Det hördes glada tjut i backen när Emilia Öberg kom susande nedför i pulka tillsammans med mamma Malin.
Tänk så många barn, och vuxna, som har åkt i den långa backen från Vifolkaskolan och ner mot Klämmestorp genom åren. Här har nog alla som varit barn i Mantorp i alla tider åkt kana på något sätt. Om inte exakt i samma backe så ändå i samma sluttning. Här har jag själv åkt med våra barn. Första gången 1979. Det tänkte jag på när rosenkindade Malin och Emilia kom susande och skrattande nedför.
5 kommentarer:
Ja, vilka barndomsminnen!Det var så jobbigt att gå uppför vill jag minnas och rätt farligt nerför, åtminståne i backen till vänster. S:et och I:et var banornas namn. Finns s:et kvar förresten? Och undrar om de kallas så än i dag?
Jag minns inte vilken som kallades vad, men tror att en av dem är den backe (värsta backen) där motionsspåret drar fram och att man därför inte åker där.
Tyvärr finns inte s:et kvar på grund av stormarna som har fält en del träd där de senaste åren. Skulle gå att få den iordning om träd och grenar togs bort. Backen som de åker i kallades även flaskan på min tid eftersom det var en smal "flaskhals" i början av backen när det stod träd på var sin sida.
Hit gick jag ofta med mina elever på Klämman när det var tillräckligt med snö, men efter flera kraschlandningar i i:et och besök på vårdcentralen med bruten handled, sydd läpp och hjärnskakning fick vi ge upp. Men nu är backen mer säkrade med nertagna träd och bräddad nerfart. Kanske vågar ett nytt försök...
/Åsa
Jag anser att hela skogen borde städas och har sett skolklasser (tror jag) som varit ute och plockat ihop pinnar. Det ser för jäkligt ut som det nu är och kanske borde vi Mantorpsbor samordna oss och gå ut och rensa/röja. Man måste kunna gå på andra håll i skogen än i enbart löpspåret.
Skicka en kommentar