Albrektsvägen i Norrköping. Längst ner, precis bredvid Ljuraskolan. Hur långt kan jag ha haft till skolan? 20 meter? 30? Ungefär.

Nu sitter jag och bläddrar i en bok om VM 1958 och minnena från det året trillar över mig, nej överfaller mig. Kastar sig över mig och tar mig med till skolan. Till hösten ska jag börja i fyran. Och nu framträder de tydligt, alla klasskamraterna. Där är Lenta och Gunta, Bernta, Larsa, Åke, Hans-Åke, Erik, Claes-Göran, Christer, Rune, Benka, Mikael och Hans-Jörgen. Och tvillingarna Margareta och Kristina, eller flyttade de redan i trean? Och så var det Gun och Marianne, Karin, Ulla, Anita, Åsa, var det inte en Vivian också? Birgitta började väl senare? Eller har jag fel. Hon bodde i samma hus som cykelmojen låg. Åkerlund, hette hon ja.

Två Christer var det, Andersson och Larsson. 

På den tiden fanns det ingen organiserad  fotboll för barn under tio år. I yngsta pojklagsserien var man 12-14 år ung. Men nog spelade vi fotboll ändå. Varje dag. Vi var nästan proffs. Ofta spelade vi klassmatcher.

Under VM 58 fick vi nya idoler. Naturligtvis de svenska spelarna som gick ända fram till final. Men vi lärde oss också nya namn, särskilt brasilianska eftersom Brasilien vann VM. Vi låtsades vara Pelé, Vava, Didi, Garrincha, Zagallo, eller skyttekungen Fontaine från Frankrike. John Charles från Wales var också ett namn man gärna minns. Men han var redan känd från spel i Juventus i Italien. 

Vänta nu - fanns det inte en Maria-Pia i klassen? Eller hette hon Pia-Maria? Och när kom Kerstin till vår klass? Från fyran fick vi Erik Ramsten som lärare. 

Eva måste väl också vara med. Eller? Var det på Realskolan? På gymnasiet absolut. Men tio år tidigare?

Jag får ringa Hans-Jörgen i morn och fråga.

En trevlig julklapp som får mig att minnas.

Nu kommer tomten

Bild: Jörgen Auer

 Tomten dök upp redan på fredagen. Dan före dan. Tomtarna, till och med. Kanske var det far och son, jag vet inte. En syntes i boddörren och såg lite påkommen ut, tyckte jag. Som om han hade nåt fuffens för sig.

Bild: Jörgen Auer

Etter värre var det med den andre, han hängde i krokig arm i en stor fläkt och verkade onykter. Kanske hade de provsmakat glöggen både två och fler gånger? 

Bild: Jörgen Auer

Och julgranen visade sig vara en tall. Eller om det var grantall. Eller tallgran. Skit samma, julfirandet har börjat. Om en halvtimme är det julafton. Du som läser det här under lördagen kan ta bort den där halvtimmen. Julafton är nu.

God jul. Nu kommer tomten.

En dag mest i väntan

Bild: Jörgen Auer

Min torsdag började så här. Med ett jularrangemang på betongverandan för att jag ville ha en bra bild till Facebook (och bloggen). Så därför tog jag ut en julstjärna och den svarta kinesiska järnhästen jag köpte, generande billigt, av dressyrryttaren Sofia Möller för några år sedan. Varför skulle hästen vara med på bild, kan man undra. Men svaret på det är väl helt enkelt att jag tycker om hästar och har flera sådana vackra djur alldeles intill verandaknuten. Hur som helst tycker jag att kompositionen blev fin, särskilt som solen ville vara med på bild också.

 

Bild: Jörgen Auer

Hästarna i närmaste hagen har varit väldigt lekfulla i ett par dagar i följd nu. De springer ikapp och de nafsar på skoj efter varandra och de låtsas slåss - eller är det på riktigt? - och stegrar sig. Dessutom kommer de fram till inhägnadens rep när jag ropar på dem. Antagligen tror de att de ska få morötter varje gång. Men det får de inte. Och när de inte får ser de lite mer undrande ut än annars, tycker jag. 

