Årets Auerbild, kandidat 3

Arkivbild: Jörgen Auer

I min lilla serie om bästa Auerbild under 2013 har turen kommit till denna bröllopsbild från 5 oktober i Börje kyrka i Uppland. Det är när Dag Tuvelius viger Rebecka och Robert och parets yngsta barn, 4-åriga Vera beslutar sig för att lägga sig en stund.

Cnorren: Allt handlar inte om eliten

Pappa Lagom och mamma Måtta och deras barn Sådär och Hyfsad handlar den här gamla krönikan från oktober 2002 om. Den publicerades på en av Correns sportsidor 2002-10-19 och även om jag räknat tokigt i den så är det mycket som träffar rätt också.

Orättvist. Massmedia bryr sig bara om eliten, får man höra emellanåt. Men så är det ju inte. Inte nu längre. För här kommer en hyllning till herr och fru Medel och deras barn Sådär och Hyfsad.
Mamma Måtta Medel springer motionslopp. Hon har aldrig varit bäst, aldrig sämst, utan alltid hamnat någonstans i mitten. De kvinnliga medelmotionärerna är många. Duktiga är de också. Men bäst? Nej, aldrig. Däremot har de väldigt roligt och kan till och med kosta på sig att säga något till varandra under ett lopp. Det blir snart lättare, kan de säga till den som flåsar bredvid, eller: kom igen nu, nu är vi snart framme.
Pappa Lagom Medel är nästan likadan. Nästan. Men eftersom han tillhör det manliga släktet så har han med sig i blodet det där lustiga särdraget att vilja vinna. Fastän han vet att han inte kan. Han tror på allvar att bara han tränar lite till så kan han nog. Att han fyllt 45 bekymrar honom föga. Det är ingen ålder på en gris, säger han hurtigt och grymtar för att på så vis få de andra manliga skrattarna på sin sida. Lagom spelar korpfotboll och bandy och golf och tennis och squash och åker skidor och rullskridskor och springer och orienterar ibland.
Lille Hyfsad Medel kommer aldrig att bli stjärna i någon idrott. Ja, inte i någonting alls faktiskt. Men Hyfsad verkar glad ändå. Hans föräldrar har lärt honom att man ska vara glad att få delta och därför säger han att han inte bryr sig om flera av hans kamrater kommer före honom, eller är uppenbart skickligare än vad han är. Men om kvällarna hemma i sängen snyftar han och knäpper händerna och ber Gud om hjälp att bli lite bättre. Åtminstone så lite så han kan vinna över pappa.
Sådär Medel är tonåring och bara typ sådär intresserad av idrott. I en skoluppsats skrev hon: idrott lr sport är bra. Nyttigt oxå. Iaf ganska ql. :- )
Sådär rider typ en gång i veckan och dansar bugg på torsdagar. Hon har för mammas skull följt med några gånger på typ motionslopp och har hamnat typ i mitten någonstans. Hon har typ naturlig talang för nästan allt hon gör, men har ingen större lust att lägga ner så mycket energi på det. Det finns så mycket som är roligare, säger Sådär. Typ bio. Det är coolare.
Hur många är vi egentligen som tillhör medelmåttorna? Finns det 100 000 Lagom? 500 000 Medel? En miljon Sådär? Fyra miljoner Hyfsad? Åtta miljoner? Bor det närmare nio miljoner människor i Sverige så är väl bara cirka 50 000 att räkna som elit. Kan det vara så många? Och hur avgränsar man elit? Är det bara de som varit med och vunnit SM? Som slagit världsrekord? Som spelar i högsta eller näst högsta serien i fotboll och hockey? Om vi räknar högt så är det väl kanske 100 000 killar och tjejer i eliten. Resten är vi. Vi som träget kämpar vidare, vi som envetet badar i vårt anletes svett. Vi gamla såväl som unga som bär upp alla motionslopp, utan oss blev det ju inga sådana. Utan oss kunde Korpen slå igen.
Därför föreslår jag en riksdagsutredning om huruvida det är möjligt att avlöna alla motionsidrottare på något sätt. Det behöver inte vara några miljoner som eliten får, men lite bidrag till avgifter och anmälningar hit och dit och bowlingbanehyra, simmössa och fotbollsskor. Vi kunde kanske få vara med utan kostnad i allt som vi vill vara med i? Tänk så mycket folk det skulle bli som ville vara med och så mycket friskare vi skulle bli och så mycket mindre vi skulle kosta sjukvården.
Nu vet jag att det bryts ett och annat ben i korpfotbollen och innebandykorpen. Och visst händer det att någon trampar snett i motionslöpning eller sätter skidstaven i foten, och en del tar sig vatten över huvudet i Vansbrosimmet. Men det är en droppe i havet, jämfört med den enorma kostnad vi skulle spara om fler människor höll sig friskare. Ju friskare folk, desto gladare folk.
I väntan på denna utredning fortsätter livet som vanligt för familjen Medel.
Pappa Lagom plågar sig varje tisdagskväll i motionsspåret och svettas inför Vasaloppet på lördagar. Mamma Måtta tränar gladeligen aerobic på måndagar och trampar sig blå inför Tjej-Vättern på söndagar.
Lille Hyfsad har börjat förlora i karate på onsdagar och slår sig i innebandy fredagar. Sådär är kvar på torsdagsbuggen och säger att hon kanske ska börja en dag till i veckan och rentav börja tävla: nu ä d så coolt o ql att alla asg. :-)
pok
FOTNOT: det är inte signaturen pok som skrivit detta utan pok betyder puss och kram, asg är ingen transportfirma utan betyder asgarva, typ. Tecknet :-) används för att tala om att skribenten ler. Kan även skrivas som =)
JÖRGEN AUER

Årets Auerbild, kandidat 2

Arkivbild 2013: Jörgen Auer

Den här bilden får vara med i min tävling om bästa Auerbild 2013 mest för att den symboliserar såväl glädje som framtid. Den togs under Linköpings stadsfest i augusti i Trädgårdsföreningen där den här tjejen prövade på Funballz. Och hade roligt.

Cnorren: En dag för revansch och för Steinbeck

Om att inte kunna åka skidor handlar detta kåseri från 2003. Det publicerades i Corren 2003-01-11. Så sätt dig till rätta, ta på läsglasögonen, ha en kopp kaffe bredvid och förbered dig på en åktur. Nu drar vi iväg.

Vinterdagar kan vara mer än vackra. Lagom kalla vinterdagar, vill säga. Vitheten gör dem sköna som moln, och med all friskhet och fräschör kan de bli till dundermedicin för frihetslängtande och blåfrusna själar. En sådan dag var det i förrgår. Då var jag ute efter revansch och kunde efteråt konstatera att jag gjort en Steinbeck.
I förra veckan skrev jag om vallningsfria skidor och att jag var jättedålig på att åka. Men var det riktigt sant, undrade en närboende. Är det verkligen sant att du inte kan åka skidor? frågade hon.
Därför letade jag fram skidorna från deras undangömda plats i garaget. Solen sken, det var två, tre grader kallt. Och det blåste endast lite. Idealiska förhållanden. Men vad tar man på sig? Inte träningskläder. Tänk om någon sett mig och trott att jag tror att jag är bra. Den risken ville jag undvika så det fick bli termobyxor och på överkroppen flera lager av tunnare tröjor och ytterst en jacka som tål fukt.
Närmast överkroppen hade jag en sådan där tunn, kroppsnära, modern sak som sitter så tätt intill kroppen att det efter ansträngning och svettning är omöjligt att få den av sig. Den sitter fast och man måste antingen duscha med den på, eller klippa sönder den för att få bort den. På huvudet hade jag en gul mössa så att det skulle bli lätt att känna igen mig från luften ifall skidorna skulle bära för långt.
Nåja, jag stakade iväg längs gatan. Vände bort ansiktet när jag stapplade förbi Daniel och Camillas hus. Jag såg att någon rörde sig vid ett fönster, men ville inte bli skrattad åt. I stället slog jag lite med ena staven i vintergatans grusning för att visa att det minsann inte var mitt fel att det inte gick att åka.
Över en åker skulle jag. Jag åkte inte skidor. Jag gick skidor. Det fanns inga spår. Meter för meter kämpade jag mig fram. 100, 200, 400. Där någonstans passerade jag vägen mellan Mantorptravet och Veta kyrka. Inte en levande själ syntes till. Jo, en kaja. Det visste jag inte då att det var men när jag senare frågade en bekant, vi kan kalla honom Nisse Claesson, visste han besked.
Åkte du skidor, sa han.
Ja.
Och den svarta fågeln var på åkern?
Ja.
Vilket avstånd?
Tja, 30--40 meter.
Då var det en kaja, sa han.
Fantastiskt.
Så där är det med skidgång, ja med skidåkning också. Man får vara med om så härliga naturupplevelser. Bli ett med naturen. Och med vintern. Vara en del av snön. Ramlar man blir man det definitivt. Man kan bli en del av historien, också. Eftersom jag gick skidor kände jag mig som Gustav Vasa. Eriksson, hette han när han var på flykt undan danskarna i Dalarna på 1500-talet och antagligen var det på snöskor han flydde. För han kunde nog inte åka, han heller. Men gå kunde han.
Efter att ha pölsat fram ytterligare ett par hundra meter, var jag framme vid E4:an. Där kände jag mig iakttagen av alla bilister och tyckte det var bäst att låtsas som om jag höll med på något mycket viktigt. Jag låtsades inspektera viltstängslet. Det såg ut att vara intakt.
Därefter gick jag omkring en stund inne i ett skogsparti. Låg för all del också en stund eftersom den dumma vänstra skidan plötsligt tyckte det var roligt att åka under en rot. Reste mig och fick använda stavarna i en uppförsluta så svag att den mer kändes än syntes. Där vände jag och åkte sen för första och enda gången denna torsdag verkligen skidor när jag med dödsförakt kastade mig utför den tidigare uppförslutan som nu nästan inte lutade utför alls. Jag stod. Visserligen ostadigt, men ändå. Och under de sex, sju meter färden varade hann jag tänka på Stenmark, Strand, Pillan, och Anja. Ja, även på Wassberg, Svan, Elofsson, och en sekund hann jag med Lapplands städer också.
Jag kunde alltså åka skidor.
På hemvägen över åkern blåste det lite småsnålt bortifrån Veta kyrka. Vinden ven och kylslagen snö rök över åkern. Ovanför Mantorp började solen gå ner bortåt Syahållet till. Den lyste så förunderligt skön genom vinterdiset.
På kvällen blev jag varse att spontanidrotten lever. Jag följde med 18-årige sonen ner till Klämmestorps hockeyrink och fick vara med och lira. Hockeyklubba och bandyboll. Utan allvar, serier och poäng. Men mål i massor. Alla var glada och trivdes i vinterns famntag trots den dåliga isen. Daniel Johansson ville helst brottas. Han rev ner Pontus Bjuremark femtielva gånger utan åtgärd från den domare vi inte hade. Fredrik Andersson visade sig vara nästan lika bra med hockey- som med golfklubba och puttade bollen i mål flera gånger. Mats Lindh spelade med uppkavlade ärmar, och Johan Pettersson, Daniel Hildén, Viktor Larsson, Fredrik Fullmestad och Stoffe Olsson hade lika kul som jag. Och småkillarna Viktor och Andreas var bäst av alla.
Lycklig gick jag hemåt. Kände mig så frisk och stark. Och hemkommen sa jag: En underbar torsdag.
Som alltså John Steinbeck skrev 1954 (Sweet thursday).
JÖRGEN AUER

Årets Auerbild, kandidat 1

Arkivbild: Jörgen Auer

Är detta min bästa bild från förra året, 2013? Kanske. Själv gillar jag den i alla fall så pass att jag härmed utnämner den till stark kandidat som Årets bild 2013. Den är tagen på gångvägen mellan Mantorp och Veta kyrka en underskön kväll i juli när solen är på väg ned bortanför veteåkern. 

And I just love it.

Cnorren: Får man vara med?

Nedan följer en krönika från 2003. Den publicerades i Corren 2003-02-15 och jämför lite då och nu. Ishockey, friidrott, radio, Auer och Ericsson nämns. Och Korpen.

Tiderna förändras och vi med dem. Vi som varit med en tid vet hur det var förr. Före nu. Långt före nu.
Då. På den tiden var det helt annorlunda och om det plötsligt skulle dyka upp någon från förr, låt oss säga en nedfryst hockeyspelare från 1960-talet som tinats upp och ville börja lira igen, vad skulle han säga?
Får man vara med, skulle han kanske fråga om han ringde till LHC. För resten så skulle han först och främst fråga vad LHC var för nåt.
"När jag somnade in hette laget Kenty," skulle han säga.
Och sen, efter att LHC-tränaren Torgny Bendelin sagt åt honom att komma ner på träningen och visa upp sig, vad skulle han göra då?
Jo, han skulle bege sig till Folkungavallen.
Det var där Kenty spelade på 60-talet. Och sen skulle han gå omkring där och förtvivlat leta efter hockeyrinken. Kanske fråga en vaktmästare vart isen tagit vägen.
Väl på Stångebro skulle han troligen tappa hakan. Ishall! Fantastiskt. Och en mindre hall också. Det här är ju helt otroligt, skulle han tycka innan han snörade på sig skridskorna för att ta isen i besiktning. På densamma skulle han förundras storligen över de andra spelarnas skicklighet. Han skulle tycka att de nästan var som konståkare och hastighetsåkare på en och samma gång. Och när träningen kom igång skulle han väldigt snabbt bli införstådd med att han ingenting hade att hämta i laget. De andra var för starka, för snabba, för tuffa, för bra.
Inte förstod han heller vad de hade för sig i omklädningsrummet. De satt nästan allihop och pratade rakt ut i tomma luften. I ena handen hade de en liten dosaliknande tingest som de tryckte mot örat.
Han begrep ingenting.
Och vad var elitserien? Superallsvenskan? Och Färjestad? HV 71? Mif Redhawks? Vad var Foppa-fint, Hardy Nilsson, och torpedhockey? Och vilka var Robinson och Big Brother? Spelade de i NHL?
Väldigt mycket var annorlunda förr. Det var ett annat tempo. Och inte fanns det så mycket att titta på i teve, heller. På 60-talet kunde man ännu prata med varandra om kvällarna. Och man kunde fortfarande sitta hela familjen tillsammans vid radion och lyssna på önskekonserter och friidrottslandskamper. Det var olidligt spännande när Dan Waern närmade sig upploppet på 1 500 meter mot Finland och gick upp jämsides med Olavi Salsola.
Fastän jag då aldrig varit på en friidrottstävling i verkligheten kunde jag ändå se dem framför mig. Sida vid sida, grimaserande av kamp. Eller när Gunnar Tjörnebo och Lage Tedenby kom ifatt Finlands Ilkka Auer sista gången över vattengraven på 3 000 meter hinder. Och bara en sån sak: att det fanns en löpare som hette Auer.
Det var en förunderlig tid man levde i då, som pojke på tidigt 60-tal. Något av en drömmarnas värld där alla idrottare framstod som gudasända. Och en av dem hade samma efternamn som jag! Det var nästan jag.
Tänk att det fanns människor som kunde springa så fort, kasta så långt, och hoppa så högt. Sån ville jag också bli. En av de bästa. Som skulle springa landskamp. Gärna mot Finland och mot Ilkka Auer.
Och vad blev jag? Ingenting. En halvtaskig korpspelare som fick börja skriva om de riktiga idrottarna i stället. Men i Korpen lever den gamla tiden kvar och en korpspelare från förr ser likadan ut som en av i dag. Vi spelar som vi alltid har gjort.
För övrigt kan jag berätta att vi spelade rinkbandy sent i går kväll. Det var nästan natt när vi började så hur det gick vet jag inte. Jo, jag vet det i dag, men eftersom jag skrev det här i går så . . . Vi skulle möta Ericsson IF. Så antagligen blev det walk over. För tyvärr har väl Ericsson inget folk kvar?
Tiderna förändras, Ericsson förändras. Men Korpen består.
JÖRGEN AUER

Gott Nytt År

Bild: Jörgen Auer

Önskar jag er alla.