Än är det långt till vår

Bild: Jörgen Auer

På mina många och långa promenader träffar jag ofta på hästar. Jag gillar dem, även om de inte visar vad de tycker om mig. Det behöver de inte. De behöver inte säga någonting. 

Jag brukar prata lite med dem. Inte alla, men de som står nära och ser ut som om de söker kontakt. Somliga av dem kommer traskande fram mot staketet, stängslet, grinden, repen när människor närmar sig, antagligen tror de att det vankas mer att äta.

Jag känner inte de hästar jag passerar och har ingen relation till dem, men jag funderar mycket över dem och vad de uppfattar av omvärlden. Känner de igen mig? Kanske, va? I alla fall inbillar jag mig att de håller på att lära sig känna igen mig. Jag matar dem inte, jag mockar inte hos dem, jag borstar aldrig av dem, tvättar dem aldrig. Jag bara går förbi eller stannar en minut och pratar med dem.

I dag pratade jag med den här.

Bakom Mantorptravet gick jag, det gör jag ofta, så nog har jag sett travsportens avigsida! Och där i en hage fick jag syn på den här unga hästen. På långt håll såg jag den galoppera i hagen, skutta och hoppa, studsa och sparka bakut. Allt medan två andra i samma hage lugnt stod och gjorde ingenting på hästars vis. Kanske sov de. 

Så kom jag. De två sovande lyfte visserligen på öronen och tittade på mig, men rörde sig inte en meter. Den här däremot slutade leka och lunkade fram till staketet. Stannade just så här och tittade på mig.

Hej, sa jag. Hej på dig. 

Svaret blev en uttryckslös blick och två öron som såg ut att fundera på om de hört rösten förut. Hästen var förvånansvärt lugn med tanke på att den bara halvminuten tidigare varit rena vildhästen. Den bara stod där och praktiserade bara-vara-metoden. Jag tolkade attityden som att hästen ville säga: vad vill du?

Blixtsnabbt funderade jag på vad man säger till en okänd häst. Vad är den van att höra? Vad är det ägaren eller tränaren/skötaren brukar säga till den? Vilka ord känner den igen? Så gick mina snabba tankar och ur min mun kom följande ord: bra, bra, bra jobbat. Duktig. Jaja, duktig kille (är det en kille?), duktig tjej. Bra tjejen, bra killen. 

För varje ord jag sa ändrade hästen öronställning. Så även när jag förställde rösten och låtsades vara någon annan. Den är säkert van att höra olika röster, tänkte jag. Jag prövade fem, sex dialekter också samt talade engelska med den. Inte med en min eller ögonbrynsrynka lät hästen avslöja om den förstod något av vad jag sa. Men öronen for fram och tillbaka ett i taget som om de vore fastbundna med varsitt snöre som skötaren satt och drog i. Ibland veks ena örat neråt och stod rätt ut åt sidan. Men hästen stod stilla.

Då prövade jag med att vissla. Hästen rörde inte en min.

Så härmade jag en talgoxes vårsång.

Då, rörde den duktiga tjejen på hela huvudet och vred sig om mot de två sovande kompisarna. Precis som om den ville berätta vidare: våren är kommen.

Och tro det eller ej, men en av kompisarna frustade till svar. 

Ähh! 

Om Kilängens ekar

 I dag repriserar jag ett tio år gammalt inlägg. Från dagens datum 9 februari 2011. Då skrev jag om ekarna på Kilängen i Mantorp, ängen mellan Lövskogsvägen och den förra Prästgården (det stora gula huset nära pulkabacken), alldeles intill Nejlikegatan och sippstigarna. Jag är osäker på om bilden är från samma dag, men jag tror det. Så här såg inlägget med rubriken "Om Kilängens ekar" ut:

Bild: Jörgen Auer

Tog kort promenad. Såg de vackra ekarna i Mantorp vid Kilängen (i anslutning till Lövskogsvägen) och undrade lite över hur gamla de kan vara. Ett par hundra år i alla fall verkar de med tanke på tjockleken. Parkområdet med ett 15-tal träd är värt att bevara och det finns kanske beslut i ärendet även om jag inte kan hitta någon dokumentation om detta. Rödlistade arter av lavar och svampar finns bland ekarna. Kanske skulle Correns expert Birgitta Pettersson komma hit och ta med en lupp? För övrigt tror jag att ekarna snett emot Klämmestorpsskolan är äldre. I närheten till Kilängen ligger Kilängsgatan, Mantorps enda gata utan bostadsadress eftersom det inte bor någon där. Gatan är bara matargata till Backsippestigen, Blåsippestigen, Vitsippestigen, och Gulsippestigen. Nejlikegatan är ensam gata i samhället om att ha bostäder, övriga adresser heter vägen (som i Parkvägen), stigen (som i Körsbärsstigen) eller gränd (som i Galoppgränd).

Så icke längre, kan man gott lägga till om det där med gatan. För på nya bostadsområdet i Södra Rydja, Riddarängen, som är under uppförande ska gatorna heta gata och då med anknytning till riddartiden, med tanke på den nu existerande och näraliggande Riddarängsvägen och förskolan Riddarängen. Jag vet inte huruvida de föreslagna namnen är beslutade eller inte, men de sex gatorna i området har föreslagits heta Brynjegatan, Lansgatan, Trongatan, Rustningsgatan, Plymgatan och Tornergatan. Om de förslagen kan jag tycka att det sistnämnda inte är bra. Tornérspel fanns visserligen förr och ibland användes ordet tournér. Men vem säger det i dag? Används något så är det väl just tornerspel eller ännu hellre tornering? Torneringsgatan vore bättre.

En dag att minnas?

Bild: Jörgen Auer

Vissa dagar i ens liv kommer man aldrig att minnas. Ändå var de kanske som många andra dagar, livet gick sin gilla gång, som det brukar heta. Inget nytt (i en ordinär människas vardagsliv) inträffade, inget var mer roligt än annars, inte heller stack något ut som tråkigare än andra dagar. Dagen bara var. Anlände tyst med en persiennvridning, avlägsnade sig utan att säga adjö och lämnade inga spår efter sig. Jo, ett. Ett spår. En bild. 

För mig var denna dag, måndag 8 februari 2021 en sådan dag. Jag försöker minnas den, men den är redan glömd vid 21-tiden på kvällen. Jag vet att jag åt falukorv och potatismos till middag och att jag har druckit åtskilliga koppar kaffe. Men mer? Nej.

Förutom den här bilden i mobilen, då. Bilden som berättar att jag också har varit utomhus i dag. Det är jag å andra sidan varje dag så... Och jag känner förstås igen motivet, jag går den här vägen nästan varje dag. Åtminstone de dagar jag inte ger mig långväga av. 

Hur jag än rådbråkar mitt minne är dagen borta. Var borta. För när jag ser bilden minns jag. När jag tittar på träden minns jag. Det är som om varje träd representerar ett skeende under dagen. Märkligt. Men roligt. 

Vid det närmaste trädet äter jag frukost. Fil och flingor. Barnflingor är det. Tror jag, eftersom paketet ser ut att vara ritat för barn. Fullkornsringar, står det. Bollnäsfil till det. Både original och vanilj (blåbär måste jag köpa i morgon). Jag läser Corren. Papperstidningen.

Det andra trädet är en tvättmaskin jag la startade i morse. Kom nämligen på nu, tolv timmar senare att jag glömt ta ur tvätten.  

Tredje trädet har en massa papper och fotografiska bilder slängda omkring sig. Jag satte mig att städa ett större skåp i förmiddags. Ett skåp eller skänk i hallen, innehållande en massa urklipp ur Corren, artiklar som jag har skrivit. Och hundratals svartvita bilder, tusentals, som jag har tagit under många år i Mantorp. Och negativ. Allt sånt finns i det där skåpet. Plus sparade tidningar från några resor. Men nu kastar jag USA Today, Los Angeles Times och Dallas Morning News från fotbollssommaren 1994, likaså ryker Calgary Herald från vinter-OS 1988. Vad ska jag med dem till? De tar bara plats. Åh, det är mycket papper. Manus, notisblock, skisser, ideér, tal, diktutkast, rubbet. Bort.

Men jag sparar lite.

Träd nummer fyra är ett telefonsamtal. En människa har jag talat med i dag. Och det var i telefon. Hans-Jörgen Sundli. En gammal kompis i Norrköping. Nej, nej, tro inte att jag känner mig ensam. Det är jag inte. Inte ens ensam. Med mina tankar är jag aldrig ensam. De är så ombytliga, ibland så roliga och ibland till och med filosofiska. Intressanta hur som helst.

Det femte trädet är Facebook. Jag är ganska säker på att det var just där jag kommenterade en bild på en mus och ett inlägg som handlade om fågelmat och en mus som tar för sig av maten. Frågan var huruvida husägaren skulle döda musen eller ej. Vad tycker ni? stod det i inlägget.

Av bara farten svarade jag på två andra inlägg just här i den lilla allén, samt chattade jag med tre personer när jag ändå börjat använda telefonen. 