Bild: Jörgen Auer

I dag är en sån där dag då man bara väntar på att det ska bli nästa dag. Två dar före julafton. I morn är alltså dan före dan. Så jag var och handlade redan på morgonen, sen åkte dammsugaren fram, ja dammtrasan också. Men jag är ju inte jag om jag inte får gå ut och gå. Så då blev det två varv på travspåret på Uljeberg. Några timmar senare gick jag ut igen, men då för att jag ville ta nån bild utan hästar. Naturen lockade. Så då tog jag bland annat den här. Jag gillar kyrkor också. Kyrkor, klockstaplar och torn. Viby kyrka har jag fotat många gånger, men inte från just den här vinkeln. Egentligen är det 300-350 meter bort till kyrkan från den här positionen, men moderna mobiltelefoner de kan de. Så då kan Vibys kyrktorn tas för ett ovanligt spetsigt träd.

Bild: Jörgen Auer

Det var inget vidare väder, tyvärr på eftermiddagen.  Det småregnade faktiskt och blåste. Men jag kämpade på. Så många bra bilder blev det dock inte, men den här tycker jag om. Färgerna, det karga landskapet på den lilla åsen utefter E4-an, den yviga och rikt förgrenade enbusken, ja egentligen allt. 

Visst ja, jag måste ju slå in några julklappar också. Och betala räkningar. 

Dock först: kaffe.

Grönt och Clintan

Bild: Jörgen Auer

Men, ska det va' så här? Grön jul! Nej, det tycker vi väl inte. Fall julesnö, fall. Dock inte i för stora mängder så att det blir kaos i trafiken. Sånt vill vi verkligen inte ha. Varken snöchock eller snösmocka, heller, och absolut inte köldrekord.

Bild: Jörgen Auer

Nej, lagom ska det vara. Så som på bilden här när tomten kom förbi Uljeberg häromdagen. Utan att stanna, bör tilläggas. Han sonderade bara terrängen, är min gissning. Fast blir det ingen julesnö, ja då kanske han inte känner igen sig och går fel.

Bild: Jörgen Auer

Såg ett program om Clint Eastwood på tv i kväll. Bra. En idol för många. Mig också. Jag saknade emellertid en film, Örnnästet. Men han har förstås spelat i över 70 filmer så det var nog inte så lätt för den som gjorde filmen om Clintan att få med glimtar ur alla.

Märkligt om en filmroll

Ur Corren 20 december

Haha. Det var ju lite kul, men underligt att jag blev omskriven i den här artikeln om Crazy Pictures och UFO Sweden. Underligt så till vida att frågan hur jag skötte mig ens fanns med. Vad trodde reportern Fredrik Sandberg att han skulle få för svar? 

"Nej, Jörgen han hade det inte lätt. Han är ju rakt ingen skådespelare, dålig helt enkelt. Tyvärr, för han sänker ju filmen som vi annars är nöjda med." Eller?

Ur Corren 20 december

För övrigt tycker jag den gode och sympatiske Albin Pettersson tar i när han säger att min roll var fysiskt tuff. Visst fick jag springa lite, men det var ju bara roligt.

Ur Corren 25 november

Så här presenterade annars Corren 25 november nyheten om min medverkan i filmen. Det var kul. På juldagen ska jag gå och se UFO Sweden i Linköping tillsammans med barn och barnbarn. Det blir också kul, även om jag redan har sett filmen, vilket skedde på världspremiären 12 december i Norrköping. 

Motion och dagdrömmar

Bild: Jörgen Auer

Morgonen börjar i rosa. Kan man utläsa något av resten på dagen efter en sådan start? Nej, jag tror inte det. Men om jag hade gissat något i morse utan att veta vad SMHI spått om vädret för dagen, så hade jag nog gissat på fint väder hela dan.

Bild: Jörgen Auer

Hästarna i hagen på Uljebergs säteri såg så förunderligt stillsamma ut också att jag trodde de stod och njöt av de rosafärgade molnen. Trodde sig gå omkring i en dröm, kanske. Undrar vad hästar drömmer om, förresten? Gräs? Hö? Att få springa fritt? Beta i ett hela tiden grönt landskap? Eller stora segrar i den sport de utövar. På Uljeberg är alla hästar travhästar och tänk om de drömmer om startbilen, första kurvan, dödens och upploppet? Dock förstås utan att veta vad vi tvåbeningar kallar dessa företeelser. Kanske drömmer de om oss och vaknar alldeles kallsvettiga. Slår pannan i nån stolpe (tar sig för pannan) och förklarar på hästars vis för en kompis att de just haft en mardröm. För det är väl klart att de på nåt vis kan meddela sig med varandra.

Bild: Jörgen Auer 

Den här visslade jag på. Ingen reaktion. Jag smackade. Ingen reaktion. Jag ropade morot. Då lyfte den på huvudet och tittade åt mitt håll. Betyder det nödvändigtvis att den vet vad morot är? Nej, Däremot var det ljudet högre än visslingen och smackandet. När jag sekunder senare gick nära den och sa: "bra killen, bra, bra. Bra jobbat, killen", så såg den väldigt konfunderad ut. Jag hade räknat med att den skulle känna igen orden. Att det var ord den hör varje dag från tränaren. Men när jag sa det så tittade den bara frågande på mig, som om den försökte komma på vad den hade gjort bra nu på morgonen. Bajsat bra, kanske?

Bild: Jörgen Auer

Att promenera på morgonen är skönt och ger dagen en bra start, anser jag. Min dag, vill säga. Jag vaknar ordentligt. Kommer igång. Benen får sitt. Ja, hela kroppen. Huvudet också. På promenaderna dagdrömmer jag och får prinsessan och halva kungariket. En gång blev jag president i USA, men ångrade mig genast och vann i stället en miljard på Euro Jackpot. 

Bild: Jörgen Auer

Att vinna en miljard är bra för promenaden som då inte känns ta så lång tid. För jag försöker dela med mig åt så många organisationer som möjligt. 20 miljoner hit och 20 miljoner dit märks ju knappt på så stor vinst. Och sen 20 miljoner dit och 20 dit. Ja, och så de 20. Och 20 till Ukraina. Så många människor jag skulle kunna glädja och hjälpa. Med så mycket pengar skulle jag kunna göra fattig rik. Visst ja, släkten. Barnen får också 20 miljoner vardera. Deras barn får också 20 mille var. Jag ger bort hela skiten. Jo. Det skulle jag absolut göra. Utom 20 miljoner som jag behåller för egen räkning. 

Vad ska jag göra med 20 miljoner? Hm. Resa, äta gott, gå på teater, bio, konserter, köpa några lotter, resa lite till. Och lite till. Flygskam? Kanske det. Men jag kan åka båt i stället. 

Oj, nu har jag gått ett varv extra på min rundbana utan att veta om det. Där ser man att 20 miljoner är bra för motionen också. Vad sa du? Kyrktornet på sista bilden? Viby, utanför Mantorp. Jag skulle kunna köpa en kyrka också. Men då måste jag nog behålla lite mer. En häst kunde vara skoj att ha. Och en hund. Plus nån som passar och sköter djuren. En livvakt behövs, naturligtvis. Äh, jag behåller 50 mille för egen räkning. 

Nu ska jag nattdrömma. 

Sov gott.

Silotransport på gång

Bild: Jörgen Auer

Hej! Det var länge sedan jag presenterade ett företag i min serie Transport på svenska vägar. Den här bilen syntes i Mantorp för någon vecka sedan, Den hör hemma i Danmark, närmare bestämt i Vejle där den ingår i Silo Trans A/S bilpark (100 enheter).

Silo Trans har sin grund i en firma som startade redan 1947, men som Silo Trans har man funnits sedan 1997 och firar således 25-årsjubileum i år. Företagets grundare var Nils Ostergaard och det är hans söner Jan och Sören som driver företaget i dag.

Som namnet säger så består verksamheten av silotransporter. Främst i Danmark, men även utomlands som till Sverige och Norge. Man kör foder, pulver, livsmedel, bygg-materiel, plaster, granulat med mera. 

Det får man reda på om man besöker hemsidan silotrans.dk är man bland annat kan skåda en hel del historiska bilder. Kul.

Vad som inte berättas är hur många som är anställda eller hur det går ekonomiskt för företaget.

Men något om detta vet proff.dk och redovisar 35 anställda 2019 på Silo Trans A/S. Omsättningen står inte, men bruttoförtjänsten skrivs till 32,2 miljoner danska kronor för 2020 och resultatet till 3,9 miljoner.

Kort visit i Hässelby

Bild: Jörgen Auer

Åkte till Stockholm över lördagen för att besöka syster Britt-Marie, Titti kallad av mig. Morgonen var kall, men temperaturen på uppgång och låg så småningom på så där någon enstaka minusgrad. På bilden är det Tekniska Verkens värmeverk Gärstadverken i Linköping som hälsar god morgon med ett par riktiga rökare. Klockan var halv nio när jag passerade. 

Bild: Jörgen Auer

Jag parkerade bilen på Sundeliusgatan i Norrköping och åkte i stället därifrån med syster Ami och hennes Kalle. En kort rast i  Sillekrog hann vi med på uppvägen där vi hade sällskap av solen hela resan. Sen strålade solen även över Stockholm.

Bild: Jörgen Auer

Det är lätt att åka när vägen är bra. Visst såg vi på hustak, isar och vägkanter att det är vinter, men vägbanorna, inklusive Essingeleden var klart farbara. Även ut till Hässelby Strand, dit vi skulle.

Bild: Jörgen Auer

Det var en härlig dag och Hässelby Strand visade sig från sin bästa sida. Mälaren låg inte spegelblank, men vintrigt omgärdad och med solklädda moln seglandes var vyn från Tittis lägenhet underbar. Vi åt goda pajer som Ami förfärdigat och vi njöt av varandras sällskap innan det var dags att säga tack och hej.

Vi ville åka hem innan mörkret tog oss.

Bild: Crazy Pictures

Något helt annat: på måndag är det Stockholmspremiär på "min" film UFO Sweden. Annars är juldagen den stora Sverigepremiären, alltså då filmen går upp på biografer i hela Sverige. Gå och se filmen. Den är riktigt bra. 

Vilka fina spänger!

Bild: Jörgen Auer

 Hämtade mitt nya pass i Motala i dag och passade på att ta en långpromenad i naturreservatet Sjöbo-Knäppan. Gick in i det via den fina bron över Motala ström.

 

Bild: Jörgen Auer

Från utsiktsplatsen vid Boren tyckte jag mig se något ute på sjön som påminde om solljus.

Bild: Jörgen Auer

Sjöbo-Knäppan ligger väldigt vackert med Knäppaviken i Boren som nära granne. Och visst är det väl solen där ute?

Bild: Jörgen Auer

Fantastiskt fina spänger (nya sådana har kommit till i år) leder besökaren in och över kalkkärr. Jag har varit här tidigare, men gick en längre sträcka i dag. Märkligt ensam var jag. Under den timme jag var där syntes ingen annan till. Jo, två poliser i en bil som åkte fram till torpet Sjöbo och vände där.

Bild: Jörgen Auer

Sedan blev jag plötsligt helt säker på att det var solljus jag såg långt borta på andra sidan sjön. Jag undrade om någon gick där i solen och kände sig nöjd och lycklig över det. Vem var det som gick där i så fall? En man, kvinna, barn? Eller ett rådjur?

Bild: Jörgen Auer

När jag var tillbaka på bron blickade jag bort mot Boren men såg samtidigt skönheten i Motala ström där skog och moln slogs om spegelutrymmet. 

Bild: Jörgen Auer

Eftersom jag ändå var i Motala och uppfattade att det fanns ett gult sken i väster, fick även Råssnäsudden ett besök.  Solen lekte konstnär och målade en rand mellan Vättern och himlen. Jag förevigade intrycket och åkte sedan hem.

I fickan hade jag mitt pass. 

Vart ska jag åka?

Flundra och 18 004 meter

Bild: Jörgen Auer

Besökte Linköping i går eftermiddag. Åt god Hälleflundra på Olympia Da Vinci på Bjelkegatan (äntligen fick jag nämna den gatan i ett inlägg) och gick kort promenad efteråt. 

 

Bild: Jörgen Auer

Över Stångån bar det, bort mot Saab Arena och därifrån bort mot Sandic Hotell och Stångebrobron. Sen lite Storgatan och Repslagargatan till Linköpings central och pendeltåget hem.

Bild: TV5

På kvällen bevittnade jag en spännande final i Alla mot alla där Ebba Kleberg von Sydow och Olof Lundh vann över Johar Bendjelloul och Annika Lantz.

Bild från TV5

Vad finns mer att säga? Jo, jag gick 25788 steg i dag, vilket innebär att jag också gick 18004 meter. Det kändes också som en seger av något slag.

Snön tvingade mig vända

Bild: Jörgen Auer

Det var soligt vid lunchtid på Uljebergs säteri utanför Mantorp. Hästarna stod i hagen och verkade trivas. Jag tänkte ta mig en tur till Mjölby för att kanske handla nån julklapp. Härligt väder, sa jag till mina fyrbenta vänner och åkte iväg.

Bild: Jörgen Auer

Körde genom Mantorp. Solen sken så fint, men på andra sidan Mantorp såg jag att det var väderomslag på gång. Jag åkte gamla riksettan mot Sya och befarade det värsta. Vad sjutton skulle jag ut och göra? 

Bild: Jörgen Auer

Mitt i Sya stannade jag och tog den här bilden vid busshållplatsen, snett emot veg-restaurangen Open New Doors Bahnhof i gamla stationshuset. Ska jag vända? frågade jag mig själv, men fick nej till svar.

Bild: Jörgen Auer

Snöandet tilltog snabbt. Jag åkte ett par hundra meter till, men stannade på nytt. Vänd, sa jag. Men just här var ingen bra plats så jag fortsatte till Solbergakorsningen och vände där.

 

Bild: Jörgen Auer

In i Sya igen, således. Märkligt så fort det blir mycket snö! Ett par centimeter var det nu.

Bild: Jörgen Auer

Det kändes nästan som att jag kunde se hur snön lade centimeter till centimeter på vägen.

Bild: Jörgen Auer

Mantorp hade så gott som ingen snö när jag åkte igenom för 15-20 minuter sedan. Nu såg det ut så här.

Bild: Jörgen Auer

Vid Uljeberg säteri på Västerlösavägen gick vägen inte ens att se. Tur att lönnarna i allén syntes.

Bild: Jörgen Auer

Hästarna stod nästan på samma plats i hagen som tidigare, men undrade nog vart marken försvann.

 

Bild: Jörgen Auer

Min lilla väg in till bostaden var också försvunnen. Utan snökäpparna hade jag haft svårt att träffa rätt. Däremot var jag helt säker på att jag hade gjort rätt och vänt om i Sya.

Bild: Jörgen Auer

En halvtimme senare slutade det snöa. Solen trängde sig fram på nytt och jag tog en vinterbild. Vykort.