Och solen talade med mig

Bild: Jörgen Auer

Var i Motala i dag. Såg solen. Jag frågade var den har varit, men den svarade inte. Först. Men sen tog den sig en ordentlig titt på mig och talade. Solen har en liksom viskande röst, som om det är trädkronor och grenar som pratar, det viskas ja, men det knakar och sprakar liksom lite om rösten också. 

Bild: Jörgen Auer

Egentligen åkte jag till Motala för att lämna en massa böcker till Återvinningen på Södra Allén. Nej, inte mina östgötska böcker. Det var andra. Men när jag kom ut därifrån märkte jag att det var nåt ovanligt på gång. Jag skymtade ljus och jag såg fler människor vända sig undrande om. Vad händer?Därför åkte jag inte direkt hem, utan till Råssnäsudden, för att dels få en skön promenad, dels fånga solen. Och där gick jag. Skymtade ljuset och vattnet. Och vattnet viskade till mig:

Bild: Jörgen Auer

Jaså, är det du, Jörgen? Eftersom jag vet att du tycker så mycket om mig ska jag berätta för dig. Jag har varit på andra sidan, viskade solen. På andra sidan molnen, menar du? sa jag. Ja, och nej, blev svaret. Utveckla, sa jag. Jag har varit sjuk i den här förbenade pandemin, sa solen. Faktiskt så dålig att jag såg solar före mig. Jag har legat för ankar, ska du veta. Faktum är att jag var så dålig ett tag att jag trodde det var färdigsolat. Men nu är jag på bättringsvägen och känner att det kan vara dags snart att visa mig ordentligt. Men först måste jag Jorden runt för att visa mig överallt så att människorna får hopp igen. Utan hopp är ni förlorade. Tro, hopp och kärlek, du vet. Viktiga saker, det där. 

Bild: Jörgen Auer

Så du kommer snart tillbaka? Är det det du hänger och säger, sa jag lite småirriterad som jag var. Solen har ju varit borta så länge. Det är inte kul när det är så här mörkt flera dagar i sträck, flera veckor, fortsatte jag. Solen log och skrattade så där lite lättsamt som somliga kan göra när de vet att de är omtyckta och efterfrågade. Inte generat, utan stolt. Ja, just det. Stolt. Solen skrattade stolt.

Bild: Jörgen Auer

Du fotar, märker jag. Tycker du att jag är vacker, även när du inte kan se mig helt och fullt? frågade solen. I mina ögon är du alltid vacker, sa jag. Därför sparar jag bilderna jag tar på dig i särskilda album. Jag har massor av album med dig. Soluppgång. Solnedgång. Sol vid vatten, sol vid berg, sol i fönstersmyg, sol på altanen, sol på katt och hund, sol på blommande äng, jag älskar dig, sa jag. 

Bild: Jörgen Auer

Det var snällt sagt, tyckte solen. Men du måste förstå att jag är alldeles för gammal för dig. Det är bättre att du söker någon i din egen ålder, Jörgen. Dessutom kan jag inte binda mig vid en enda. Jag vill skina över alla här kring Vättern, i hela Östergötland, hela Sverige, Norden, Europa, världen. Universum. Men som du säkert känner till är det omöjligt för mig att skina på alla samtidigt. Som nu, till exempel, nu måste jag vidare och det blir snart mörkt här hos dig. Men jag lovar att komma tillbaka. 

I morgon?

Nej, det tror jag inte. Jag är inte riktigt kry än efter corona, jag måste vila lite till, men jag lovar att komma tillbaka och då kanske vi kan talas vid igen, viskade solen och sänkte sig sakta och försiktigt ner som en kissande honhund där borta på andra sidan Vättern. Jag fortsatte motionsspåret Råssnäsudden runt och hörde den viskande solens prasslande sus: hej då, Jörgen. Hälsa alla.

Så vitt jag kan se

Bild: Jörgen Auer

Man glömmer lätt. De här bilderna är alla två år gamla, från 17 december 2018. Snö. Och fint. Den här första bilden är tagen alldeles utanför Mantorp, på grusvägen längs södra sidan järnvägen. En väg som leder bort till Mantorps gård. Just det, den är det. Jag erkänner att jag längtar lite, men bara lite, till att vi ska få några såna här klara vinterdagar. De är så fina. Bara jag slipper köra bil, då. Bara alla slipper.

Bild: Jörgen Auer

Och den här är tagen i Sya. Också från södra sidan järnvägen och då från Hydingevägen.

