På en två timmars östgötaresa

 Bild: Jörgen Auer

I dag kom resfebern över mig. Jag måste resa någonstans. Men vilket mål har jag? Det visste jag inte, utan åkte bara. Mot Vadstena. Mellan Fivelstad och Granby såg jag Vättern. Ganska nära Klosterstad.

 Bild: Jörgen Auer

Jag svängde mot Motala. Men är man så nära Vadstena är det väl klart att en bild kan vara på sin plats. Vad var klockan? 12.30? Jag tror det.

 Bild: Jörgen Auer

Undrar hur lång tid det skulle ta för mig att simma över Vättern här? Alldeles för lång. Troligen skulle jag aldrig komma över. Däremot under.

 Bild: Jörgen Auer

Efter ett loppisbesök i Motala och bokinköp for jag vidare på min nya östgötaresa. Mot Godegård. Stannade och pratade med några tillfälliga bybor. Vi är tranor, sa de. Ni får vara vad fan ni vill, sa jag. Bara ni inte går mitt på vägen.

 Bild: Jörgen Auer

Stannade vid vägkanten på andra sidan Godegård på väg mot Tjällmo också, detta för att låtsasringa i mobilen. Men egentligen ville jag bara ta en bild på vackra och stolta Godegårds säteri.

 Bild: Jörgen Auer

Strax efter säteriet fick jag syn på ytterligare två tranor som lurade i vassen. Vi är tranor, ropade de. Jag vet, ropade jag ekande till svar över fältet. En hund skällde.

 Bild: Jörgen Auer

Från Godegård reste jag genom skogs- och jordbrukslandskapet till Tjällmo där jag svängde mot Stjärnorp. Vägen krumbuktade förbi Labbetorp och bar sig åt som klädtvätt som ska hängas upp på lina innan den plötsligt ändrade form och bytte om till pressade byxveck och emellanåt sträckte sig raklång på väg fram till Vreta klosters golfbana. Strax därpå visade sig Roxen. Lika blå som vägskyltarna. Jag tog höger.

 Bild: Jörgen Auer

Ibland blandade sig solen i synintrycken. Tog över regissörsstolen och bjöd på en trevlig och omväxlande naturfilm. Visst, det saknades höga berg och djupa dalar. Men man kan inte få allt.

 Bild: Jörgen Auer

Var är jag? Stod det inte Myra på en skylt alldeles nyss? Jo. Och nu står det Mjölorp. Och visst är det vatten där borta? Svartån, väl?

 Bild: Jörgen Auer

Efter att jag passerat Odensfors och åkt över Svartån reste sig Ledbergs kyrka ovanför backen. 

 Bild: Jörgen Auer

I Björkeberg var det fler än jag på vägen. 

Bild: Jörgen Auer

Bilen hittade hem av sig själv över slätten. Jag satt bara och njöt av östgötaresan. Hur länge var jag ute? Eller rättare sagt: hur lång tid tog den att göra? Kring två timmar är svaret. Två timmar av ett liv. Det kan jag väl offra. Det har jag råd med. Och tid till.

Nypremiär hos Östenssons

 Bild: Jörgen Auer

Premiär! För mig, alltså. Och vilken rolig premiär! Detta i Östenssons fina och fräscha livsmedelsbutik i Skänninge som faktiskt funnits på sin nya plats på Mjölbyvägen sedan ett år tillbaka. Men det hade gått mig helt förbi. Eftersom jag bor i Mantorp så är Citygross på Depot Mantorp min närmaste butik och någon annan behöver jag egentligen inte.

 Bild: Jörgen Auer

 Men i dag hade jag ärende i Skänninge. Glatt överraskade över blotta åsynen av Östenssons stora butik stegade jag och hustrun in och måste tillstå att vi blev mäkta imponerade. Jag vet inte ens om jag någonsin tidigare har befunnit mig i en så fräsch och snygg livsmedelsbutik. Den mörka tegelväggen bakom kött- och charkdiskarna ger en touch av utomhuskänsla och saluhall i ett. Och vilken skillnad mot de tidigare lokalerna inne i centrala Skänninge som jag vill minnas var trånga och inte riktigt ändamålsenliga. Fast centrala.

Bild: Jörgen Auer

Extra plus får nya Östenssons för att butiken också är rolig. Titta på golvet här som kan aktivera godistjatande eller uttråkade barn - eller komma till hjälp för alla med mycket spring i benen. Vuxna också. Jag törs nästan lova att vi kommer tillbaka. Man måste ju prova fiket också.

 Den som vill veta mer om Östenssons som har butiker i Motala, Linköping, Skänninge, Vadstena och Borensberg kan klicka på länken här till företagets hemsida

Anna Sparres "Vännen min"

 Bild: Jörgen Auer

Vad läser du just nu? kan man bli frågad. Svaret varierar förstås eftersom någon ytterst sällan läser en och samma bok hela tiden. Det här är vad jag läser nu, tredje veckan i mars: Vännen min av Anna Sparre. En bok om hennes vänskap med den svenska prinsessan och sedermera belgiska drottningen Astrid. 

Astrid var född 1905 och dog i en bilolycka i Schweiz 1935. Hon var dotter till prins Carl och Sofia av Nassau och sondotter till kung Oscar II. 1926 gifte hon sig med Belgiens kronprins Leopold och fick med denne tre barn. I oktober 1934 blev hon drottning av Belgien, men fick bara leva till 20 augusti året därpå när hon omkom i en bilolycka i Alperna. När Leopold abdikerade 1951 tillträdde makarnas äldste son Baudouin som kung och innehade tronen till sin död 1993 då han efterträddes av sin bror Albert II, Astrids yngste son, född 1934 som var kung fram till sin abdikation 2013. 

Anna Sparres bok handlar om vänskapen med Astrid. De var vänner redan som barn och vänskapen höll i sig över ungdomstiden. Anna var brudtärna vid det ståtliga bröllopet 1926 och de båda skrev flitigt brev till varandra, det sista bara någon vecka innan den tragiska olyckan.

Bild: Jörgen Auer

Anna Sparre, vem var hon? Jo, en svensk författare, född Adelswärd och dotter till Louise Douglas och friherre Theodor Adelswärd, som bland annat varit kammarherre hos Gustav V. Därav även dottern Annas koppling till kungahuset, måhända? Anna föddes hur som helst i februari 1906 och avled 21 december 1993.
Som författare debuterade Anna Sparre 1943 med N:o 14 Sparv anmäler sig, vilket säkerligen hade att göra med att hon under beredskapsåren var propagandachef för lottakåren.
Många böcker blev det med åren, främst historiska och självbiografiska romaner, ett par av dem om barn- och ungdomsårens hembygd i Åtvidaberg och Adelsnäs. Hennes sista bok, Drottningens förtrogna, gavs ut året (1994) året efter hennes död.
I min östgötska bokhylla finns elva av Anna Sparres böcker. Fler kommer nog på plats.
Källa: Wikipedia.

Jag såg svanar överallt

 Bild: Jörgen Auer

Det blev visst många svanar i dag. För mig, alltså. Jag såg svanar överallt. Först det här knölsvansparet i Sya som sam så fridfullt i Svartån.

 Bild: Jörgen Auer

Och sen ett hundratal sångsvanar som tydligen är ute och campar utanför Mantorp. Du ser dem från gamla Riksvägen mellan Mantorp och Sya. Och ser du dem som på bilden här så skymtar du även Veta kyrka. Särskilt om du har lite zoom i kameran.

 Bild: Jörgen Auer

Här har jag ändrat utgångspunkt, dvs vridit lite på mig, och ser en grupp, sångsvanekören kanske? framför delar av Spångsholm.

 Bild: Jörgen Auer

Ännu lite vridning och jag får en grupp framför hyreshusen i Svås.

Bild: Jörgen Auer

Och så, konstaterar både jag och svanarna att en flock kanadagäss passerar. Lågt. Var kom de ifrån, undrar vi, eller i varje fall jag (svanarna bryr sig inte alls). Låg de dolda i grönskan? Eller kom de över fältet på så här låg höjd hela vägen? 

Bild: Jörgen Auer

Min dag var tydligen inte svanmättad än. Under en bilfärd bort mot Västra Harg såg jag den här gruppen nära Mathem. De var nog hungriga och valde rastplats efter namnet, tänker jag.

Svanar i dag, vad blir det i morgon?Spänningen är närmast olidlig.

På vårteckenjakt kring Hydinge

 Bild: Jörgen Auer

 Alltid lika trevligt att hitta vårtecken. Det här är min första tussilago för året. Förhoppningsvis inte den sista.

 Bild: Jörgen Auer

Katten som ligger och solar på den varma stenmuren är väl också ett vårtecken..

 Bild: Jörgen Auer

Hydinge gårdshus är kanske inget vårtecken, men är fint att titta på vilken årstid det än må vara. Och hittar man något ovanligt i naturen som gör sig på samma bild som gården så blir det ju extra kul.

Jag tror faktiskt att jag hörde en lärka på dagens långpromenad förbi Mantorps station, Mantorps gård, Hydinge, Sya och hem. Men jag såg ingen. Sångfågeln höll sig mellan mig och solen och gjorde sig osynlig.

Vad jag däremot bevisligen såg var svanar. Men det ska jag be att få återkomma till.

Vilka trevliga hus!

Bild: Jörgen Auer

Hur har jag kunnat missa så här trevliga hus? Jag har aldrig sett dem, förrän i går när jag besökte Norrköping. På Enebygatan. Å andra sidan var jag så gott som aldrig i de här delarna av Norrköping när jag bodde där. Inte heller har jag varit där under otaliga besök i stan. Förrän i går.

Jag får nog ta mig en ordentlig genomgång av Norrköping och friska upp gamla minnen och skapa nya.

Ett kors på Veta kyrkogård

Bild: Jörgen Auer 

Det händer att man stannar till. Ibland bara för att ta en bild. Som den här vid Veta kyrka i Mantorp. Här har jag promenerat eller sprungit förbi så många gånger att jag har tappat räkningen. Visst har jag sett det här korset tidigare, till och med fotat det. Men egentligen inte tittat närmare på det. Förrän nu.

Bild: Jörgen Auer

Elisabeth Sandahl står det. Född d. 20 jan. 1772. död d. 14 feb. 1846. 

Jaha, och vem var hon? Det funderar jag på utan att hitta svar. Hennes namn säger mig ingenting. Men min nyfikenhet har väckts. Hemkommen tittar jag  via Arkiv digital i Vetas dödbok för åren 1844-1859 och hittar en text om henne. Hon är första namnet i februari månad det året och dödsorsaken sägs vara slag. Elisabeth Sandahl blev 74 år och 25 dagar. Hon var änka när hon avled, änka efter organisten och klockaren Bengt Sandahl i Veta storgård. Hans namn står för övrigt på andra sidan korset, se bilden nedan. Han var född i Kärna församling i Linköping 1774, son till sockenskräddaren Jöns Sandahl (död som 48-åring 1795) och Anna Andersdotter. Bengts namn då inskrivet i födelseboken som Benedictus. Han kom till Veta som 25-åring 1797. Han gifte sig första gången 1799 och fick en dotter, Anna. Men såväl hustrun Christina som Anna dog redan året därpå. Organisten och klockaren Bengt Sandahl avlider 1831.

Bild: Jörgen Auer

Elisabeth var född i Herrberga socken, 20 januari 1772, precis som korset berättar. Föräldrar var byggmästaren Johan Boström och makan Elisabeth Boström, född Björn, i Öjebro, Solberga kvarn. Vid 21 års ålder flyttade hon till sin morbror, prosten Björn i Östra Ryd och skötte hushållet i 17 år. Så står det, men borde väl vara 7 år eftersom hon år 1800 blev hushållerska hos kyrkoherde Blohm i Östra Tollstad ett år.

Året därpå, dvs 1801 gifte hon sig med Bengt Sandahl med vilken hon fick ett barn, sonen Johan Gustaf, dock död före sin moder, läser jag. Dessutom dog sonen som borgmästare i Vadstena. 

Elisabeth blev änka 1831.

Borgmästaren sporrar mig att forska mera. Jag hittar honom under födda i Veta 1802. I september.

I Vadstena blir den vuxne Johan Gustaf stadsnotarie, rådman och slutligen borgmästare mellan åren 1836-1843. I dödboken för Vadstena (1833-1852) står att han dör av blodstörtning. 

Vid borgmästarens bouppteckning står hans mamma Lisa, "min korsdam i Veta", som arvinge tillsammans med hans hustru Emma, född Beckman.

Och Lisa då? Eller Elisabeth som hon hette, vem ärvde henne? Det hittar jag i hennes bouppteckning från Vifolka häradsrätt, FII:29 (1844-1846) Bild 531/sid 1053. 

Arvingar var hennes tre systrar, nämligen änkan Maja Cajsa Boström i Öjebro, Ulrika Boström, gift med Magnus Brorsson Persson i Tråstad, Fivelstads socken samt Johanna Boström som avlidit, men efter sig som arvingar lämnat tre myndiga barn: sonen Johan Thollander, organist i Varberg, dottern Greta Thollander, gift med gjutaren Johan Erik Seckimoff i Motala (vars efternamn kan vara annorlunda, det är svårt att tyda bokstäverna, min anm.) och Johanna Maria Thollander, gift med rusthållaren Johan Anders Andersson i Bondeby, Kristbergs socken.

Allt detta bara för att jag stannade upp en stund.