Färöarna bättre än jag trodde

Bild: Kanal10

Färöarna med ett lag i handbolls-VM? Visst. Och långt ifrån så svagt som jag i min enfald trodde. Jag hade inget att gå på, trodde bara att den lilla önationen (självstyrande del av Danmark) inte skulle kunna ha ett konkurrenskraftigt lag i ett världsmästerskap.

Fel, fel, fel.

Första VM-matchen någonsin gjorde Färöarna riktigt bra ifrån sig mot rutinerade Montenegro. Bara underläge med två bollar i halvtid, 13-15.

Det slutade 27-32. Inte så mycket beroende på motståndarnas skicklighet som på färöisk oskicklighet i friläge. Jag räknade inte, men nog missade ö-damerna minst fem, sex. Nej, fler ändå. Montenegros målvakt, Armelle Attingré var bäst på plan. Armelle är född i Elfenbenskusten och har tidigare representerat Frankrike. Sedan 2024 spelar hon i montenegrinska Buducnost och Montenegros landslag.

Dominerande spelare hos Färöarna var Jana Mittun (till vardags i danska Viborg) och Pernille Brandenborg (Storhamar i Norge).

I gruppen ingår också Spanien som i premiärmatchen klart besegrade Paraguay.

Jag tror att Färöarna borde ha poängchans mot Paraguay.

VM spelas i Tyskland och Nederländerna och Sverige kliver in i handlingen på torsdagen. Mot Tjeckien.

Ska vi lära dem tala?

Bild: Jörgen Auer

Det stod tre hästar på rad

till synes oberörda

av allt runt omkring.

Kanske såg de samma sak

Kanske tänktes hästars tänk

Kanske stod de där och sov.

Vad tänker en häst uppå?

Hur får den tiden att gå?

Fattar den alls någonting?

I vår tjänst tusentals år,

men lärde vi den något

mer än jobba sig svettig?

Jo, strida, kämpa, leka.

Men nåt för hästen nyttigt?

Som läsa, skriva, räkna?

Ska vi inte försöka

visa den hur eld blir till

och hur google fungerar?

Men viktigast, prio ett

är att lära den prata.

Så roligt vi skulle ha!

Skulle de efter detta

någonsin stå tre på rad

till synes oberörda?

Jörgen Auer

Var uppmärksam på vägen

Bild: Jörgen Auer

Konsten att köra bil, finns den? Visst gör den. Konsten består i att vara uppmärksam och därtill att anpassa hastigheten. Vad som inte ingår är att trycka gaspedalen i botten och leka på vägen, sladda hit och dit bara för att det är kul. Du som vill hålla på med det kan gå med i en rally- eller racingklubb och tävla mot likasinnade i särskilda tävlingar på för allmänheten avstängda vägar och vägsträckor eller tävlingsbanor.

Men uppför dig aldrig på vanliga vägar som om du vore på tävling. Visa respekt och hänsyn till alla oss andra som råkar vara ute samtidigt som du på vägen. Tack.

Söndag med mycket idrott

Bild: Jörgen Auer

Söndagen i bilder. Morgonen var gul hos  mig. Gul och fin.

Bild Viaplay Sport

Jag såg en hel del på teve. Det gjorde inte de här som i stället såg idrott live när de i österrikiska Gurgl bevistade slalomtävlingen

Bild Viaplay Sport

Bäst av de svenska lyckades Sara Hector som slutade åtta. Anna Swenn Larsson blev tia och Hanna Aronsson Elfman kom på 20:e plats.

Bild Viaplay Sport

Det här är unga albanskan Lara Colturi som var närmast vinnaren och således tog en ny pallplats.

Bild Viaplay Sport

Men vem vann? Ja, världens bästa slalomåkare så klart: amerikanskan Mikaela Shiffrin som tog andra raka och nu har fantastiska 103 världscupsegrar bakom sig.

Jag såg Ebba Andersson vinna 10 kilometer fristil i Gällivare också. Tvåa var Jonna Sundling och trea Moa Ilar. Men de bilderna blev inte lika bra och uteblir här.

Vad jag inte såg var den helsvenska VM-finalen i beachvolleyboll där numera rutinerade OS-mästarna David Åhman/Jonathan Helvig vann över uppstickarna Jakob Hölting Nilsson/Elmer Andersson i två raka set.

En riktigt bra fotbollsmatch tittade jag sporadiskt på. La Liga-mötet Elche CF mot topplaget Real Madrid. 2-2.

