Han låg i sängen och väntade på den sömn som inte verkade vilja infalla. Han tänkte på allt och ingenting, på ingenting och allt och försökte sedan upprepa allt vad han alldeles nyss funderat över.
Plötsligt såg han sig gå ombord på ett stort skepp. Han bar på två resväskor i ljusblått och en tunn, svart ryggväska. Själv hade han ljusblå jeans, en tröja i ljusgrönt och den lilla, fräcka kepsen av irländskt snitt. En gång vände han sig om och lät blicken fara som om han försökte ta in allt han såg. Deras ögon möttes. Han såg sig som ung, som medelålders och nu som gammal. Ett helt liv rullade förbi.
Kanske var det sista resan?
Han undrade vad det kunde vara i väskorna? Kläder, förstås. Troligen något att läsa och något att äta och dricka. Väskorna verkade lätta.
Ah, han bar på minnen, naturligtvis. Visst, han hade varit med om några tunga sådana också, men visste sig också inte vara den som tyngdes av dem. Han hade lätt för att minnas, men lika lätt för att glömma. Smärta väger mycket till en början, men nästan ingenting när man väl kommit underfund med och accepterat den.
Så många roliga, soliga, tokiga, brokiga minnen! Han ville ropa till sig själv där på båten: hallå, öppna väskorna! Men nu såg han sig knappt i folkmassan, huvudet guppade lite för var långsamt steg och plötsligt var han borta. En stor dörr stängdes och det blåvita fartyget (var det en färja?) lade snart ut.
Vinden var ljum och västlig. Solen på sitt bästa humör, himlen klarblå. Det var en underbar dag. Han undrade hur nästa morgon skulle te sig.
Skulle te sig. Skulle, te, sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar