En text är en text

Bild: Jörgen Auer

Mellan de här två bilderna skiljer bara ett par timmar. Eller mer exakt tre timmar och sju minuter. Avståndsmässigt skiljer sju kilometer mellan de två motiven och i mobilen ligger de efter varandra, fikabilden först. Naturbilden var lördagens sista bild.

De är väldigt olika till sin karaktär, en är tagen inomhus, med anledning av det rykande kaffet, den andra utomhus för att föreviga himlen och kontrasten mellan ljus och mörker. Båda är tagna av mig.

Varför berättar jag det här? 

För att bevisa för mig själv att det går att skriva om vad som helst. Ord är ord och en text är en text.

Man kan skriva om det rykande kaffets värmande verkan också, bullens mjukhet och goda saffranssmak. Kvällens intåg och solnedgångens gula färg.

Bilderna kan även beskrivas stötvis och mer eller mindre känslosamt. Bli till dikt:

Rummet kramar mig,

lugnar och förmanar: 

sitt stilla, njut

koppla av

glöm stress och bekymmer

tids nog kommer du ut.

Världen står kvar

och väntar dig,

den friska vinden

gör dig gott

och ger dig

rött på kinden.

Bild: Jörgen Auer

Några tankar om snö

Bild: Jörgen Auer

Minns jag min första snö? Första gången jag såg snö? Nej. Minns jag senast jag såg snö? Ja, det var ju igår och ses på bilden här.

I minnets snöhög återfinns en hel del roliga och trevliga hågkomster. Som barn hade jag likt de flesta andra småttingar oerhört roligt i och med snö och såg många, många gånger ut som ett vandrande julkort med röda kinder.

Som vuxen däremot har jag alltid haft svårare att förlika mig med snöns egenskaper och hellre stått vid sidan om och tittat på när andra skidat fram eller ner.

Men det har varit kul, det också. Vasaloppet ett par, tre gånger, andra skidtävlingar likaså, inte minst i vårt östgötska Sya. Det har funnits plats för förundran också. Som när amerikanen vilde Bill Johnson kom flygande nedför störtloppsbanan i Sarajevo-OS 1984. Herre Gud, en sån hastighet! Jag såg honom egentligen inte, bara ett mörkt streck som drog förbi i den enorma lutning jag stod i med ena foten en meter ovanför den andra.

Sarajevo, ja. Det var där det gick omkring sovjetiska åskådarturister i vanliga lågskor i målområdet.

Lågskor kunde man byta om till när den märkliga Chinookvinden slog till i Calgary-OS 1988 och på en och samma dag höjde temperaturen 20 grader vid tävlingsplatsen i Canmore. Dock påverkades snöförhållandena så pass att programmet fick ändras och tävlingar inställdes.

Snö på närmare håll med både rolig och farlig påverkan upplevdes på Tjällmovägen mellan Borensberg och Kvarn 1969/1970. Cykeltolkning efter traktor där några av oss som tolkade i någon skarp kurva provade att släppa reptampen vi höll i. Med påföljd att vi med cykel och allt kastades rätt in i skogen och snön. Vi kunde ha slagit ihjäl oss.

Mer ofarligt har varit att åka pulka, kälke, spark. Med så mycket skratt!

Bygga snögubbar, snölyktor, snögrottor, snöänglar, bara kul.

Men det finns förstås en baksida. Jag tänker på snöoväder, yra i flera timmar, till och med dagar. Trafikproblem av gigantiska mått, många gånger med svåra olyckor och dödsfall i släptåg.

Snö måste respekteras.

Kommer vinter och snö nu?

Bild: Jörgen Auer

Torsdagen gick i vintertankar. Det blir ju lätt så när man skiftar till vinterdäck. Eller man, i mitt fall var det Bilbörsens skickliga personal som utförde omläggningen. 

Men det var inte vinter utanför. Däremor ett jäkla regnande hela dagen.

God och trevlig lunch intogs på Sjögestad motell i sällskap med kusin Lennart och Helene som rastade under en färd mellan Norrtälje och hemstaden Borås.

På kvällen var jag på vintersporten ishockey. Fast hemma i soffan. Efter landslagsuppehåll var det full omgång i SHL-hockeyn igen. LHC-Leksand sändes på Kanal 12. Jag skickade sms till kompisen Rooney som var på plats i Saab Arena: LHC vinner med 6-1.

Och det gjorde de.

Bild via Kanal 12

Robin Kovacs, till vänster, gjorde två mål mot Leksand när LHC vann med 6-1. Här är kvällens 1-0.

Och jag undrar: är det vitt på marken fredag 14 november 2025?

After workernas after work

 Jo, men visst. Om man som jag långt efter pensionering och slutad anställning befinner mig på restaurang och fest bland 50 andra före detta anställda på samma företag så är jag väl på ett slags after work?

Det ska sägas att det i sällskapet finns några som fortfarande jobbar i företaget eller koncernen och som har lååångt till pensioneringen. Och de är ju också på aw.

Vi minglar, tar en drink, hälsar, pratar, skrattar, minns och inte minns tillsammans. Och så fortsätter kvällen för oss gamla Correnanställda. Vi äter gott, tar en öl till, fikar, skrattar, det blir quiz för fyrmannalag och jag hamnar i kungarnas lag och sitter med klöverkungen på hand. Vårt lag med Annika, Ulla och Rooney vinner inte, men vi har roligt.

Efteråt frågesporten blir det ännu roligare för då flyttar några omkring lite och platsbytena gör att fler gamla minnen dyker upp. Glädjen ökar och slår tillochmed i taket vid något tillfälle när ett sååå roligt minne letas fram. Det i mitt tycke roligaste levererades av Tommy och var ett minne från OS i Sarajevo 1984 dit Correns rinkbandylag begett sig för en veckas semester. Målvakt Tommy påminner sig om den där dagen när vi var ute på stan för att shoppa och hur han och de övriga spelarna förbluffade flera gånger hör och ser hur "mannen på gatan" höjer en hand till min hälsning och säger: hello Jorgo!

Så var det faktiskt. Jag hade varit ute och partajat hela natten, utan mina svenska kompisar. Men haft roligt med de Sarajevobor jag mötte på en lååång barrunda. Och det kanske inte är så konstigt att de kände igen sin nyfunna svenska vän dagen efter. Det märkliga ligger väl i så fall i att så många av dem befann sig på samma gata, galleria, butik som jag.

Ja, ja, det var väldigt länge sedan och nästan bortträngt ur mitt minne. Nästan. 

Aw-n lider mot sitt slut. Folk droppar av.

Tack, till Kent, Lena och Maria som arrangerat och tack till alla som kommit. Många hinner jag inte prata med alls, men tror inte ni är ledsna för det utan glada för alla just ni träffat på.

Kanske ses vi nästa år.

En kväll med mycket 89

Bild: Jörgen Auer

Medan dagens unga spelare i IFK Norrköping tränade inne på fotbollsarenan

 Bild: Jörgen Auer

... höll Sällskapet Äldre IFK-are middag för 120-talet medlemmar uppe på Stjärnkrogen. Kvällen hyllade guldlaget 1989 och flera ur det laget var på plats. Här ses Sällskapets ordförande Jan-Åke Jonsson längst till vänster tillsammans med Janne Hellström, Peter Lönn, Patrik Andersson, Sulo Vaattovara, Ragnar Byhlén (Ericsson), Jonas Lind, Tony Martinsson, Roger Lönn, Stefan Hellberg (ass tränare) och Kent Karlsson, tränare.

Bild: Jörgen Auer

Patrik Patte Andersson, tog tag i micken och ville säga nåt: vi var så jäkla bra och borde ha vunnit ett par guld till, 90, 91, 92. Vi var jäkligt bra.

Bild: Jörgen Auer

Guldtränarna 89: Kent Karlsson och Stefan Hellberg gav sin syn på guldåret. 

Bild: Jörgen Auer

Skyttekungen 89, Janne Hellström (16 mål) i dubbel upplaga. På tv-skärmen efter segern i Malmö och vid bordet lyssnande till sina gamla tränare. Det lockiga håret tillhör Ragnar Ragge Byhlén.

Bild: Jörgen Auer

Klubbdirektören André Skagervik gav en intressant inblick i IFK Norrköpings organisation, ekonomi, framtid, mål och mening. 

En fundering: På pappret ser allt bra ut, det gäller bara att omsätta det till praktisk nytta också. 

För övrigt väntar två kvalmatcher till allsvenskan mot Örgryte för herrlaget. Och nu räcker det med förluster. Eller hur?

Och damlaget får skärpa sig inför bortamatchen mot AIK på söndag: inga jäkla 4-0 i baken nu. Avsluta gärna med samma siffror i en segermatch i stället. 

Vad finns bortom randen?

Följande text finns också på min Facebook och publicerades första gången 10 november 2022.

Det stod en kamel i oasen och glodde längtansfullt långt bort i fjärran. Den fick faktiskt frågan vad glor du på och svarade: jag tittar på det jag inte kan se och undrar vad som finns där.

Vad då inte kan se. Hur menar du?

"Jo, men om man tittar så långt bort man kan se så finns där liksom ett stopp där marken och himlen tycks smälta ihop och blir till bara en rand. Men jag som har gått genom öknen vet ju att det finns så mycket mer än sand om man bara fortsätter. Bortanför det man inte kan se finns något annat. Det är det jag står och försöker få syn på. Eller mera försöker lista ut hur det kan tänkas se ut om jag skulle fortsätta gå åt det hållet. Det märkliga är att jag ser det bättre om jag sluter ögonen".

Jörgen Auer

Kungsvägen i Mjölby

BIld: Jörgen Auer

Det verkar vara en hel del arbete kvar att göra på Kungsvägen i Mjölby. Därför är det inte så konstigt att färdigställningen av den centrala gatan inte beräknas vara klar förrän sommaren 2026.

Bild: Jörgen Auer

Men det här partiet över Svartån ser ju nästan klart ut. Fint.

Bild: Jörgen Auer

Det här partiet med kyrkan till vänster och torget till höger ser inte heller ut att ha jättelångt kvar till färdigställning.