Bild: Jörgen Auer
Det blev en dimmig start på fredagen. Det var knappt att jag såg Mantorps station. Men så dansade ett pendeltåg in på området och i alla fall ljusen syntes. Tur att jag inte skulle med, för ett pendeltåg står inte inne en minut ens. Jag hade inte hunnit om jag så hade sprungit.
Bild: Jörgen Auer
Säga vad man vill om denna morgon, vacker eller inte, men det låg i alla fall spänning i luften. Inte så lite, heller. Och med tanke på de utökade restriktionerna i coronapandemin var det inte utan att jag funderade över resten av dagen. Törs man gå och handla? Lämna in spelkuponger? Jaja, ut och promenera går åtminstone för sig. Och här, klockan halv åtta i morse hade jag ännu inte mött någon.
Bild: Jörgen Auer
Men snart så. Två hästar kom. Inte i full galopp, utan sakta gående. Det visade sig vid en senare undersökning vara Axel, närmast, och Calle från Stall Tollstad. På deras ryggar satt Amanda Claesson och Emelie Ekholm. Fast det viste jag inte då. Jag tror att jag sa nåt om vacker bild.
Bild: Jörgen Auer
Några får på Tollstad källgård tittade både nyfiket och mitt-i-matenstört på förbipasserande. Andra får brydde sig inte alls, utan koncentrerade sig på morgonmålet. Jag ropade hej till Mariette Norling, precis som jag gjort bara halvminuten tidigare till Annelie Holgersson på Stall Tollstad.
-God morgon, ropade Annelie.
-God morgon, sa Mariette och lade till; jag tror att jag går lika många steg som du i dag bara på att släppa ut hästar i hagen.
Njae, Mariette, då vet du inte hur långt jag kan gå.
Bild: Jörgen Auer
Jag gick till utkanten av Östra Tollstad. Bortanför, söderut låg vildmark. Inte vild som i djungel, nej, nej, utan vild som i Västra Harg. Typ. Ungefär här brukar jag stanna till, pusta ut en stund, titta ut över åkern bort mot Mogestad och invänta solen. Men i morse fick jag vänta förgäves. Solen kom inte. Å andra sidan gjorde inte det så mycket, det var skönt promenadväder. Ingen blåst. Det var vindstilla, vilket är tämligen ovanligt på de här breddgraderna.
Bild: Jörgen Auer
Just som jag funderade över vilka bilder jag skulle lägga in på bloggen och vilka på Facebook kom en av ryttarna tillbaka. Fast på en annan häst. Alltså jag gick samma grusväg tillbaka mot Mantorp från Östra Tollstad som jag tog dit. Och då mötte jag åter den här ryttaren. Hemkommen ringde/messade jag Annelie Holgersson på Stall Tollstad och frågade om hon visste vilka tjejerna var som jag hade mött i morse.
-Ja, då, de morgonpigga tjejerna heter Amanda Claesson och Emelie Ekholm och deras hästar heter Axel och Calle, svarade Annelie och lade till: och fuxen heter Hermes.
Så det här är Amanda Claesson och Hermes. Husen i dimman där bakom ligger söder om Mantorps station. Det var där jag fick ett ryck och tänkte: äh, varför ska jag gå hem när jag har tid och lust att fortsätta gå?
Så då gjorde jag det. Runt travet skulle jag. Bort till Depot Mantorp (Mobilia). Men först bort till Tollstadvägen, över järnvägsbron och in i nya bostadsområdet Riddarängen. Nära där träffade jag Erik Svensson och hans kompis, de är ute och går lika ofta som jag, och vi språkade en stund. Vi talade om nyttan av motion bland annat.
Jag fortsatte genom Olofstorp och under Riksvägen för att ta gång- och cykelvägen bakom Mantorptravet. Då kom Elisabeth Stenbom och Ing-Britt Johansson från andra hållet. Hej, hej. Vi talade om nyttan av motion (det kan aldrig bli uttjatat, varken motionen eller pratet om det). Vidare talade vi om coronan, förstås. Faktiskt nämndes även Bostadsområdet Lagerlunda i Norrköping, samt polishuset i samma stad. Och fotbollsplanen Bollspelaren. Även Marstrand kom på tal. Och författaren Ann Rosman. Hm. Jag nämnde då 1793 och 1794. Och författaren Niklas Natt och Dag.
Efter att ha vältrat oss i smuts och elände en stund återvände vi till Mantorp och Ing-Britt nämnde att Riddarängens gatunamn tydligen ska heta just gator, vilket väl måste vara fel. Alla andra gator i Mantorp kallas ju vägen (typ Häradsvägen), stigen (Gulsippestigen eller gränd (Humlegränd). Sedan tidigare finns visserligen två gator: Nejlikegatan och Kilängsgatan, den senare bor ingen på utan det är en matargata till just Gulsippestigen och dess sippa kompisar Backsippestigen, Blåsippestigen och Vitsippestigen.
Så man undrar ju: ska de nya verkligen heta gata?
Ska jag ta upp det nu när jag tänker skriva till Mjölby kommun i ett helt annat ärende?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar