2002-12-07 lär denna krönika ha publicerats. En mycket blajig sådan, men ändå. Den handlar om att gå långt och om blodiga hälar. Dessutom avhandlas lite vader, kakor, DM, och vad som kan hända på natten. Jag kan också säga att den har redigerats. Den var så pratig att jag var tvungen stryka i den.
Idrottare av alla de slag har det tufft. Tufft så det syns. Efteråt. Boxare får blåmärken där dessa syns som bäst. Eller som sämst. Värst. I ansiktet. Det såg man ju bland annat häromveckan på Paulo Roberto. Hockeyspelare får en och annan tand bortprickad av klubba eller puck och får också jättehårda puckar på fotknölarna som sen svullnar upp så de inte får plats i skridskorna.
Fotbollsspelarna får kakor på låren. Men roddare, dragkampare och spjutkastare får inga kakor. De får inte ens saft. Däremot kan de få se sina armar bli allt längre.
Och så får de blåsor.
Alla som idrottar drabbas av skador. Förr eller senare. Små blessyrer eller stora, svåra skador som måste opereras. Ingen slipper undan. Handarbetare som fotartister, poängspelare som på ängspelare, förare som körare, tvåbenta som fyrbenta, vattendjur som sandspecialister. Som tur är så är inte alltid skadorna av allvarlig art.
Själv idrottar jag inte alls just nu. Vintern är över mig. Ja, under också. Det är vitt på marken. Och is. Nu räcker det inte längre med tygskorna. Man måste ha lite kraftigare doningar på sig för att inte förfrysa tårna. Fötter är ömtåliga. Det vet väl jag som nyligen köpt nya skor och därför tvingats till omplåstring.
Jag har gått för långt.
För fort också. Långt och fort har jag gått. Träget. Kämpat på trots plågorna. Så nu vet jag hur gångare kan ha det. Precis som roddare, dragkampare och spjutkastare.
De får blåsor.
Fast gångare får dem på fötterna, förstås. På mig har stora blåsor slagit upp på båda hälarna. Rejäla saker som blodat igenom strumporna. Och som skavt och skavt mot skornas hälkappor, eller om det är tvärtom, så att jag går lite lätt haltande eller så där som man går när man måste hålla igen på stegen en aning, knipa ihop dem, för att man är så jäkla pissnödig.
Vaderna och vristerna tar ofta mycket stryk hos en gångare har jag smärtsamt fått lära mig. Och det händer att mina vader ger sig till känna nattetid. De är nära att krampa. Då kvider de efter hjälp,eller om det är efter uppmärksamhet. De vill kanske bara bli vänligt bemötta, omhändertagna. Otroligt så lite det behövs för en vad att bli glad.
På tal om glada vader och hälblåsor så måste jag bara berätta att vårt lag spelade i rinkbandykorpen häromsistens. Segersäkra var vi efter två tidigare segrar. Men . . . Jag tror det var i tisdags visst, vi förlorade lite trist. Vi gjorde fyra, de gjorde sju, det var inte meningen ju. Så här efteråt framstår min egen medverkan i det hela i ny dager. Det är när jag kollar i spelprogrammet vilket lag det var vi spelade mot. Och det är inte utan både aha och hum jag noterar: BK Bakfoten.
Var det inte det jag trodde.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar