Vem har gjort det här?

Bild: Jörgen Auer

Jag undrar vem eller vilka det är som gör så här vid våra återvinningsstationer. Bilden är tagen i dag i Mantorp, vid Trumpetarevägens återvinning nära vattentornet. Så här gör man inte! På såna här stationer slänger man endast sånt som står skrivet på respektive container/förvaring: glas, ofärgat eller färgat ska stoppas in där det står just glas, tidningar ska vara där det står tidningar, plastförpackningar där det står plast..., ja du förstår. Eller inte. Om det är det du som har slängt det som syns på bilden så förstår du antagligen inte. Jag förtydligar:

ALL ÖVRIG SKIT DU VILL GÖRA DIG AV MED FORSLAR DU TILL KOMMUNENS STORA OCH UTOMORDENTLIGT SKÖTTA ÅTERVINNINGSCENTRAL. 

För Mantorps del är det Hulje återvinning i Mjölby som är den kommunala platsen för återvinning. Åk dit och se vilken fin ordning man håller där. Och Gud nåde dig, om du bara öser av din skit så här även där. Du ska sortera dina grejer. Det är så enkelt och känns så bra när man har gjort som man ska.

Vätterns luft gav lyft

Bild: Jörgen Auer

Oj, så blått! Jaja, grönt också. Men nu är det blått som räknas efter alla molnfulla dar. Men i morgon...

 

Bild: Jörgen Auer

Jag hade ärende i Kulla i dag, eller närmare Härseby för att köpa en nyskriven bok av Bo "Boa" Axelsson, "Boas åker". Som vanligt var Borensberg så vackert att jag blev tvungen stanna tre sekunder på bron över Motala ström för att föreviga en av ortens skönheter.

Bild: Jörgen Auer

Härseby ja, solen sken. Sjön Boren låg som en, ja jag vet inte vad, men låg där den skulle.

Bild: Jörgen Auer

Solen pressade på så pass att jag tänkte knacka på och be att få låna en solstol. Eller en roddbåt. Bara för en kortare stund. En timme hade räckt. Ja, och en kopp kaffe och hemlagad lussekatt. 

Bild: Jörgen Auer

Men det gjorde jag inte. För jag hade ett ärende i Motala också. Jo då, återvinningen i dag också. Jag skrev ju i går att jag rensar ut en massa böcker. Så att jag får plats med mina östgötaböcker.

Bild: Jörgen Auer

Efteråt kände jag mig precis som i går bara tvungen att åka till Råssnäsudden igen. Det var ju så fint väder att ett besök vid Vätterns strand kändes just som ett måste. Och jag dit.

 

Bild: Jörgen Auer

Nog för att det blåste, men jag bara njöt av vinden och vände mig mot sjön och tog några så djupa andetag att hälften varit nog. De var så djupa att jag upplevde mig som i tecknad film när figurerna som andas så lyfter från marken. Jag stod väl så ett par sekunder, tills jag hörde en äldre man som trodde att han pratade tyst, väl högt sa: kolla på den där.

Bild: Jörgen Auer

Då sänkte jag mig, men det var svårt, ty jag var nu fylld med så mycket Vätternvind att bröstet stod som ett tjockt D, ja som ett storsegel och hjälpte mig sväva. Men jag kom ner till slut och förundrades storligen över såväl landskapet, sjön, vinden, solen som mig själv. Hade jag verkligen?

Bild: Jörgen Auer

Hela vägen hem tänkte jag på det nyss inträffade. Kan man verkligen levitera, det går väl inte? Det går ju emot alla fysikens lagar. Naturens också. Jag åkte över Österstad, Fornåsa hemåt. Nånstans där tror jag det var som jag stannade vid en busshållplats för att släppa förbi nån som ville fortare fram än jag. Just som jag satt där tittade jag upp mot himlen, där nu molnen var på väg att täppa till truten på dagens uppstickare. Och se, då varde där ett hål i mörkret och ljuset strålade ner och gjorde åkermarken bördig. Ett tag tänkte jag springa bort dit och ta såna där djupa andetag igen för att sen lyfta mig upp i hålet och titta upp mot det eviga ljuset. Men jag insåg att jag inte skulle hinna. Och sen blev allt mörkt.

En bil från Nykvarn

Bild: Jörgen Auer

Nu är det dags för en bil igen. Detta i min serie om Trailers på svenska vägar där jag letar transportföretag. Den här gången har jag hittat en bil från familjeföretaget Stjärnströms International AB och det visar sig vid en sökning att företaget hör hemma i Nykvarn, fyra mil söder om Stockholm och har existerat sedan 1950-talet. Hemsidan heter stjarnstroms.se

På den tiden körde Stjärnströms enbart inrikes och från början med bara en bil, men kom varefter att utöka verksamheten och kör i dag främst på Sydeuropa, Baltikum, Ryssland, Nordafrika och Mellersta Östern. Företaget har 125 trailers plus bil- och släpekipage. Huvudkontoret i Nykvarn och kontor och terminaler även i Helsingborg och Tallinn.

