Bilder som piggar upp

 Bild: Jörgen Auer

Denna tråkiga och mycket gråa dag ägnar jag mig åt att tänka tillbaka på hösten för att få lite färg på tillvaron. Börjar med rosa himmel över Visby en tidig morgon sent i september.

 Bild: Jörgen Auer

Varken rosa eller Gotland. Det här är Löfstadsjön utanför Norrköping, nedanför Löfstad slott. Jag tror i oktober.

 Bild: Jörgen Auer

Lummigt värre är det i närheten av Smedstad dammar och Smedstad ridsportcenter, på det gamla militära övningsområdet. September igen.

 Bild: Jörgen Auer

Det är lummigt och fint här också, i Bäckhult vid Drögen i Kinda kommun. Tidig oktober.

 Bild: Jörgen Auer

Här en annan vy från Bäckhult över södra delar av Drögen och en av Orrholmarna. 

 Bild: Jörgen Auer

En helt annan höstbild tog jag i Valdemarsvik på en konsert där bland annat violinisten Nicole Biegniewska spelade en framträdande roll och imponerade stort. Hon kompades på gitarr av sin pappa Kryspin som skymtar under hennes högerarm. Oktober.

 Bild: Jörgen Auer

Snyggt? Ja, trevligt i alla fall med färgerna som går att se vid Södra Ekkällan i Linköping, mitt emot Coop. Oktober.

 Bild: Jörgen Auer

Naturen fascinerar alltid och kan göra en glad den allra mest tråkiga dag. Bilden är från Finspång och tagen i oktober.

 Bild: Jörgen Auer

Nej, det är ingen sjö på bilden. Det är östgötaslätten. Om jag inte missminner mig så är detta någonstans mellan Västerlösa och Mantorp.

 Bild: Jörgen Auer

Åh! Vättern. Sedd från Nedralid Östra en strålande dag i mitten av november.

 Bild: Jörgen Auer

Den här måsen lär inte hitta så mycket att äta på Hulje återvinningsstation i Mjölby. Där är soprent. Och måsen uppstoppad. Om den numera är uppbränd eller omhändertagen vet jag inte. November.

Bild: Jörgen Auer

Lite snö kom det i alla fall för några dagar sedan, men tyvärr är den borta nu. Bilden visar Sya kyrka nu i december. Och nu känner jag mig bättre igen. Bara för någon timme sedan var allt så grått och trist. Tänk så några bilder kan lätta upp.

När grannarna tänder på

 Bild: Jörgen Auer

När man börjar se tomtar överallt då vet man att det är tid att börja tänka på julklappar. Ska vi ha några i år överhuvudtaget? Hur ofta har man inte tänkt så? Men det är klart att vi vill ha några paket under granen, åtminstone till alla små. Och jag vill också ha, i alla fall en. Nej, två minst. Det får vara vad som helst. En bok, godispåse, evenemangsbiljett. 

Bild: Jörgen Auer

Man vet också att julen inte är så långt borta när man ser att grannarna tänder på. Jag tycker det är trevligt att se hur natten lyser upp, även om jag själv aldrig brytt mig särskilt om att hjälpa till med denna upplysning. Snart är det lucia också. Strålande! Och julbord överallt. Gott en gång.

Gått en gång har jag gjort i dag. Vanliga rundan. Samt varit på gymmet i morse. Mötte där en djurgårdare. Han lyfte vikter. Jag la större vikt vid cykling, löpning och rodd, men drog i alla fall i några maskiner för armar och ben. Lite vikt lyfte jag också, det gör jag varje dag. Men nöjer mig med sexkiloshantlar. Och så räknar jag till hundra medan jag vandrar kring i rummet. Faktum är att överarmarna sakta förvandlas. Blir hårdare. Bra. Jag måste ju orka lyfta säcken ifall jag ska vara tomte. På tal om tomte så är översta bilden tagen vid Egeby i Mjölby.

Jag tänker på en runda

 Bild: Selfie

Tänkt och fotat klockan 12. Skrivet klockan 23:59.

Åkte en sväng. Eller rättare sagt, satte mig i bilen. I tanken for jag riktigt långt. Bahamas. Seychellerna. Jag lydde och sa det en gång till. Seychellerna. Och en gång till: Seychellerna. Tre gånger, sa jag det innan jag tröttnade och ändrade mig. Tibet, tänkte jag och fyllde på med Nepal och Himalaya. Vad fan ska jag där och göra? Ändrade mig åter och försökte erinra mig var Manchuriet ligger. Dit ska jag åka. Bara för att stila när jag kommer hem. Alla andra har varit i Dubai och kan inte överträffa varandra. Förut var det Thailand. Nu är det Dubai. Alla upplever samma sak. Hur kul är det? Nä, då kommer jag med Manchuriet. Bäst att googla först innan jag beställer biljett. 

Aha! Ja, just det. Långt borta i nordöstra Kina är det. Nä, känner inte för det just nu. Jag kan åka till Donaueschingen i Tyskland i stället. Där har jag varit förut. Fint. Nere i Baden-Württemberg ligger det. I Schwarzwald. Just det, tårta. Precis vad jag också tänkte på. Eller tänker på nu. Jag tror att jag droppar alla resor och går in och fikar i stället. Snart. Först ska jag låta benen få röra lite på sig i en promenad. Jag skippade ju gymmet i morse eftersom kroppen behöver lite vila, också.

Bild: Jörgen Auer

Veta kyrkby måste man ju fota. Eller måste? Nej, det finns inga måsten i detta. Men jag gör det ändå. För att jag vill och för att jag har en kamera med mig. Den fina eken till höger om det röda Veta Storgård är samma ek som jag brukar fota och då ser det oftast ut som att den står mol allena ute på fältet. Det gör den ju också, men från en annan vinkel än den här, lite längre fram på gångvägen, kan man ställa sig så att inga hus kommer med på bilden. Ett sällsynt knep som jag härmed delar med mig av. 

Vad grönt det ser ut för resten. Kan det verkligen stämma att det är så grönt? Ja-a, himlen var i alla fall så där blå i dag. Så...

Jag gick en kort runda. Vetarundan, som vi Mantorpsbor säger.

Jag har gått många rundor i mina dar. Spångsholmsrundan, Hydingerundan, Syarundan, Solbergarundan, Skortebyrundan och i Linköping har jag gått hur många rundor som helst. Barrundor, också. Så även i Norrköping. Jag vill inte gärna räkna upp vilka fler platser som jag gått barrundor på, för då tror du som läser det här att jag inte gjort annat.

Men det har jag.

I dag, till exempel. Efter lunchen. Då åkte jag till Kisa. Tog Inger med mig och så åkte vi och hämtade barnbarnet Stina Boel på förskolan. Skoj för oss alla tre.

I morgon tänker jag resa till Manchuriet. Eller Mesopotamien.

Hedvig har alla hästar hemma

 Bild: Jörgen Auer

Utanför Haraldsbo i Nykils socken ett par mil söder om Linköping ligger Limmerhult. Där bor 33-åriga Hedvig Ahlsten. Hon bor där med katten Sid och hundarna Gördis (en jaktcockerspaniel) och Axel (borderterrier). Och en drös hästar, mestadels islandshästar som mår så bra, så bra i lösdriften och är så snälla att de till och med godtog mig som en frände i hagen.

Bild: Jörgen Auer

Hedvig lär ut något som heter centrerad ridning och som fokuserar på hållningen och kroppsmedvetenhet. Det är därför hon på bilden sitter med ett skelett som hon använder i sina kontakter med kunder, elever. Hedvig är ensam i Östergötland om att vara instruktör på nivå 2, de övriga tre som är behöriga CR-instruktörer befinner sig på nivå 1. Hedvig är lite rolig och över en kopp te (som hon oturligt råkar välta ut över mina ben) berättar hon att hon kallar skelettet för Elvis P (efter pelvis, det latinska namnet för bäcken). Av detta förstår man lätt att mycket av hållningen på hästryggen handlar om rygg och sits.

Bild: Jörgen Auer

Jag var hemma hos Hedvig för någon vecka sedan. En kall dag i november när det började skymma. Jag mötte en trevlig och cool människa som gillar djur och natur och alltid har gjort så. Till skillnad mot många andra inom ridsporten så sysslade inte Hedvig med hästar som barn. Inte ens som tonåring, utan kom i kontakt med hästar först som 19-åring.

Hon blev helt såld och hamnade efter lite turer hit och dit på Island där man sökte någon som ville jobba med hästar. Hedvig nappade och hade tänkt sig vara där tre månader. Hon blev kvar i fem år och fick lära sig massor. Allt om hästar, inte minst. Hon red hundratals hästar varje år och hon gicvk en collegeutbildning på Hólar. Till och med språket lärde hon sig! 

Hon flyttade hem hösten 2012 och i dag har hon egen verksamhet i Limmerhult. På fritiden, vill säga. För det är ju det där med ekonomin. 

