Lagom blandning i Kisa

Bild: Jörgen Auer

Var i Kisa några timmar i dag. Härligt väder och skön gemenskap med dotter och barnbarn plus lagom blandning av lek och allvar. Allvaret bestod i besök hos Inger på Kisa kyrkogård. Efter det gick jag en liten promenad - tog gångstråket alldeles intill och följde den strömmande bäcken. Tänkte att visst är det vackert där, men tänk så mycket vackrare det är att gå där när våren kommer med all grönska.

Kärleksstigen är en riktigt fin liten gata och promenaden runt Borgarberget är alldeles för kort. Fast blandningen är trevlig, lite skog, berget, vacker kyrkogård, passering genom ett av Kisas allra vackraste kvarter, trafikpuls på Storgatan där jag räknade till fem tunga lastbilar på bara 300 meters sträcka, och så upp mot och förbi kyrkogården igen. Vad kan det ta? Tio minuter. 

Sen åkte jag och hämtade de mina för lite vinteraktiviteter i Kullaparken. Skridskoåkning stod på programmet. Roligt. En stund i alla fall och jag tycker att barnbarnet Stina Boel förbättrade sig ordentligt på den stunden. Det här var ju bara andra gången femåringen (snart 6) försökte sig på att åka. 

Hon ville åka lite pulka också. Det fick hon, förstås. Med mamma.

Men sen åkte vi hem och fikade. Jag hade varit förutseende och handlat kanelbullar på Frendo där jag även lämnade in lördagens Lottospel och kvällens Euro Jackpot. Just det ja, det är väl ingen som har ringt än och sagt att jag vunnit 116 miljoner, eller så. Men, kanske ringer inte de, Euro Jackpot, alltså, om såna småsaker. Jag tror att Svenska Spel däremot ringer till alla som vinner över miljonen på Lotto och gratulerar. Nu ska jag kolla kvällens resultat. Om jag mot förmodan vinner lägger jag till en rad här under lite senare.

Bandy, hästar och ljus

Bild: Jörgen Auer

I dag har det varit torsdag, vilket betyder bandyträning i Norrköping. Det vi var bäst på var att fika efteråt. Tack allihop, mest Leif Arvidsson (närmast till vänster) som bjöd på kaffe och kärleksmums.  Själva träningen var rolig, även om det var i kallaste laget på förmiddagen. Vi började klockan 10 då det var ungefär -10 grader på Himmelstalunds bandybana. Av skylten att döma kan man tro att vi var med i skridskoskolan, men så var inte fallet. 

Bild: Jörgen Auer

Hemkommen ville jag ut i den vackra solen och mjuka upp mina stela muskler med en promenad. Åter tog jag vägen över Östra Tollstad. Det är alltid fint och trevligt att gå där och titta på alla hästar. Den här hade inte ögon för mig, bara för maten.

Bild: Jörgen Auer

De här två var roliga. Så fort jag tog upp kameran ställde de upp sig och poserade! Jo, det är sant.

Bild: Jörgen Auer

Den här bilden, eller likadan har jag tagit tidigare. Två hästar på Tollstad källgåtrd och Östra Tollstad kyrka. Vykort? Dagens promenad gav 24 hästar i mitt synfält.

Bild: Jörgen Auer

Så fint det var i dag. Så vintrigt. Kallt, ja, men soligt och härligt. Luften kändes frisk.

Bild: Jörgen Auer

Solel, kallar jag den här som jag även laget ut på Facebook. Många har reagerat och gillar den: Mantorp är fantastiskt skriver Jan Hylander som tidigare har bott i Gudhem, Spångsholm, Mantorpsbon  och grannen Elisabeth Stenbom skriver: Du är finurlig, Willy Lönnerhed, Mantorp: Solvärme direkt på elkabel, smart. Susanne Lithander skriver: Direktverkande sol och skickar med en tumme, och gamle ishockeyspelaren i Kenty, Anders Wickman, tillika Repmöteskompis (militär repetitionsövning) med mig skriver: Snyggt Jörgen. Det här skrev jag 20:00 och 88 stycken läsare gillar solelsbilden. Fler kanske dyker upp under kvällen.

Bild: Jörgen Auer

Kors då! Undrar om de möttes och pratade med varandra? Det verkar inte som om de har krockat i alla fall. Och inga spår efter kuttrasju. Inte i korsningen åtminstone.