Antalet anställda december 2019 var enligt allabolag.se 7 personer och omsättningen 32 miljoner kronor. Att jämföra med 2015 då omsättningen var 64 miljoner och antal anställda 11. Ännu större omsättning var det 2011 med 132 miljoner och då var 22 personer anställda i Stjärnströms International AB. Bilden togs i Mantorp (där för övrigt Stjärnström är ett mycket gångbart namn i travsammanhang). 

Sant eller falskt?

 Har du hört talas om Zygmund Rozkopolowsky? Inte? Nej, det har inte jag heller. Men om det skulle finnas någon med det namnet, hur tror du att denna person skulle kunna presenteras? Alltså, vem är Zygmund Rozkopolowsky om man hittar honom i ett lexikon? Att det är en han begriper man ju, eftersom Zygmund är ett mansnamn.

Hur ung eller gammal är han? Mer gammal, gissar jag och letar i mitt digitala låtsaslexikon. 

Mycket riktigt. Jag hittar honom i staden Plock, 90 kilometer nordväst om Warszawa, och belägen vid floden Wisla. Där föddes Zygmund 6 februari 1929. Han är således 91 år gammal och bor på ett äldreboende. Plock är en av Polens äldsta städer och var i nära 150 år huvudstad i Masovien som var ett självständigt hertigdöme i 400 år, mellan 1138 och 1529 då det på nytt införlivades med Polen som det hade skilts ifrån i samband med Polens splittring just 1138. Och kan man tänka sig! Plock var huvudstad i hela Polen från 1079 till 1138! Det trodde jag inte, jag chansade ju bara på en stad i Polen och klickade på Plock för att det är lätt att säga. På svenska, alltså. På polska är det betydligt svårare, men även det kan man få höra om man söker sig fram på nätet. Påtsk, låter det som det ska uttalas.

Huvudstad? Inte så konstigt alltså att Plock kallas för Stoleczne Ksiazece Miasto Plock (Den furstliga huvudstaden Plock).

Den mörkaste delen av stadens historia är intimt förknippad med nazisterna och andra världskriget. Tyskarna fängslade och mördade tusentals Plockbor, grundade ett judiskt getto i staden 1940 och många judar dog av hungersnöd och olika sjukdomar som spreds lätt i gettot. Ännu fler judar deporterades och mördades i koncentrationslägret Treblinka. Av Plockregionens 10 000 judiska invånare var det vid krigets slut 1945 endast känt att 300 hade överlevt. Hemskt!

Men vad har då Zygmund haft för sig i Plock?

Det låtsasgooglar vi på nytt och finner att han inte står att finna. Jo, men bara på två ställen och då lite i skymundan. Dels finns han som ett av åtta inristade namn på en tegelsten på Furstarnas slott i Plock samt årtalet 1954 då en större renovering ägde rum av palatset i gotisk struktur som Kasimir den store lät uppföra på 1300-talet, Dels är det en klasskamrat till Zygmund från Marskalk Stanislaw Malachowski High School som nämner honom som duktig handbollsspelare!

Aha! Kanske var Zygmund Rozkopolowsky med och lade grunden till handbollslaget Wisla (polska mästare flera gånger om) som kommer just från Plock, och grundades 1964, då Zygmund var 35 år. Jag googlar handbollslaget och finner till min stora förtjusning att handbollsföreningens fullständiga namn är, och håll i er nu: Sekcja Pilik Recznej Wisla Plock Spolka Akcyjna.

Visst låter det lite som Itsy bitsy teenie weeni yellow polka dot bikini?

Ja ja, så där kan ett inlägg bli till och det finns mycket här som är sant. Men allt om Zygmund Rozkopolowsky är påhittat. En saga.

Och solen talade med mig

Bild: Jörgen Auer

Var i Motala i dag. Såg solen. Jag frågade var den har varit, men den svarade inte. Först. Men sen tog den sig en ordentlig titt på mig och talade. Solen har en liksom viskande röst, som om det är trädkronor och grenar som pratar, det viskas ja, men det knakar och sprakar liksom lite om rösten också. 

Bild: Jörgen Auer

Egentligen åkte jag till Motala för att lämna en massa böcker till Återvinningen på Södra Allén. Nej, inte mina östgötska böcker. Det var andra. Men när jag kom ut därifrån märkte jag att det var nåt ovanligt på gång. Jag skymtade ljus och jag såg fler människor vända sig undrande om. Vad händer?Därför åkte jag inte direkt hem, utan till Råssnäsudden, för att dels få en skön promenad, dels fånga solen. Och där gick jag. Skymtade ljuset och vattnet. Och vattnet viskade till mig:

Bild: Jörgen Auer

Jaså, är det du, Jörgen? Eftersom jag vet att du tycker så mycket om mig ska jag berätta för dig. Jag har varit på andra sidan, viskade solen. På andra sidan molnen, menar du? sa jag. Ja, och nej, blev svaret. Utveckla, sa jag. Jag har varit sjuk i den här förbenade pandemin, sa solen. Faktiskt så dålig att jag såg solar före mig. Jag har legat för ankar, ska du veta. Faktum är att jag var så dålig ett tag att jag trodde det var färdigsolat. Men nu är jag på bättringsvägen och känner att det kan vara dags snart att visa mig ordentligt. Men först måste jag Jorden runt för att visa mig överallt så att människorna får hopp igen. Utan hopp är ni förlorade. Tro, hopp och kärlek, du vet. Viktiga saker, det där. 