"Det är ju det", säger Hedvig som jobbar heltid på labbet på Hjulsbro stål, med hållfasthet, provtagning och kontroller. Naturligtvis drömmer hon om att kunna utveckla och jobba mer med det egna företaget som inte bara drivs i Limmerhult. Hedvig har kunder förhållandevis ganska långt bort. I Rydsnäs i Ydre och till och med någon på andra sidan länsgränsen. Hon har även kunder åt motsatt håll i Östergötland, närmare bestämt i Västra Husby och Östra Ryd utanför Söderköping. Hon är van att åka omkring. CR-instruktör blev hon 2013. Nivå 2 nådde hon nu 2018.

Jag vet inte om Elvis P är med varje gång, men jag vet att Sally Swifts idéer är med på varje resa. Och inte bara då, Sallys ord finns alltid med. Hennes böcker är CR-ridningens läroböcker.

Vill du veta mer om Sally Swift, Centrerad ridning och Limmerhults gård kan du klicka dig in på Hedvig Ahlstens hemsida 

I dagens Corren

Jag var grå i dag

Dagen har varit grå.

Jag likaså.

Ingenting har blitt gjort

allt gick så fort

jag hann ej då.

Jörgen Auer 

Nils Uhrberg från Eksjö

Mystiken tätnar kring mäster Uhrberg, mannen som lär ligga bakom bygget av klockstapeln i Veta 1727-1728. Vad hette han i förnamn?

Enligt några uppgifter ska han ha hetat Jacob. Men nu hittar jag andra som säger Nils. Det sistnämnda står bland annat i namnförteckningen i en Slutrapport 2010 - Kulturhistorisk inventering och karaktärisering av kyrkor och begravningsplatser i Linköpings stift.

Där står: 

Uhrberg, Nils byggmästare (lanternin Säby, klockstapel Hällestad 1732 (skänkt till Skansen 1893).

Jag hittar även Nils Uhrberg i Boken om Tjust (Tredje delen, omarbetad och tillökad 1922).

På sid 195 i kapitlet om Eds-socknarna i Norra Tjust står:

1726 byggdes i Ed en stor klockstapel av byggmästaren Niels Uhrberg från Ekesiöö. Densamme som som 1733 byggde den ståtliga hellestadsklockstapeln, som nu står på Skansen.

Här har ett årtalsfel smugit sig in. Klockstapeln i östgötska Hällestad, utanför Finspång, byggdes 1732.

Nils, således. Men Jacob, då? 

Kanske rör det sig om två Uhrberg. Far och son? För arbetena vid de här kyrkornas tornlanterniner och klockstaplar utfördes mellan 1726 och 1769 - under 43 års tid. Kanske är det så enkelt att Nils byggde klockstaplarna och (sonen) Jacob de senare lanterninerna (lanternin är en rund påbyggnad på torn och fasader).

Verk av Uhrberg

Ed, Småland, klockstapel 1726

Veta, klockstapel 1727-1728

Hällestad, klockstapel 1732

Karlstorp, Småland, lanternin 1753

Lommaryd, Småland, lanternin 1755

Säby, Småland, lanternin 1756

Gränna, Småland, lanternin 1761

Lekeryd, Småland, lanternin 1768-1769.

FOTNOT: Så mystiskt som jag trodde är det nog inte. Jo, men bara om man endast söker på nätet. Om jag vore smartare kunde jag ha börjat med att läsa en sån där mindre skrift om kyrkorna som brukar finnas i varje kyrka. Jag har ju flera av dem hemma, bland annat just Veta kyrka och Säby kyrka. Det är korta vägledningar utgivna av varje stift. Och i våra trakter och de här nämnda kyrkorna så är det Linköpings stiftsråds kyrkobeskrivningskommitté som utfört beskrivningarna. För Veta kyrka råder tydligen ingen tvekan om att det är Nils Uhrberg som är mannen bakom klockstapeln, uppförd 1727-1728.
Vad gäller lanterninen och tornet på Säby kyrka strax utanför Tranås så står i den beskrivningen att de troligen är utförda 1756 av arkitekten Jacob Uhrberg.

Fantastisk kväll med Albin

Från TV4

I kväll var det Albin Lee Meldaus kväll i Så mycket bättre och så mycket känsla och känslor som i kväll har nog aldrig tidigare visats i något avsnitt i serien under de år programmet har funnits.

Mitt betyg på avsnittet blir därför fem poäng av fem möjliga. Bra låtar, bra tolkningar, bra snack och en jävla massa känslor. Bra!

Och vilken stjärna han är, Albin.