Bild: Jörgen Auer

Solen spred sitt sken både här och där och ganska länge. Jag gick ut vid 14-tiden och här är jag snart hemma igen, två timmar senare. Jag gillar det milda ljuset i snön här. Blev lite förälskad i det, faktiskt.

Bild: Jörgen Auer

För att inte tala om ljuset på garagelängan vid Magasinsvägen i Mantorp. Det är lite kvällning över bilden, även om klockan bara är 16.

Nu ska jag titta på Antikrundan.

Jag älskar dig skog!

Bild: Jörgen Auer

Det är vackert i skogen. Fast det behöver jag väl inte påpeka eftersom det knappast finns någon som läser det här som inte vet hur fint det kan vara i skogen. Alla årstider. Ja, möjligen skulle det kunna vara någon nyanländ direkt från någon av jordens öknar eller Asiens stäpper, Afrikas savanner och Sydamerikas berg. En som första gången ser vår svenska skog. Å Herre Gud, skulle denna säga, fast på sitt eget tungomål och åkallande den tro som gäller för personen i fråga. Så vackert! 

Vad gör skogen vacker? Är det grenarna, gräset, buskarna, djuren, bären, volymen, luften, löven, regnet, snön, färgerna? Vad? Är det inte allt sammantaget? På vintern är det snön och grenarna, tänk när det snöat flera dagar i sträck och granarnas grenar hänger så där nedtyngda av flera decimeter tjockt snölager, ah! Möjligtvis är det djupet i synintrycken och naturligtvis de djur man eventuellt kan se. På våren är det grönskan, fåglarna, åh, fåglarna som sjunger, kvittrar och ropar, skriker, som fyller skogens alla hörn och vrår med sina ljud; dofterna, återigen träden och grenarna, och djuren. Sommaren har också grönskan, och värmen, Ljuvligheten att som människa kunna få ta del av denna ro skogspromenaden skänker inom en. Och hösten! Hösten med alla färgerna! Då lövträden formligen exploderar av prakt och åter är det dofterna som får mig/oss att jubla så. Och svamparna, förstås.

Bild: Jörgen Auer

Alla årstider har sitt. Vinterns vita vidder fascinerar. När alla tak har samma färg blir bilden av samhället man bor och lever i så annorlunda mot annars. Det känns som om att arkitekten har glömt att färglägga taken och lite känns det också som om varje by ligger i Dalarna eller Hälsingland. 

Bild: Jörgen Auer

Plötsligt ryker det långt borta i skogen. Var är det, tänker man och zoomar in motivet i kameran och för ett ögonblick anar man en katastrof i antågande, men nej det är nog bara någon som eldar på en gård i skogen. Men röken är vacker, som snömoln stiger den mot skyn. 

Bild: Jörgen Auer

Sedan är jag inne i ett skogsparti på nytt. Någon har skrapat gångvägen. Skönt. Nog för att det är tämligen kallt, så där en -7 eller så, men solen skiner och här inne kommer inte blåsten åt så solen värmer kinderna. Men fingrarna fryser eftersom jag är dum nog att ta av mig vantarna då och då för att jag vill fotografera och minnas snön, skogen, dagen, tiden, känslan. Jag älskar dig skog.

I dag ska man gå långt

 I dag bjuder jag på en repris. Nedanstående text var nämligen införd i Corren och här i bloggen i mars 2010 och handlar om såna där stegräkningstävlingar som företag brukar ha. En sån hade även Corren (jag tror det var 2008) och gissa vem som vann? Under många år skrev jag krönikor på Corren-sporten under vinjetten Sport-Cnorren och senare bara Cnorren. Det här var en sådan Cnorren. Passar bra nu den 3 februari som enligt auerska temadagarna är Långgångardagen. Just det, när och om du läser det här så är jag ute och går.

"Alla landstingsanställda ska ut och gå. Som om de inte gör det redan. Herre Gud, så de skenar omkring i sjukhuskorridorer och trappor. Det är inte alls konstigt om de toppar alla stegräkningstävlingar. Ja, utom den på Corren, förstås. 

Det sägs nämligen vara så att Landstingsanställda går fler steg än den genomsnittlige deltagaren i Korpens stegtävlingar. Och som sagt: vem är förvånad?

Nu drar en ny kampanj igång och antalet deltagare förväntas bli rekordstort. Men de vanliga trappspringarna behöver knappast vara med, det är kontorsnissarna och datasnubbarna som måste röra på sig mer, Så är det på alla företag. Och det är många företag som hakat på stegräkningstävlandet. Securitas Direct vet jag håller på som bäst och är snart i Amsterdam.

Men se upp, säger jag. Och jag vet vad jag talar om. Här har ni en som gått långt. Medan övriga Correnanställda försökte ta sig till Paris för något år sedan gick jag till Rom. De andra hade inte ens kommit över Öresundsbron när jag gjorde mitt intåg i Paris. Triumferande höjde jag armarna mot skyn bara för att se datorn säga: gå vidare till Rom. Jag gjorde så. Ökade takten och var därför snart framme i den italienska huvudstaden där jag kunde kosta på mig att runda Colosseum ett par gånger innan konkurrenterna var i Paris.

Men, och det är nu varningen kommer, det kan vara farligt att gå så långt som jag. Med stegräknaren i myntfickan på jeansen var jag oövervinnerlig och snittade 35 000 steg om dan. Omöjligt? Inte alls. Jag gick en och en halv timme varje morgon, en och en halv timme varje kväll, på lediga dagar kunde jag dessutom ta långpromenader tre timmar mitt på dagen. Samt var på minst ett träningspass om dan. Aerobic, rinkbandy, innebandy, body pump, core, löprunda, yoga, Göteborgsvarvet, ett par mil på cykel. Vad som. Jag gick till och från varje intervju och uppdrag (om de inte var längre bort än fem kilometer) och var i något slags kroppsligt rus som påminde om dopning. Varför? För att jag ville vinna och för att det var så härligt höra de andras: du är otrolig!

Vad fick jag för det? Två biobiljetter och besvär i fötter och höfter. Och svara på hustruns ständiga fråga: var har du varit?"

Det sneda trädets dag

 

Bild: Jörgen Auer 

Vad har du för temadag i dag, då? undrade en röst i telefonen, syftande på mina egenhändigt skapade temadagar. Jag menar, har kanelbullen en egen dag så kan allt ha det. Jag gillar kanelbullar, så det är inte det, nej, jag tycker bara att det ska vara rättvist. Allt är värt en egen dag. 

Det här inlägget, den här texten, är inte klar förrän vid midnatt, tisdag 2 februari. Av förståeliga skäl eftersom jag började fem minuter tidigare. Jag hittade den här bilden i mobilen och kom genast på vilken temadag det borde ha varit i dag. Det sneda trädets dag.

Fast, eftersom inlägget blir klart så sent så borde det ju heta det sneda trädets natt. Men temanätter har jag inte med på min lista. Eller har jag? Ja ja, dag eller natt kan kvitta.     

Alltså, du som fortfarande är vaken, tänk på ett snett träd i dag. Alla har vi  sett ett sådant. Det får leva hela sitt liv lutande.

Men det kan vara fint ändå.

Så är det även med människor som är annorlunda. De kan vara fina, de också. Tänk på det.

Störst i Norden på IBC

Bild: Jörgen Auer

Dags för en bil igen i min serie Trailers på svenska vägar. De flesta transportbilarna är förstås svenska, även om jag personligen tycker att det är de utländska som har ökat ordentligt på senare år. Men jag har inte kollat nån statistik på det, det är bara en känsla jag har efter många mil och möten och omkörningar ute på vägarna. Jag är nyfiken av mig och vill helt enkelt veta var bilarna hör hemma. Jag har inga onda avsikter med detta och ska inte leta upp VD-n eller styrelsen för att ställa nån till svars för det ena eller andra. Nej ,jag vill bara veta var de kommer från. Som All-emballage här.

Bild: Jörgen Auer

Företaget heter Schüttz All-emballage och dess snygga hemsida heter allemballage.se. Schüttz hör hemma i Jordbro i Haninge kommun och registrerades år 2000. Man är tydligen störst i Norden på IBC containers. Kommen så långt i min läsning fick jag en varning på min dator att det var problem med säkerheten (på min dator), varför jag backade ur och i stället tittade in på allabolag.se och läste mera om All-emballage.

Ska tillverka och bedriva handel med returemballage, renhållningsverksamhet, destruktion, transporter, hantering av miljöfarligt avfall, äga och förvalta fastigheter samt uthyrning av lokal och fordon.

Går det bra?

Ja, det tror jag. 2019 redovisade företaget enligt allabolag.se en omsättning på 55 miljoner kronor. Antalet anställda var 28.

FOTNOT: IBC kommer av engelskans intermediate bulk container och behållare för vätskor och bulklast. 

Högsta Hogstaddagen

Bild: Jörgen Auer

Det är inte ofta jag är i lilla tätorten Hogstad i Mjölby kommun. Oftare åkare jag bara igenom (alltid gamla vägen) på väg till Väderstad för att fika, äta eller handla (fikabröd). Och stannar jag så beror det på Sharpman. Jag har varit på den stora livsstilsbutiken på jobb ett par gånger och jag har även varit här och handlat kläder. Mest skor, men även tröjor och när jag behövde ridkläder för att kunna rida lektioner på Rappestad var det hit jag begav mig. Nu har jag varit där igen eftersom mina långa och många vandringarna sliter ut skor så förbenat. Behovet av ett par varma skor som tål att gå långt var stort.

Såna här jodphurs som står närmast på hyllan här ovan blev det. Ett par jag köpte av Saga Rydin som var vänlig nog att ta hand om den gamla farbrorn som såg lite förvirrad ut. Med anledning av detta besök utser auerska temadagarna därför denna måndag 1 februari till Högsta Hogstaddagen. Inte för att det var i dag jag var där, men det är i dag som jag publicerar besöket.

 

Bild: Jörgen Auer

Men varför ska dagen heta Högsta Hogstaddagen? Finns det en lägsta också? Eller, vad är anledningen? Hm, låt mig tänka. Jag tyckte bara att högsta hängde hop med Hogstad. Därför. Det ser lite roligare ut. Namnet Hogstad lär kunna härledas till 1200-talet då Hukstadum finns benämnt 1282. Detta läser jag på wikipedia som också skriver att förleden huk är oklar, stad betyder ställe. Ett ställe där man hukar sig, kanske? Vem vet? Kanske rastade man här och satte sig på huk för att göra sina behov? Nej, jag vet inte. Hogstad heter det nu i alla fall och här finns Hogstad aluminium, Hogstad svets, En kyrka finns det naturligtvis och i Hogstad bor någonstans runt 240 personer. Mer vet jag inte.

Bild: Jörgen Auer

Sharpman förfogar över en butik på hela 1 500 kvm - vilket är väldigt bra med tanke på pandemin. Det mesta man behöver inom lifestylesektorn finns här. Familjen Rydmark började med enbart hästprodukter 1996 och har sedan utökat sortimentet varefter till att i dag vara en av norra Europas största livsstilsbutiker - eller som det heter Lifestyle. Här säljer man kläder, inredning, satsar på häst, hund, katt, jakt, fritid. Och massor av kända märken. Det kan man läsa mer om på sharpman.se.

Bild: Jörgen Auer

Numera kan man fika på Sharpman också. Det gjorde jag och enda kunden som jag var just då i kaféet fick jag provsmaka en ny glass som just var tillverkad. Super! Dessutom år jag våffla och blåbärssylt till. 

Bild: Jörgen Auer

Just det, ja. Jag köpte den här fina kudden också. Nej, inte på kaféet, utan i butiken så klart. Av Saga!  Den kommer att passa perfekt i min nya hästhörna när jag flyttar 1 april. Redan nu har kudden sällskap av de fina bordslamporna med hästmotiv som jag köpte på Kolmårdens Antik & Diversehandel förra året (sluta leta - bara en av dem syns på bild).

De där skorna jag köpte, visar sig vid en närmare granskning vara av märket Blundstone. Och vet du var den  producenten hör hemma? Jo, i Tasmanien! Dit anlände från England på 1850-talet familjen Blundstone som 1870 startade företaget Blundstone and Sons. Visserligen köptes företaget upp av familjen Cuthbertson på 1930-talet, men dessa behöll det gamla namnet på företaget. Ännu i dag heter ägarfamiljen Cuthbertson och skomärket Blundstone finns i dag i hela världen. Det borgar väl för att företaget gör hållbara skor? Vem vet, jag kanske tar och går till Hogstad en dag.