Bild: Jörgen Auer

Så du kommer snart tillbaka? Är det det du hänger och säger, sa jag lite småirriterad som jag var. Solen har ju varit borta så länge. Det är inte kul när det är så här mörkt flera dagar i sträck, flera veckor, fortsatte jag. Solen log och skrattade så där lite lättsamt som somliga kan göra när de vet att de är omtyckta och efterfrågade. Inte generat, utan stolt. Ja, just det. Stolt. Solen skrattade stolt.

Bild: Jörgen Auer

Du fotar, märker jag. Tycker du att jag är vacker, även när du inte kan se mig helt och fullt? frågade solen. I mina ögon är du alltid vacker, sa jag. Därför sparar jag bilderna jag tar på dig i särskilda album. Jag har massor av album med dig. Soluppgång. Solnedgång. Sol vid vatten, sol vid berg, sol i fönstersmyg, sol på altanen, sol på katt och hund, sol på blommande äng, jag älskar dig, sa jag. 

Bild: Jörgen Auer

Det var snällt sagt, tyckte solen. Men du måste förstå att jag är alldeles för gammal för dig. Det är bättre att du söker någon i din egen ålder, Jörgen. Dessutom kan jag inte binda mig vid en enda. Jag vill skina över alla här kring Vättern, i hela Östergötland, hela Sverige, Norden, Europa, världen. Universum. Men som du säkert känner till är det omöjligt för mig att skina på alla samtidigt. Som nu, till exempel, nu måste jag vidare och det blir snart mörkt här hos dig. Men jag lovar att komma tillbaka. 

I morgon?

Nej, det tror jag inte. Jag är inte riktigt kry än efter corona, jag måste vila lite till, men jag lovar att komma tillbaka och då kanske vi kan talas vid igen, viskade solen och sänkte sig sakta och försiktigt ner som en kissande honhund där borta på andra sidan Vättern. Jag fortsatte motionsspåret Råssnäsudden runt och hörde den viskande solens prasslande sus: hej då, Jörgen. Hälsa alla.

Så vitt jag kan se

Bild: Jörgen Auer

Man glömmer lätt. De här bilderna är alla två år gamla, från 17 december 2018. Snö. Och fint. Den här första bilden är tagen alldeles utanför Mantorp, på grusvägen längs södra sidan järnvägen. En väg som leder bort till Mantorps gård. Just det, den är det. Jag erkänner att jag längtar lite, men bara lite, till att vi ska få några såna här klara vinterdagar. De är så fina. Bara jag slipper köra bil, då. Bara alla slipper.

Bild: Jörgen Auer

Och den här är tagen i Sya. Också från södra sidan järnvägen och då från Hydingevägen.

Bild: Jörgen Auer

Tydligen höll jag mig inte i stillhet, eller bara gående, denna den 17 december 2018. Även om jag här har stannat bilen för att ta en vintervykortsbild någonstans nära Rakered utanför Vikingstad.

Bild: Jörgen Auer

Linköping från luften, eller vad ska man kalla den här bilden? I alla fall är den från E4-avfarten mot Berg och visar det gula Saab Sk 50 Safir, ett plan som tjänstgjort som skolflygplan på F5 i Ljungbyhed och sambandsflygplan på F7 i Såtenäs. Det svarta planet är en Saab 101/SK 60 och har också varit skolflygplan på F5. Namnen hittade jag på linkoping.se, tack.

Bild: Jörgen Auer

En bild till från samma dag 2018, men jag minns inte var den är tagen. I alla fall såg jag på långt håll lite färg bland allt det vita och stannade snabbt. Knäppte. Jag gillar den även om man inte ser vem det är som är ute och cyklar. Eller kanske just därför. En anonym vintermotionär.

Som sagt: det kunde väl vara trevligt med några dagars vinter. Över jul och nyår. Hoppas.

Lysande i tristessen

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker att de här färgglada lamporna lyser upp mer än bara fönstren. Faktum är att de lyser upp mig lite också. Jag blir annars lätt deprimerad av för många gråa dagar i rad. De är ganska många nu. Och etter värre blir det. En vecka till, ungefär, innan vi får se något som liknar solig dag. Tror jag, TV4-vädret sa. Vi måste i alla fall hoppas på att solen kommer tillbaka någon gång. Det vore bra trist om vi får reda på att vi aldrig kommer att kunna se den. Inte från jorden i alla fall. 

Men där är vi inte än, även om jag tror att den dagen nog kommer någon gång i framtiden. Miljontals år framåt. Precis lika troligt som att solen ska ta över och sluka oss helt. För det kommer att hända. Om en miljon år, eller så. 

Fast nu, år 2020, tycker jag att vi tar till oss av de lysande juldekorationerna, vi som har sådana, och låter oss leva på hoppet om en bättre framtid. För nästa generation. Och nästa och nästa. Samt för oss själva.