Bild: Jörgen Auer

Tydligen höll jag mig inte i stillhet, eller bara gående, denna den 17 december 2018. Även om jag här har stannat bilen för att ta en vintervykortsbild någonstans nära Rakered utanför Vikingstad.

Bild: Jörgen Auer

Linköping från luften, eller vad ska man kalla den här bilden? I alla fall är den från E4-avfarten mot Berg och visar det gula Saab Sk 50 Safir, ett plan som tjänstgjort som skolflygplan på F5 i Ljungbyhed och sambandsflygplan på F7 i Såtenäs. Det svarta planet är en Saab 101/SK 60 och har också varit skolflygplan på F5. Namnen hittade jag på linkoping.se, tack.

Bild: Jörgen Auer

En bild till från samma dag 2018, men jag minns inte var den är tagen. I alla fall såg jag på långt håll lite färg bland allt det vita och stannade snabbt. Knäppte. Jag gillar den även om man inte ser vem det är som är ute och cyklar. Eller kanske just därför. En anonym vintermotionär.

Som sagt: det kunde väl vara trevligt med några dagars vinter. Över jul och nyår. Hoppas.

Lysande i tristessen

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker att de här färgglada lamporna lyser upp mer än bara fönstren. Faktum är att de lyser upp mig lite också. Jag blir annars lätt deprimerad av för många gråa dagar i rad. De är ganska många nu. Och etter värre blir det. En vecka till, ungefär, innan vi får se något som liknar solig dag. Tror jag, TV4-vädret sa. Vi måste i alla fall hoppas på att solen kommer tillbaka någon gång. Det vore bra trist om vi får reda på att vi aldrig kommer att kunna se den. Inte från jorden i alla fall. 

Men där är vi inte än, även om jag tror att den dagen nog kommer någon gång i framtiden. Miljontals år framåt. Precis lika troligt som att solen ska ta över och sluka oss helt. För det kommer att hända. Om en miljon år, eller så. 

Fast nu, år 2020, tycker jag att vi tar till oss av de lysande juldekorationerna, vi som har sådana, och låter oss leva på hoppet om en bättre framtid. För nästa generation. Och nästa och nästa. Samt för oss själva.

 

På Corren för 12 år sen

Bild: Jörgen Auer

Karl XII:s likfärd? Nej, nej. Det här var en bild jag tog 11 december 2008 när Corren avtackade redaktionens eminente nyhetsreporter Håkan Wasén, som slutade på tidningen 18 månader innan han skulle gå i riktig pension. Förutom att bli buren på detta vis av sina arbetskamrater förärades han av tal och blommor, och frukttårta (hans favorit). I sitt tacktal jämförde han redaktionen med en fiol (fråga mig inte hur), ett instrument han för övrigt hanterar som ett proffs. Jag bloggade om händelsen samma dag och celebrerar det lilla jubileet med att åter visa denna bild.

Bild: Jörgen Auer

På tal om proffs. Samma dag, 11 december 2008 hade Correns sportredaktion celebert besök. Det visste vi inte riktigt då, hur fint det var, men i alla fall så var Linköpings FC:s Kosovare Asllani på besök. Jag som alltid varit svag för både fotbollsspelaren och människan Kosse skrev så här på min blogg: 

Ny soffgäst på besök. Den här gången var det Sveriges nästa stora damstjärna i fotboll (hon som kommer att bli allra störst): Kosovare Asllani från Linköpings FC som var luciagäst. Peter Mildaeus hade det tacksamma uppdraget att intervjua den lättpratade landslagsspelaren som inte är rädd för att säga vad hon anser om saker och ting.

Olavi, Olavi och Olavi

 Det finns världsrekord av alla de slag. För mig framstår kanske rekorden i friidrott som de förnämsta. Kanske för att de gäller så lätta saker att förstå, som att kasta något så långt som möjligt, hoppa högre eller längre än någon annan tidigare gjort, eller springa snabbare.

När det gäller löpningen är ett världsrekord från 1957 ett av de allra märkligaste. Den 11 juli i Åbo det året sprang nämligen tre finska 1500 meterslöpare under det gällande världsrekordet. Två av dem fick samma tid, 3.40,2 och delade det nya världsrekordet, den tredje sprang också snabbare än det förra rekordet, men var tiondelen långsammare än sina landsmän. Men redan nästa dag förlorade finländarna sitt nysatta rekord till tjeckoslovaken Stanislav Jungwirth som gick under 3.40,0 och noterades för 3.38,1 i ett lopp i Stara Boleslav.

Det finska loppet i Åbo den där sommardagen 1957 hade en något märklig poäng, förutom världsrekordet. Alla de tre första hette nämligen Olavi i förnamn! Olavi Salonen och Olavi Salsola delade på rekordet och Olavi Vuorisalo fick finna sig i att bara bli trea. Å andra sidan kunde denna tredje Olavi glädja sig åt att 7 maj just 1957 bli förste finländare att nå drömmilen, dvs springa under gränsen 4 minuter på en engelsk mil.

Ungerska medeldistansaren István Rózsavölgyi höll världsrekordet på 1500 m före den finska succén med tiden 3.40,6.

Världsrekordet i dag innehas av marockanen Hicham El Guerrou som i Rom 1998 sprang på 3.26,00.

Är det någon i skogen?

Bild: Jörgen Auer

Ämtefall, Ulrika i förmiddags. Symtomatiskt för december 2020? Ja, kanske. Det är grått för att inte säga mörkt, mycket milt för årstiden, det småregnar och dropparna får det att ryka om skogen. Fint.

Bild: Jörgen Auer

Sekunderna senare stannar jag till och fotar samma skog intill Ämtefallsjön. Det känns nästan som om att jag väntar mig ett troll eller annat oknytt ska komma fram och ta en simtur. Eller dricka. Men ingen rör sig. Inget rör sig. Inte som jag kan se i alla fall. Jo, slöjorna som driver bergssidan upp och smeker skogen. Jag skulle vilja vara där och bli överflugen. Översköljd.

Bild: Jörgen Auer

Tjugo minuter senare är jag i Bäckhult vid Drögen. Jag bara måste fota skogen. Rätt in, bara. Gräset där inne är så grönt. Den unga barrskogen står grå och brun. Något rasslar i närheten, men jag ser ingen här heller. Dock vet jag bestämt att någon är där. Vem?  

Att leva sitt liv

Om du får frågan hur du lever ditt liv, vad skulle du svara då? 
Låt mig gissa.
Det kanske är du som säger: tja, jag jobbar och står i på dagarna och på nätterna sover jag. En och annan öl blir det också. Jag ser gärna på fotboll i teve, men somnar till Morden i Midsomer.
Hm.
Eller är det du som svarar: det har du inte med att göra.
Det finns åtskilliga liv mellan de där två första svaren. Här kommer ett till: livet? ja du, det är som det är och blir som det blir. Det är inte mycket vi kan göra åt det.
Ett till: Guds kärlek går före allt i mitt liv. Jag lever efter Kristi ord och kärleken till nästan.  

Någon annan kanske skulle säga: jag älskar min familj, katterna och hönsen.

Därute någonstans, i en värld jag inte känner till och inte vill veta av, finns även individer med en helt annan inställning till livet. Människor som inte följer samhällets lagar, regler och förordningar, människor utanför lagen. Såna som däremot kanske följer gängets, klanens, ligans regler. Och då gäller inga gängse normer; där är till exempel ett människoliv inte särskilt mycket värt. Har du otur står du en dag i vägen för människor i de här grupperna och får sota för det med ditt liv, eller blir svårt skadad. De stjäl dessutom vad de vill ha av dig, bankkort, telefon, dina kläder, och de kommer att pina dig, plåga, skada och tortera dig för att få det de är ute efter.

Jag undrar hur en sådan plågoande och presumtiv mördare skulle svara på frågan hur han (för det är en han) lever sitt liv. 

Håll käften, din jävla nolla. Stick. Jag orkar inte snacka. Dra! Fattar du! 

Ja, ursäkta, jag undrade bara hur du lever. Själv är jag pensionär. Håller avstånd. Äter fil och flingor, ägg och kaffe till frukost. Ibland nån banan också. Löser dagens namnsdagskryss till. Sen tar jag en promenad. Tittar på och njuter av naturens alla små under. Håller avstånd. Hemkommen skriver och läser jag på Facebook. Skriver och läser på mejlen. Släktforskar, städar, äter. Läser en bok. Ringer någon. Någon ringer. Fikar. På kvällen skriver jag på bloggen. Läser lite. Mycket kaffe går det åt. Sen kan jag inte sova. Löser korsord. Och jag fattar. Du vantrivdes i skolan. Du har inget jobb. Du gillar att ta risker. Du vill vara någon. Men vill du verkligen vara hatad?