Det är inte timmarna som är tunga. Det är minuterna. De segdrar sig fram genom natten, seglar tysta som stora, mörka skepp genom rummet och jag undrar hur det resoneras på commandobryggan.
Är vi på rätt kurs, rätt köl, rätt hav och har vi manskap nog för att ta oss till morgonen? Verkar det inte längre än vanligt i natt?
Vi sömnlösa, lättväckta, fårskocksräknande stackare som natt efter natt längtar efter att anlända i tid till morgonens anhalt: frukoststationen, vi är visserligen vana. Men det finns gränser.
Jag har sovit dåligt eller lite sedan barnsben, men nattens svårmod, oro och sökande efter minsta svaghet för att bräcka vakenhetens mur tar nog priset. Jag väntar och väntar, men muren är tjock som en riddarborg och släpper inte igenom mig.
Fundering efter fundering. Tanke på tanke. Minut för minut. Natten släpar.
Så plötsligt kommer ljuset. Jag har inte vaknat, jag har inte sovit. Dvalan uteblev. Men mitt skepp är snart i hamn. Frukosten är nära.
Dags att kliva fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar