måndag 7 december 2020

En Norgenostalgiker minns

Bild: Jörgen Auer
I dag är jag nostalgisk och går tillbaka till 2016 i både tanke och bild. I mars det året var jag tillsammans med några andra släktingar på besök i Oslo för att lyssna till operasångerskan Agnes Auer, min  brorsdotter när Operahögskolen hade avgångsföreställning med Musikhögskolens symfoniorkester.  Det var fantastiskt och då tänker jag faktiskt inte enbart på Agnes sång, utan också på Operahuset. Vilket bygge! Så häftig! Med spännande lösningar och för en fotointresserad rena guldgruvan med tanke på alla vinklar och vrår, och speglar.

Bild: Jörgen Auer
Där fick jag en ny kompis också. En gråtrut som inte var blyg av sig och även bjöd på några sköna moves. Hungrig var den visst också, för den tiggde av mig. 

Bild: Jörgen Auer
Efter uppvisningen sträckte den stolt på sig och guidade lite i Oslo från den fjälliknande operahuset. Jo, faktiskt, huset påminner om ett fjäll med jättelika stenytor av vit Carraramarmor och med massor av glaspartier att spegla sig i för både djur och människor.
 
Bild: Jörgen Auer
2008 invigdes Den norske opera & Ballet sin nya operahus. Att det liknas vid ett fjäll kan bero på att det är arkitektkontoret Snöhätta som ritat den fantastiska skapelsen som tog fem år att färdigställa.

Bild: Jörgen Auer
Så här ser fjället mitt i Oslo city ut. Kjempestort. Veldigt fint. Noe Norge kan vare stolte over. Og er.

söndag 6 december 2020

Mera dimma och Finland

Bild: Jörgen Auer
Gårdagens tjocka dimma var om möjligt etter värre i dag. Eller vad sägs om den här bilden? Den visar nämligen Viby, utanför Mantorp, med Viby kyrka ungefär mitt i bilden. Ser du den? Nej, tänkte väl det.
 
Bild: Jörgen Auer
Men här tycker jag mig i alla fall kunna urskilja en månraket eller nåt dito i dunklet. Eller vad är det? Visst ja, det måste ju vara klockstapeln på Veta kyrkogård. Men där var inte heller dimman lika tjock som i Viby, så det kanske går att skjuta upp en raket därifrån.

Bild: Jörgen Auer
Betydligt tydligare syntes bokstäverna i och vid Mantorp station. Där var sikten till och med så bra att det gick att se hur mycket klockan var när jag passerade. I övrigt i dag? Ingenting. 

Bild: Jörgen Auer
Jo, nu i mörkrets tid verkar dimman vara borta och det är snart måndag. Så fort den här veckan har gått! Det känns ju som i går vi firade första advent. Just det! Jag har glömt att gofika i dag. Med två stearinljus tända. Så det ska jag göra nu. Fram med lussekatter och pepparkakor. Hade jag inte en chokladbit nånstans också? Jo. Karl Fazers mjölkchoklad. Passar bra denna finska nationaldag 6 december.
Grattis Finland!

Bild: Jörgen Auer
På fazer.se kan man läsa en hel del om Fazerchoklad och dess historia. Visste du till exempel att Karl Fazer levde mellan 1866 och 1932? Nej, kunde väl tro det. Föräldrarna hade invandrat från Schweiz och den blivande sockerbagaren Karl fick sin yrkesutbildning i Sankt Petersburg i Ryssland där han också arbetade en kort tid, liksom även i Berlin och Paris. 1891 öppnade han konditoriföretag i Helsingfors där också flera kaféer öppnades, liksom så småningom även en konfektyrfabrik, 
Även i dag arbetar ättlingar till Karl Fazer i familjeföretaget, nu i fjärde led.
FOTNOT: Under 1990-talet fram till 2008 hade svenska Cloetta ett samarbete med Fazer. Här bör även tilläggas att jag åt och skrev om choklad i Finland redan 1987 när jag i november gästade Oy Cloetta Food i Borgå för att skriva till Cloettas personaltidning Godbiten, för vilken jag extraknäckte. Jag kan apropå dimma också avslöja att jag har något dimmiga minnesbilder av kvällen före i Helsingfors. 

lördag 5 december 2020

En hjälm lyste i dimman


Bild: Jörgen Auer
Om jag säger att jag var riktigt sugen på att gå ut en sväng i morse för en stärkande promenad så ljuger jag rejält. Jag har knappt skådat en gråare dag. Jo, kanske. Men den här var i paritet med den eller de gråaste och därmed inte särskilt lockande.
 
Bild: Jörgen Auer
Men ut kom jag. Fast det var inte direkt så mycket att se. Det gick inte. Men nu vet jag i alla fall lite mer om hur en synsvag kan ha det. 

Bild: Jörgen Auer
Se här, till exempel. Nere vid Mantorps sportområde, Klämmestorps IP och Klämman Arena var den senare som uppslukad. Jag vet ju var den ligger, men en nykomling hade nog haft svårt att med säkerhet fastställa var den fina idrottshallen befann sig och var ena änden börjar och den andra slutar. Egentligen är det ju två hallar, men det går absolut inte att lista ut av den här bilden. Eller?

Bild: Jörgen Auer
Mantorptravet var lika illa ute, det. Jag vet hur byggnaderna med stora läktaren, restaurangen och kontorslokalerna ser ut. Men en som aldrig gått förbi här skulle aldrig kunna gissa att det finns en travbana bakom dimridån. Eller? 

Bild: Jörgen Auer
Jag var ute och gick i nära två timmar och det enda som lyste upp något, förutom enstaka gräs, var en orange hjälm. Den satt på en som höll på att rensa ett område nära Klämmestorpsskolan. Och nej, personen sågade inte ner den stora eken. Tror jag inte, är bäst att tillägga eftersom jag bara gick förbi och inte vet vad som hände sedan. Jag ska kolla i morgon. Är eken borta så vet jag vem som gjorde't.

Bild: Jörgen Auer
När jag varit ute och irrat omkring i dimmornas rike en timme började jag faktiskt gilla läget. Det var ju skönt. Och välklädd var jag. Om man med välklädd menar vinterkläder, vill säga. Vantar på. När jag tog av dem för att titta vem som ville nåt på min mobil, stannade jag och fick syn på de här husen. Jag tyckte det var en fin syn - tillika vacker bild, gissade jag på. Eftersom jag visste var jag befann mig listade jag snabbt ut vad jag nästan såg: Veta Utjord mellan Mantorp och Veta skola.
Hemkommen skrev jag genast det här, nej, så var det inte. Hemkommen satte jag mig framför teven och såg skidskytte. Heja, Sverige! Sebastian Samuelsson tog sin första världscupseger. Detta i finska Kontiolahti där några timmar senare de svenska damerna vann världscupstafetten. Den segern satt extra skönt eftersom det var länge sedan Sverige vann en sådan stafett. Närmare bestämt i januari 2011.
Nu? Ja-a, lite glögg, kanske. 


fredag 4 december 2020

Kapten Hansson är borta

 

Bild: Jörgen Auer
I dag avled legendariske hästkarlen, kapten Lars Hansson på Öknehult efter ett långt liv. Hansson, Häst-Hasse kallad blev 94 år. Bilden ovan med Lars Hansson till höger, hans dotter Ingegerd och barnbarn Johanna är från 2014 när jag var på Öknehult för att göra ett reportage på gården och ridlägret där. Öknehult och Hansson har arrangerat ridläger sedan 1969, men den verksamheten upphörde förra året.
Man kan säga mycket om kapten Hansson, som jag första gången hörde talas om just 1969 när jag gjorde militärtjänst på I4 där han var, om jag inte missminner mig, förvaltare. En underofficersbeteckning som 1972 ändrades till kapten. Lars Hansson hade en lång karriär som stallofficer på I4 bakom sig. Han genomgick Infanteriets och Kavalleriets ridskolor på Strömsholm. Han var också med om att utbilda de första civila ridlärarna 1956 och i Linköping startade han Valla ridskola 1951, Ånestad ridskola 1958 och Heda ridskola 1969.
Sen kom han till Öknehult vid Stensjön, en mil nordost om Kisa. Där har genom åren flera hundra barn och ungdomar firat stora glädjestunder på ridläger och lärt sig massor om hästens väl och ve av kapten. Även vuxenläger har arrangerats på gården som senare även blev vandrarhem och friluftsgård. Där har varit åtskilliga konferenser, fester, jakt- och fiskearrangemang. Med mera.

Ur Corren 1990
Själv har jag varit där flera gånger. Bland annat för reportage till Corren. Och Correns sportredaktion var där ett år för att fira av vår reporter Maria Blomén när hon flyttade till Irland. 

Och eftersom jag har sommarställe bara tre kilometer därifrån har jag även varit på Öknehult på fritid och fikat eller bara för att titta på de många djur som funnits på gården. Inte minst hästar. 1990 var jag där på ridläger för att känna på hästlivet inför stundande ryttar-VM som skulle arrangeras i Stockholm den sommaren.

Naturligtvis var Lars Hansson med på lägret, han bodde ju där, men verkade mera i bakgrunden. Dock följde jag med honom en av dagarna för att utfodra alla de hästar som inte var på lägret (säkert ett 40-tal), utan gick på bete på underbart gröna ängar i granngården Mjölsefall, några kilometer därifrån. Jag har för mig att vi åkte i hans gamla Volvo 145 på de skumpande grusvägarna. Hansson pratade bland annat om min bror, som var officer på I4 i Linköping samtidigt som Häst-Hasse jobbade där. 

Jag tror att Hansson gillade mig. Kanske för att jag har en FN-tjänstgöring bakom mig, 1971. På Cypern i bataljon 46C. Han hade två FN-bataljoner bakom sig: dels var han kvartermästare på bataljon 18K i Kongo 1962-1963 och tjänstgjorde sedan i samma befattning på just Cypern vid bataljon 24C.

På kvällen hade vi middag med dans i Öknehult. Det var Hansson, Thomas Berner och jag. Plus 19 tjejer. Det var också första gången jag var med om hästens skål. En sådan visste Lars Hansson allt om och invigde oss i den gamla militära sedvänjan att ställa oss upp på stolarna, lyfta vänstra foten upp på bordet (simulerande stigbygeln) varpå han utbringade hästens skål. En sedvänja av gammalt ursprung och som lever kvar i hästvärlden. Inte minst på alla ryttargalor. I Östergötland brukar man sjunga Gamle Svarten, men det lär finnas en annan skålvisa med mer militär prägel. Jag minns dock inte om vi sjöng den där gången 1990 på Öknehult. Jag minns bara att vi hade kul och trevligt.

Heders, kapten för alla hästår. Vila i frid.

torsdag 3 december 2020

Lite somrigt, lite Öberg


Bild från 2018: Pernilla Auer

Nä, nu lägger jag ut en sommarbild. Detta för att det sannerligen var grått och trist i dag. I alla fall där jag höll till. I det läget kan en sommarbild lätta upp. Tänk så skönt när jag får göra så här igen: sätta upp östgötaflaggan i Bäckhult. Men det är några månader till dess. Bilden för övrigt tagen 6 juli 2018. Om jag skrev dagbok om dagens datum, denna torsdag 3 december skulle jag kunna skriva: inte mer att rapportera än garagestädning med tillhörande donation till Hulje återvinning. Jo: framför teven såg jag systrarna Öberg kliva upp på samma prispall i skidskyttets världscup, storasyster Hanna vann och lillasyster Elvira blev trea. Imponerande! 
Trist bara att man inte kan få se deras glada leenden.