Gjorde jag inget vettigt? Nej.

Det stinker Superettan om IFK

Bild via TV5

Hur i helvete ska Christoffer Nyman och hans IFK Norrköping kunna vända på detta?

Det osar, närmast stinker Superettan om östgötalaget.

Underläge 0-3 efter första kvalmatchen mot Örgryte. 

IFK har väl inte gjort tre mål så värst många matcher under denna bedrövliga säsong. För tre mål är ju vad som behövs i returmötet på Parken på lördag för att det ska vara lika. Och sen ett till för att ha gjort fler än kvalmotståndaren.

Nej, det går inte. IFK kan mycket väl vinna returen, men jag tror inte laget om att göra mer än två mål.

Dessutom kontrar nog ÖIS in ett mål med vasse anfallaren Noah Christoffersson som avslutare. Han var riktigt bra i första matchen, men jag kan inte förstå hur han och ÖIS kunde kontra så lätt mot IFK. Var Norrköpingslaget så säkra på seger mot Superettans tredjelag att de inte videostuderat motståndarnas spel och taktiska upplägg?

Det verkade så.

Bild via TV5

Bilden visar hur Noah Christoffersson rullar in 3-0 (IFK-målvakten David Andersson och svage mittbacken Max Watson är bortlurade). Starkt av Örgryte att kontra med en man utvisad.

Norrköping hade mycket boll sista halvtimmen, men anföll på samma sätt varje gång. Inlägg på inlägg i förhoppning om att hitta lagkapten Nyman.

Men Nyman var hårt uppvaktad hela matchen och kom aldrig loss. Ändå var han bäst i IFK som nu förlorade sjunde matchen i rad.

Det säger också en del om den anrika Norrköpingsklubben som efter kvalreturen nästa lördag förmodligen får räkna sig som Superettanlag.

Tyvärr.

Jag är född och uppvuxen i Norrköping och har alltid varit stolt över att ha spelat i IFK:s pojklag. Stolt över A-lagets prestationer, stolt även över att heja på och stödja klubben i form av medlemskort och inköpta tröjor och halsdukar genom åren.

Men i år har jag inte varit lika stolt, utan i stället besviken och förbannad efter matcherna: det här är inte mitt IFK.

I mitt IFK Norrköping ger man allt och i mitt IFK vinner man.

Syas kanoner får jobba

 

Bild: Jörgen Auer

Härligt med vinter. I alla fall på bild. Den här snöiga vägen finns i Sya. Den går till och från skidstadion.

Bild: Jörgen Auer

Jag hade varit i Mjölby och lunchat på Oui Ahlbacken och såg från "stora" vägen att det sprutades konstsnö på Sya skidstadion. Det ska jag fota, sa jag till mig själv.

Bild: Jörgen Auer

Och nog sprutade det snö! Fem eller sex kanoner var igång och kommer man nära en sån snösprutande drake så känns det. Isande kallt, skulle jag säga.

Bild: Jörgen Auer

Jag har varit vid Syas snötillverkning många gånger och vet att det kan bli fina bilder, särskilt om solen håller sig framme.

Bild: Jörgen Auer

 Så var det även i dag. Den här bilden blev ju kanon. Även om man inte ser kanonen. Bara sol och snö i luften. Och så några entusiaster från Sya skidklubb som jobbar och sliter så att alla skidåkare, elit som motionär, snart kan börja vintersäsongen.

Bild: Jörgen Auer

Och vägen låg vit och vintrig

Inte så märkligt

Bild: Jörgen Auer

Det är svart när jag tittar ut. Men bortom träd och buskar strålar det ändå av ljus. Är inte det märkligt? 

Jo.

Jäkligt snygg bild, förresten. 

Jag gillar verkligen de silhuettliknande träden och det märkliga ljuset.

Så märkligt är det kanske inte. För ljuset kommer från Mantorp och alla strålkastare och lyktor mellan Mantorp och Uljeberg där jag befinner mig. Det är ljus från travbanan, från Depot Mantorp, från Circle K med alla gästande långtradare.

Kanske är ett tänkbart ord

Bild: Jörgen Auer

Det är väl lika bra att ta en bild nu innan snön kommer och det ännu är grönt, tänkte jag på tisdagspromenaden och tog en bild ner mot E4-an och träddungarna vid Viby.

Kanske är det vitt redan i morgon, kanske snöar det under dagen, kanske kommer det mycket snö resten av veckan.

Många kanske, men så är det ju i livet. Kanske är ett av våra vanligaste ord, även outtalat. Vi tänker det ofta: om jag kanske ska göra det och det i morgon. Eller kanske något helt annat.

Även tänkta händelser längre fram i livet har ofta sällskap av kanske.

Om jag kanske skulle ta och resa någonstans i vår? En solresa, kanske. Eller Island. Kanske Kanada?

Fast om jag inte reser till våren så sparar jag kanske pengar och kanske kan göra en längre resa året därpå? Hurtigrutten, kanske. Eller en kryssning i Karibien? Kanske.

Bild: Jörgen Auer

Man kanske skulle satsa på en resa till solen. Kanske?

 

Hur hinner Trump jobba?

 Det finns mycket att undra över. Som hur i helsicke Trump och hans anhang hinner med att jobba. De verkar ju sitta i presskonferenser eller i olika förhör mest hela tiden. Och så jäkla tröttsamma de är att lyssna till.

Där är Trump själv. Lögnaren personifierad. Spelar ingen roll vilken fråga det gäller, så gott som alla svar innehåller minst en lögn. Om han svarar, för han kan lika gärna säga att frågan är idiotisk, felställd, och inte värd att besvara. Och frågeställaren sägs vara okunnig, dum och arbetar på ett lögnaktigt mediaföretag. Dag efter dag matas vi av dessa närmast farsartade föreställningar via sociala medier.

Än ska Epsteinfilerna öppnas, än inte. Varje dag släpps ändå något ur alla mer än 30 000 sidor med email, brev, flygtider domstolsdokument ut på nätet. Var Trump med eller inte på den sextraficking med minderåriga tjejer som pågick hos den numera i fängelse mystiskt döde Epstein och hans ö?

Och är det material som finns redigerat? Är Trumps namn bortraderat? Är andra, demokratiska namn ditplacerade? Kommer Bidens namn att hittas? Obamas?

Ett namn vet man. Bill Clinton. Men mer? Finns det utländska potentater med på listan? Svenska namn?

Även Justitieministern Pam Bondi, Hälsoministern Robert F Kennedy, FBI-chefen Kash Patel, Krigsministern Pete Hegseth och fler ändå verkar ha fullt upp med att svara (eller inte) på frågor. Var äger alla dessa förhör rum? Hur ofta?

Och vem jobbar? När?

En text är en text

Bild: Jörgen Auer

Mellan de här två bilderna skiljer bara ett par timmar. Eller mer exakt tre timmar och sju minuter. Avståndsmässigt skiljer sju kilometer mellan de två motiven och i mobilen ligger de efter varandra, fikabilden först. Naturbilden var lördagens sista bild.

De är väldigt olika till sin karaktär, en är tagen inomhus, med anledning av det rykande kaffet, den andra utomhus för att föreviga himlen och kontrasten mellan ljus och mörker. Båda är tagna av mig.

Varför berättar jag det här? 

För att bevisa för mig själv att det går att skriva om vad som helst. Ord är ord och en text är en text.

Man kan skriva om det rykande kaffets värmande verkan också, bullens mjukhet och goda saffranssmak. Kvällens intåg och solnedgångens gula färg.

Bilderna kan även beskrivas stötvis och mer eller mindre känslosamt. Bli till dikt:

Rummet kramar mig,

lugnar och förmanar: 

sitt stilla, njut

koppla av

glöm stress och bekymmer

tids nog kommer du ut.

Världen står kvar

och väntar dig,

den friska vinden

gör dig gott

och ger dig

rött på kinden.

Bild: Jörgen Auer

Några tankar om snö

Bild: Jörgen Auer

Minns jag min första snö? Första gången jag såg snö? Nej. Minns jag senast jag såg snö? Ja, det var ju igår och ses på bilden här.

I minnets snöhög återfinns en hel del roliga och trevliga hågkomster. Som barn hade jag likt de flesta andra småttingar oerhört roligt i och med snö och såg många, många gånger ut som ett vandrande julkort med röda kinder.

Som vuxen däremot har jag alltid haft svårare att förlika mig med snöns egenskaper och hellre stått vid sidan om och tittat på när andra skidat fram eller ner.

