- 17 måste man bara känna på

Oj då! - 17,2 när jag klev upp strax efter 08.00 (och faktiskt var det någon minut senare -17,4, men då hade jag inte kameran framme). Vad ska man göra när det är så kallt? Om man är ledig, vill säga? Tja, jag klädde på mig och gick en promenad. Man måste ju känna hur det känns när kylan biter. Tog kameran med mig. Bilderna kommer i nästa inlägg.

Här har nog alla åkt

Det hördes glada tjut i backen när Emilia Öberg kom susande nedför i pulka tillsammans med mamma Malin.

Tänk så många barn, och vuxna, som har åkt i den långa backen från Vifolkaskolan och ner mot Klämmestorp genom åren. Här har nog alla som varit barn i Mantorp i alla tider åkt kana på något sätt. Om inte exakt i samma backe så ändå i samma sluttning. Här har jag själv åkt med våra barn. Första gången 1979. Det tänkte jag på när rosenkindade Malin och Emilia kom susande och skrattande nedför.

Nu är väl vintern ändå här?

På lördagsmorgonen kom snön till Mantorp.
De här radhusen på Herrbergavägen ser ut att trivas i vinterväder.
Stockbyvägen ser ut som en vinterväg ska se ut.

Även till Hargsvägen och Stationsvägen har vintern kommit.

Mörka moln söder om Ubbarp varslar om mer snö. Fast de hade redan passerat Mantorp.

Snömolnen även österut på andra sidan Tollstadvägen.

Men ljusare åt norr på andra sidan järnvägsbron.

Så här såg det ut på Klockvägen vid 13-tiden. Men var fanns alla människor?

Bilder: Jörgen Auer

Tankar vid åkern

Som en skugga

av sig själv,

som en skugga

stod han och såg

ut över åkern.

Här hade han

harvat och plöjt,

sått och odlat

i tre decennier

och nu?

-

Nu var han

bara en skugga

av sig själv.

Nu hade han

gjort sitt.

Borta var ivern

och styrkan,

tålamodet,

allt.

Gården var såld.

-

Åkern låg vitklädd,

som undangömd

och bortglömd,
men han mindes

allt för väl.

Hur han stod där

första gången,

leende,

och vägde en näve

jord i sin hand.

-

Och åren som

följde,

de lyckliga,

med familjen,

och den rika jorden.

Den nya ladugården,

alla djuren,

maskinparken,

och köpet av

tolv hektar skog.

-

Men det var då,

en annan tid,

så annorlunda,

till slut gick det inte.

Sälja eller dö.

Så nu stod

han där,

som en skugga

av sig själv,

som en skugga.

Jörgen Auer 2 januari 2009

Åka skridskor är roligt

Nu lägger sig isarna, både sjöisar och spolade. Sjöisarna är förstås de mest spännande, men har man inte möjlighet att åka där, eller helt enkelt inte vill, passar man förstås på att åka hemmavid. Som de här barnen gör på rinken i Klämmestorp, Mantorp.

- Vi kom hit i morse och går hem i kväll, sa en av grabbarna.

Och då minns man ju hur det var förr när man själv försvann hemifrån på förmiddagen och kom tillbaka när det var mörkt och magen skrek av hunger. Ibland var man stelfrusen om fingrarna så de värkte. Men roligt hade vi, och roligt har barnen nu.

Bilder: Jörgen Auer

Lugn och skräpig nyårsdag

Bilder: Jörgen Auer

Nyårsdagen 2009 i Linköping. Strax efter klockan 10 på förmiddagen. Utanför Domkyrkan stod ett halvfyllt champagneglas på ett stenblock och påminde om förra årets sista kväll.
Runt omkring kyrkan var det skräpigt värre med massor av påsar, burkar, och krossat glas.

Även på andra håll i stan var det skräpigt. Det här är Klostergatan.

Sällan ser man stan så här halv elva en förmiddag. Men på nyårsdan kunde man lugnt stå mitt på Sankt Larsgatan och fotografera.

Eller hur?

Bild: Jörgen Auer

Gott Nytt År!