Bild från SvT
Systrarna Hanna och Elvira Öberg imponerar i världscupen. I dag blev de etta respektive trea. Om skidskyttarna får fortsätta tävla i vinter kan det bli en rolig säsong för den svenska truppen. Liksom för oss andra, över miljonen imponerade och glada tv-tittare.


 

onsdag 2 december 2020

Jag letar ljus och energi

Bild: Jörgen Auer
Mulet i Östergötland i dag, sa Radio Östergötland vid 11-tiden. Mulet? Ja, i Norrköping och Linköping, kanske. Men inte dit jag åkte. Från Mantorp, Sya och Mjölby kunde jag se himlen ljusna söderöver.  Allt närmare ljusan dag kom jag. Vilket var bra eftersom jag åkt iväg för att hitta mig själv. Det är svårt ibland i pandemitider att veta vad man ska göra. Men att då leta efter ett borttappat ego kan vara en bra början. Eller är det inte det? Duger jag som jag är? 
 
Bild: Jörgen Auer
I Boxholm sken solen. Jag kom dit via en avstickare till Ekeby och Flemminge. Och från Boxholm svängde jag av mot Strålsnäs, varifrån den här bilden är tagen. Ja, rättare sagt är det i Åsbo. Och se på åkrarna som badar i sol. Har de inte det härligt, så säg? 

Bild: Jörgen Auer
Hm. Om till och med trafikskyltarna halkat av vägen är det nog bäst att se upp, tänkte jag. Å andra sidan är det likadant. Bokstavligt talat. Å andra sidan skulle de stå i vägen på vägen och när allt är färdigt ska de ju ändå stå vid sidan och varna. Å andra sidan behövs de inte när arbetet är färdigt och linjer målade. Då får de kanske tjänstgöra någon annanstans i vårt vackra län.

Bild: Jörgen Auer
Hemkommen igen till Mantorp via Västra Harg och Östra Tollstad åkte jag och handlade på City Gross där de som handlade just då höll föredömliga avstånd. Jag tror inte jag var närmare nån än fem meter! Jo, kassörskan. Å andra sidan satt ju denna bakom plexiglas. Efter det tog jag en promenad. Villorna på Vetagärdet i Mantorp såg ut att ha fått ett extra och vackert rosa tak sedan i går. 

Bild: Jörgen Auer
Men taket var ju en bra bit bakom dem, förstås. Långt borta i Mjölby. Kanske ända nere i Ödeshög. Jag gick hem. Dagens stora fråga är om jag hittade mig. Nja, tror inte det. Jag vet inte heller riktigt vad det är hos mig själv jag letar efter. Kanske är det skrivlust. Fokusering på skrivandet. Energi. Vi får se.

tisdag 1 december 2020

Annorlunda är alltid bra

Bild: Jörgen Auer
Fotboll på teve nu. Slovakien-Sverige, EM-kval, damer. Det ska jag se. Men först ska jag göra ett inlägg på bloggen. Inte för att jag har så mycket att berätta. Jo, det har jag, men kan inte på grund av hänsyn. Så är det. Hänsyn om många, faktiskt om mig själv också. Därför pratar jag väder i stället. Dagens väder tycker jag inte om. Grått och trist. Därför visar jag två andra bilder, inte tagna i dag. De visas för att de är lite annorlunda. Annorlunda gör sig nästan alltid på bild. 

Bild: Jörgen Auer
Som här. Rosa och lila moln bakom några höstbuskar. Egentligen ingenting. Buskarna är säkert vackra när de blommar, om de blommar, och troligen gröna och granna om sommaren. Nu, i senhöstens tid är de nästan bara raka pinnar. Fast ändå inte. Tillsammans bildar de en fin ridå och överlåter åt molnen att sköta teatern. Föga anar de att de också i allra högsta grad är med i rollfördelningen. Jag tycker om bilden. Undrar vad jag ska hitta för något som är annorlunda i morgon?