Men det har varit kul, det också. Vasaloppet ett par, tre gånger, andra skidtävlingar likaså, inte minst i vårt östgötska Sya. Det har funnits plats för förundran också. Som när amerikanen vilde Bill Johnson kom flygande nedför störtloppsbanan i Sarajevo-OS 1984. Herre Gud, en sån hastighet! Jag såg honom egentligen inte, bara ett mörkt streck som drog förbi i den enorma lutning jag stod i med ena foten en meter ovanför den andra.

Sarajevo, ja. Det var där det gick omkring sovjetiska åskådarturister i vanliga lågskor i målområdet.

Lågskor kunde man byta om till när den märkliga Chinookvinden slog till i Calgary-OS 1988 och på en och samma dag höjde temperaturen 20 grader vid tävlingsplatsen i Canmore. Dock påverkades snöförhållandena så pass att programmet fick ändras och tävlingar inställdes.

Snö på närmare håll med både rolig och farlig påverkan upplevdes på Tjällmovägen mellan Borensberg och Kvarn 1969/1970. Cykeltolkning efter traktor där några av oss som tolkade i någon skarp kurva provade att släppa reptampen vi höll i. Med påföljd att vi med cykel och allt kastades rätt in i skogen och snön. Vi kunde ha slagit ihjäl oss.

Mer ofarligt har varit att åka pulka, kälke, spark. Med så mycket skratt!

Bygga snögubbar, snölyktor, snögrottor, snöänglar, bara kul.

Men det finns förstås en baksida. Jag tänker på snöoväder, yra i flera timmar, till och med dagar. Trafikproblem av gigantiska mått, många gånger med svåra olyckor och dödsfall i släptåg.

Snö måste respekteras.

Kommer vinter och snö nu?

Bild: Jörgen Auer

Torsdagen gick i vintertankar. Det blir ju lätt så när man skiftar till vinterdäck. Eller man, i mitt fall var det Bilbörsens skickliga personal som utförde omläggningen. 

Men det var inte vinter utanför. Däremor ett jäkla regnande hela dagen.

God och trevlig lunch intogs på Sjögestad motell i sällskap med kusin Lennart och Helene som rastade under en färd mellan Norrtälje och hemstaden Borås.

På kvällen var jag på vintersporten ishockey. Fast hemma i soffan. Efter landslagsuppehåll var det full omgång i SHL-hockeyn igen. LHC-Leksand sändes på Kanal 12. Jag skickade sms till kompisen Rooney som var på plats i Saab Arena: LHC vinner med 6-1.

Och det gjorde de.

Bild via Kanal 12

Robin Kovacs, till vänster, gjorde två mål mot Leksand när LHC vann med 6-1. Här är kvällens 1-0.

Och jag undrar: är det vitt på marken fredag 14 november 2025?

After workernas after work

 Jo, men visst. Om man som jag långt efter pensionering och slutad anställning befinner mig på restaurang och fest bland 50 andra före detta anställda på samma företag så är jag väl på ett slags after work?

Det ska sägas att det i sällskapet finns några som fortfarande jobbar i företaget eller koncernen och som har lååångt till pensioneringen. Och de är ju också på aw.

Vi minglar, tar en drink, hälsar, pratar, skrattar, minns och inte minns tillsammans. Och så fortsätter kvällen för oss gamla Correnanställda. Vi äter gott, tar en öl till, fikar, skrattar, det blir quiz för fyrmannalag och jag hamnar i kungarnas lag och sitter med klöverkungen på hand. Vårt lag med Annika, Ulla och Rooney vinner inte, men vi har roligt.

Efteråt frågesporten blir det ännu roligare för då flyttar några omkring lite och platsbytena gör att fler gamla minnen dyker upp. Glädjen ökar och slår tillochmed i taket vid något tillfälle när ett sååå roligt minne letas fram. Det i mitt tycke roligaste levererades av Tommy och var ett minne från OS i Sarajevo 1984 dit Correns rinkbandylag begett sig för en veckas semester. Målvakt Tommy påminner sig om den där dagen när vi var ute på stan för att shoppa och hur han och de övriga spelarna förbluffade flera gånger hör och ser hur "mannen på gatan" höjer en hand till min hälsning och säger: hello Jorgo!

Så var det faktiskt. Jag hade varit ute och partajat hela natten, utan mina svenska kompisar. Men haft roligt med de Sarajevobor jag mötte på en lååång barrunda. Och det kanske inte är så konstigt att de kände igen sin nyfunna svenska vän dagen efter. Det märkliga ligger väl i så fall i att så många av dem befann sig på samma gata, galleria, butik som jag.

Ja, ja, det var väldigt länge sedan och nästan bortträngt ur mitt minne. Nästan. 

Aw-n lider mot sitt slut. Folk droppar av.

Tack, till Kent, Lena och Maria som arrangerat och tack till alla som kommit. Många hinner jag inte prata med alls, men tror inte ni är ledsna för det utan glada för alla just ni träffat på.

Kanske ses vi nästa år.

En kväll med mycket 89

Bild: Jörgen Auer

Medan dagens unga spelare i IFK Norrköping tränade inne på fotbollsarenan

 Bild: Jörgen Auer

... höll Sällskapet Äldre IFK-are middag för 120-talet medlemmar uppe på Stjärnkrogen. Kvällen hyllade guldlaget 1989 och flera ur det laget var på plats. Här ses Sällskapets ordförande Jan-Åke Jonsson längst till vänster tillsammans med Janne Hellström, Peter Lönn, Patrik Andersson, Sulo Vaattovara, Ragnar Byhlén (Ericsson), Jonas Lind, Tony Martinsson, Roger Lönn, Stefan Hellberg (ass tränare) och Kent Karlsson, tränare.

Bild: Jörgen Auer

Patrik Patte Andersson, tog tag i micken och ville säga nåt: vi var så jäkla bra och borde ha vunnit ett par guld till, 90, 91, 92. Vi var jäkligt bra.

Bild: Jörgen Auer

Guldtränarna 89: Kent Karlsson och Stefan Hellberg gav sin syn på guldåret. 

Bild: Jörgen Auer

Skyttekungen 89, Janne Hellström (16 mål) i dubbel upplaga. På tv-skärmen efter segern i Malmö och vid bordet lyssnande till sina gamla tränare. Det lockiga håret tillhör Ragnar Ragge Byhlén.

Bild: Jörgen Auer

Klubbdirektören André Skagervik gav en intressant inblick i IFK Norrköpings organisation, ekonomi, framtid, mål och mening. 

En fundering: På pappret ser allt bra ut, det gäller bara att omsätta det till praktisk nytta också. 

För övrigt väntar två kvalmatcher till allsvenskan mot Örgryte för herrlaget. Och nu räcker det med förluster. Eller hur?

Och damlaget får skärpa sig inför bortamatchen mot AIK på söndag: inga jäkla 4-0 i baken nu. Avsluta gärna med samma siffror i en segermatch i stället. 

Vad finns bortom randen?

Följande text finns också på min Facebook och publicerades första gången 10 november 2022.

Det stod en kamel i oasen och glodde längtansfullt långt bort i fjärran. Den fick faktiskt frågan vad glor du på och svarade: jag tittar på det jag inte kan se och undrar vad som finns där.

Vad då inte kan se. Hur menar du?

"Jo, men om man tittar så långt bort man kan se så finns där liksom ett stopp där marken och himlen tycks smälta ihop och blir till bara en rand. Men jag som har gått genom öknen vet ju att det finns så mycket mer än sand om man bara fortsätter. Bortanför det man inte kan se finns något annat. Det är det jag står och försöker få syn på. Eller mera försöker lista ut hur det kan tänkas se ut om jag skulle fortsätta gå åt det hållet. Det märkliga är att jag ser det bättre om jag sluter ögonen".

Jörgen Auer

Kungsvägen i Mjölby

BIld: Jörgen Auer

Det verkar vara en hel del arbete kvar att göra på Kungsvägen i Mjölby. Därför är det inte så konstigt att färdigställningen av den centrala gatan inte beräknas vara klar förrän sommaren 2026.

Bild: Jörgen Auer

Men det här partiet över Svartån ser ju nästan klart ut. Fint.

Bild: Jörgen Auer

Det här partiet med kyrkan till vänster och torget till höger ser inte heller ut att ha jättelångt kvar till färdigställning.

 

Speglingar som märks

Bild: Jörgen Auer

Oj, vilken spegling! Under en kort promenad bort till vindkraftverket på Uljebergs Säteri syntes ladugården i dubbel upplaga. 

Men vad är det som hamnat i gödselhögen?

Bild: Jörgen Auer

Nej, inte korumpor, utan pumpor. Halloween är fest, sen blir livet pest. Tack för denna gång, välkomna tillbaka om ett år.

Bild: Jörgen Auer

Själv speglade jag mig i Kaptensbostaden i Sya där det verkligen har blivit hur fint som helst. Och så många fina julsaker och inredningsdetaljer att dottern Rebecka som var med ideligen upprepade: så fint! Jag vill ha allt.

