Kul med kurragömma

Bild: Jörgen Auer

Kurragömma är en rolig lek, men gärna inte så långt från mamma, tycker snart fyraåriga Tilde och hukar på andra sidan stenen för Sofia Thunholm.

Undrar hur många gånger jag själv har gömt mig i kurragömma och lekvarianten Burken? Jag har ju egna barn och barnbarn som jag lekt med och alla andra släktingar och deras barn. 

Sofia till exempel, som jag är ingift morbror till, henne har jag gömt mig för många gånger liksom för hennes systrar Sandra och Susanna.

Vad kan det bli i ett lekfullt 77-årigt liv? Femhundra gånger? Nej, mer. Jag har ju varit barn, jag också och gömde mig för syskon och lekkamrater och föräldrar. Hm, det hände att jag gömde mig i skolan också, inte bara för kompisar på rasterna. Utan också för lärare när jag haft ofog för mig eller var på väg att göra något icke tillåtet. Bakom pelare och skåp, bak dörrar och ryggar, eller bland ytterkläderna.

Fast det är klart att de sistnämnda gömningarna inte bör räknas med, de jag gömde mig för då var ju inte med på lek. Inte jag heller, förresten. Det var allvar.

Idolen Ove är död

 

Ur Corren 31/8 1996

Min fotbollsidol Ove Kindvall är död. Han blev 82 år. Jag hade glädjen att följa hans karriär från läktarplats på Idrottsparken i Norrköping när han spelade för IFK. I särskilt gott minne är hans avslutningsmatch mot AIK innan proffsflytten till Holland. Ove gjorde fyra mål i 6-0-segern. Utlandskarriären och landslagsdito följdes sedan via massmedia. Under fem säsonger i Feyenoord i Rotterdam vann han skytteligan fyra gånger och avgjorde Europacupens final 1970 när holländarna vann med 2-1 mot Celtic från Skottland. 

Ove fick motta Guldbollen 1966 och efter att ha gjort båda målen i VM-kvalet 1969 mot Frankrike fick han Bragdguldet.

Ur Corren 31/8 1996

1996 var jag reporter på Corren och fick äran att skriva om min idol i ett porträtt till lördagsbilagan Regnbågen. Vi möttes på hans sommarställe i S:t Anna och satt och fikade på verandan i huset som han döpt efter Feyenoords hemmaplan - De Kuip. Roligt var att Ove kände till min med honom jämngamla syster Britt-Marie från 60-talet. Hon var snygg, tyckte han.

I höstas avtäcktes en staty av Ove utanför Parken i Norrköping. Konstnären heter Elo Liiv och verket bekostades av Peter Hunt. Ove var sjuk och kunde inte närvara. Men hans barn var på plats. Statyn vittnar om hans betydelse i Norrköping där han gjorde väldigt stort avtryck. Precis som i Rotterdam och holländska ligan. Han spelade även några säsonger i IFK Göteborg. Efter avslutad spelarkarriär 1978, innefattande 43 landskamper, två VM (70 och 74) blev han ledare, manager och ordförande i Göteborg. Efter det jobbade han en tid för Tipstjänst och var expertkommentator i tv. 

Senast jag mötte honom var för två år sedan på en middag i Norrköping med Sällskapet Äldre IFK-are.

Bild: Jörgen Auer

Men nu har han lämnat oss. Ove Kindvall somnade in på tisdagsmorgonen, 82 år gammal och sörjes närmast av sin familj, hustrun Sylvia och barnen Niclas (också IFK-spelare, landslagsman och skyttekung), Ulrica och Tina och barnbarn.

Och en fotbollsvärld.

Cirrusmoln och Tranås

Bild: Jörgen Auer

Cirrusmoln får mig alltid att tänka på min pappa Eric (1917-1989). Han var försäljare på företaget Cirrus i Tranås i två omgångar, 1954-1962 och 1963-1967 och reste södra Sverige runt och sålde madrasser och kuddar av skumgummi till möbeltillverkare och butiker.

På 1960-talet kom Cirrus AB tillsammans med ett annat i Tranås baserat företag i möbelbranschen, Overmans, att ingå i Bonnierkoncernen.

År 2000 köptes företaget av amerikanska Carpenter i samma bransch och som idag driver Carpenter Sweden i Tranås.

Om Cirrus kan vidare berättas att 5 december 1960 utbröt en storbrand på fabriken i Tranås. Brandröken var så stor och tjock att den kunde ses från miltals håll, bland annat i Gränna och Mjölby (båda nära 40 kilometer bort).

Och ja, naturligtvis sov hela familjen Auer (sex personer) på madrasser och kuddar från Cirrus.

Källor: Carpenter.com, Tranås kommun (tranas.se), wikipedia, @tranasfilm (You tubefilm med Cirrusbranden 1960).

Sniglar, glim och sol

Bild: Jörgen Auer

Nog för att den försökte skynda på förflyttningen över grusvägen, men att säga att denna svarta skogssnigel tog sig fram snabbt är att ta i ordentligt. 

Bild: Jörgen Auer

Inte gick mördarsnigeln några meter därifrån fortare. Jag hade inga problem att hinna ifatt den. Och nu är det ingen mördarsnigel längre. Bara en död snigel.

Bild: Jörgen Auer

Det här är en nejlikeväxt, tillhörande glimsläktet. Men vilken av släktets 926 arter jag har fotat är svårare att svara på. Första besöket på google lensappen gav svaret smällglim, andra gången blev svaret backglim. Så jag gissar att de två är väldigt lika.

Bild: Jörgen Auer

Mer under söndagen? Inte mycket. Jag har hållit mig hemmavid. 

Visserligen klippt halva gräsmattan (den andra halvan klipptes häromdan) och gått två promenader samt fotat sniglar, glim och en ladugård med solnedgång. Men huvudsysselsättningen var korsordslösning.

Måndagen bjuder på ny behandling med cytostatika. 

Besök i då och nu

Bild: Martin Auer

Under lördagen färdades jag mellan då och nu under några timmar. Det gör man ju nästan alltid eftersom tanken gärna flyger i minnenas luftrum. Men den här dagen ville min son Martin verkligen ta sig till pappas fotspår i Norrköping.

Så vi började i Bjärby i Styrstad där jag bodde som nyfödd och något år framåt. Jag har inga minnen av den tiden, men har sett foton därifrån. Från Bjärby är det bara halvannan kilometer till granngården Bjälbrunna (bilden) dit familjen Auer flyttade sedan och varifrån jag minns stallbyggnader och enstaka händelser.

Bild: Jörgen Auer

1954 flyttade vi till då nybyggda bostadsområdet Ljura. Fyra rum och kök. 

Bild: Jörgen Auer

Här bodde vi. Albrektsvägen 27c om jag minns rätt. Sista uppgången före Ljuraskolan. Senare ändrades numreringrn till 39. Där bodde vi ända fram till 1972, tror jag.

Martin och jag promenerade en halvtimme på Ljura. Så litet området kändes nu. Och det som var så stort då. 

Bild: Jörgen Auer

Allting har ett slut. Så också vårt besök i gamla fotspår. Fast visst kan man lägga till dagens lunch på restaurang Lingonfabriken till då.

Fast inte 70 år år tillbaka, utan endast 10.

Bild: Jörgen Auer

Ett riktigt gammalt då hann vi också med. När vi ändå befann oss i Styrstad passade vi på att besöka fornminnet Ög 155.

En runsten från 1000-talet som berättar om en man som reste en sten till sina två söners minne. En av dem, Göte, hade rest med Ingvar, vilken enligt fornforskare sägs vara vikingahövdingen Ingvar vittfarne och den här stenen är den sydligaste upptäckta som nämner denne storman som drog iväg med ett vikingatåg (ett 30-tal skepp) i österled och inte kom tillbaka. Övriga 20-talet stenar om honom finns i Uppsalatrakten, i Södermanland och Västmanland. Vid Styrstad kyrka finns ytterligare en sten.

Vana posörer i skymningen

Bild: Jörgen Auer

Blåklint är tydligen en stark och seglivad  blomma. I alla fall de här exemplaren som står och tittar ut över en stubbåker på Uljebergs säteri.

Bild: Jörgen Auer

Och långa grässtrån ritar streck i skymningen. Som om de ville repa den bild som tas.

Bild: Jörgen Auer

Kvällen är lugn, luften sval och stilla i solnedgången. Vana posörer från växtriket försöker fylla ut var bild.

Och så är fredagen över.

Oväntat besök

Bild: Jörgen Auer

Vad nu! Plötsligt hade jag både häst och ryttare inne i trädgården. Det var grannflickan Harriet som var ute och red på Uljebergs travspår när plötsligt hästen under henne, ponnyn Lizzie helt sonika svängde in till mig genom en öppning i syrenhäcken. Gräset hos mig ser troligen bra mycket godare ut än gruset på spåret.

Bild: Jörgen Auer

Mamma Karin var dock med och fick gå in och styra upp fortsättningen på dagens ridövning.

Det var trevligt med hästbesök och kanske kan vi göra det till ett återkommande inslag i Harriets ridande? Som en rast med kaffe, saft och bullar.

Och saftigt grönt gräs, så klart.