Bild: Jörgen Auer

En spegling av restauranglivet i Mjölby och Östergötland hann vi också med. Detta vid en god och trevlig lunch på Oui på rastplats Ahlbacken. Mysig möblering och lite naturkänsla.

För solnedgångens skull

Bild: Jörgen Auer

Just för solnedgångens skull åkte jag till Motala under fredagseftermiddagen. Det hade ju varit en så varm och fin dag att jag med säkerhet kunde tro på en vacker solnedgång. Mycket riktigt. 

Bild: Jörgen Auer

Jag fick motion på köpet eftersom jag gick rundan utmed Vättern på Råssnäsudden. Jag stannade då och då för att fota. En ung kvinna hade mer bråttom än jag och passerade mig. 

"Vilken kväll", sa hon.

Ja, och så varmt, sa jag.

Kanske hade andra runt omkring oss hört vår konversation, för plötsligt sa alla jag mötte eller som gick förbi mig någonting lika trevligt och vänligt.

Eller var det jag?

Bild: Jörgen Auer

Så småningom åkte jag hem. Men tog mig först till City Gross i Mantorp. Knäckebröd, tandkräm, hushållspapper

Bild: Jörgen Auer

På hemvägen fick jag för mig att svänga in till Viby kyrka. Bara för att. Så här blev fotoresultatet.

Kände för det, bara

Bild: Jörgen Auer

Ja, jag vet. Det finns många bättre bilder på riksväg 50-bron i Motala. Men efter att ha varit på Röntgen i denna vacka Östergötlands sjöstad kände jag för att fota bron. Sagt och gjort.

Bild: Jörgen Auer

Motala kyrka fick också vara med på en bild.

Nu efteråt ser jag ju att jag borde ha backat

en meter och fått lamporna om var sin sida tornet. Ja, ja.

Bild: Jörgen Auer

Någonstans på den här bilden står min bil. Jag ser den och efter röntgenbesöket var det skönt att kliva in i bilen och sätta på värme i förarstolen. Skönt för både bak och rygg. Jag vet inte varför, men jag känner mig på senare tid ofta frusen.

Bild: Jörgen Auer

Mm, schnitzeln på restaurang Sjöglimten var lika god som alla tidigare gånger jag ätit rätten där. Räkorna till kändes också fräscha och smakade utsökt. Och ja, det är pommes frittes till, men den stora schnitzeln har lagt sig ovanpå.

Vad jag drack till? Vatten.

På tal om vatten så tar jag med mig en flaska kranvatten nu och säger god natt.

I morgon väntar hjulskifte.

 

Jag har rest bakåt i tiden

Ur kyrkoarkiven

Nej, nu stänger jag butiken för idag. Jag har nog suttit tio timmar framför datorn och släktforskat åt en kompis. Personen i fråga vet inte om att jag håller på och kommer säkerligen bli överraskad när jag presenterar vad jag funnit. Inte för att det råkar finnas en massa rikt folk och kända personer bland anorna. För det gör det inte.

Nej, men om man inte känner till just någonting alls om sin släkt bakåt i tiden så blir det nog både roligt och spännande att ta del av resultaten. Släktingen på bilden här är Olaus, född i Tryserum 24 oktober 1804 och morfars morfar till min kompis. Olaus avled i Ukna 7 februari 1892.

Nu ska jag sova. 

Jag vill bygga i skogen

Bild: Jörgen Auer

Vi hör ihop, skogen och jag. Ormbunkarna och jag likaså. En fundering jag haft länge är hur lång tid det kan ta mig att bygga ett litet hus i skogen. Ett litet rum bara, med timmerväggar, eldstad och tak. Ett hus att kunna bo i. Även på vintern.

Bild: Jörgen Auer

Helt omöjlig är inte tanken. Jag råkar vara delägare i en skogsfastighet, visserligen bara en av många. Men några träd kan väl räknas som mina. Å andra sidan funderar delägarna på att sälja skogen. Jag hoppas att några träd närmast fastigheterna på gården ändå blir kvar.

Bild: Jörgen Auer

Ännu finns det färger i skogen. I lövskogspartier mestadels gula nyanser, men också gröna och bruna. Och som synes, vita.

Bild: Jörgen Auer

Och där ovan hjälper himlen skogen att leva med sol och regn.