Sjätte trädet är hallen hemma full med papper. Jag höll på att inte komma in efter promenaden. Trots att jag alltså hade rensat skåpet och hade en stor svart plastsäck full. Det låg papper överallt! Och det var inte inbrott, utan jag själv som lagt några viktiga där, andra viktiga där, ytterligare andra där, några här, och bilder, pärmar, pennor, små tavlor, teckningar, en ridtävlingsrosett! det var en salig röra. Så vad gjorde jag? Började en andra rensningsomgång i skåpet. Var hård, Jörgen, var hård, erinrar jag mig nu att jag faktiskt sa högt samtidigt som jag suckade ljudligt. Konstigt att jag nu kan minnas det så klart att jag till och med hör den där sucken.

Omkring sjunde trädet är en ruta. Det är ett korsord. Nej, flera. Jag hann under lunch och middag och två fikapauser med att lösa tre korsord. Om jag minns någon fråga i kryssen? Nja, jo denna: En sådan bör vara logisk. Svaret ska bli slutsats.

Om jag räknar rätt är det åtta synliga träd på bilden. Dagens åttonde minne blir att jag nu plötsligt, en timme före midnatt kommer ihåg att jag ju talat med en människa till i dag. Travexperten och Mantorpsbon Tomas Thell. I telefon. Just det. 

Men räcker dessa åtta minnen och en allé för att komma ihåg dagen? Tveksamt.

Njutbart i Virvelvinden

Bild: Jörgen Auer

Ännu en fin dag. Tack. Naturligtvis var jag ute en stund och njöt av solen och en gnistrande vinterdag. Det var det fler än jag som gjorde och jag finner det bara roligt att se så många ute och promenera eller åka skidor/skridskor.

Jag höll mig dock mestadels inomhus. Varför kommer jag till strax. Jag såg bland annat lite skidåkning på teve, men det var inte så upphetsande eftersom banan i Ulricehamn var för lätt. Med påföljd att ingen i sprintstafetten (tvåmannalag) kunde gå ifrån utan nästan alla lag hade sällskap fram till avgörandets stund och fick spurta om segern.  

Överraskande vann inte svenska förstalaget med Maja Dahlqvist och Linn Svahn och den senare fick ge sig i spurten mot Sloveniens Annamarija Lampic. 

På herrsidan kom det svenska andralaget trea, det var väl bra gjort av dem (Karl-Johan Westberg och Johan Häggström). Men skidåkningen var likadan här som för damerna. Banan var för lätt. Ingen backe som gick att rycka ifrån i, ingen rejäl nedförsluta heller som gick att glida ikapp i. 

Mestadels har min tid i dag dock gått åt till städning av ett gammalt skåp som jag förvarat alla mina gamla svartvita bilder i och sparade tidningar och tidningsartiklar, kartor, broschyrer, brev, kort och då vet du ju hur det blir. Man läser för mycket. Vilket tar all ens tid och plötsligt inser man att oj! Jag måste ju äta.

Sen tillbaka till skåpet igen och den svarta plastsäcken som blir allt tyngre.

Men lite sparar jag ändå. För det finns en hel del att skratta åt, inser jag. Om inte skratta så i alla fall le och bli glad åt. Och såna saker ska man vara rädd om.

Mest är det bilder från 80- och 90-talen, bilder tagna i Mantorp, Norrköping, Linköping, Cypern, Kanada, New York, Bäckhult (Kisa), Stockholm, Rörvik i Sörmland och några bilder som jag inte vet var de är tagna. Men det är födelsedagar, lek, skola, idrott, bröllop, dop, konfirmation, vardagsbilder, fest (Mantorpsdagen), och jobbrelaterade bilder. 

Bild: Jörgen Auer

Här en bild från Mantorpsdagen. Tror från 1986. Och det är mina döttrar Pernilla och Rebecka samt Helena Björäng på åktur i Virvelvinden. Så visst har jag nöje av att städa ur det där skåpet. Men allt är ju så kul att titta på att det tar tid.

Ja, och så har jag varit i tät kontakt med min avlägsna släkting Margareta Gullström-Linder i Karlstad. Våra anor sammanstrålar i mitten av 1800-talet och min mormors morfar var bror med Margaretas ana. Även släktforskning är en sysselsättning som tar tid och när man söker svar i släktledens vindlingar är det lätt att halka in på någon annans, utanför släkten, spännande uppgifter och liv. 

Några bilder av i dag

Bild: Jörgen Auer

Ytterligare en bild på den av mig ofta fotograferade "ensamma" eken på Vetagärdet i Mantorp. Som synes har den sällskap, om än ett stycke från sin plats i tillvaron. Allt är en fråga om kameravinklar. Det skiljer nog 50 meter, så kameran ljuger en aning. 

Bild: Jörgen Auer

Ja, det här är samma träd i förgrunden, jag vände mig bara en aning åt väster och fick med lite av solljuset. Sån vacker dag det har varit. Dock kall. Men skön, man behöver ju inte stå stilla så länge, menar jag. Och det gör jag aldrig. Om jag inte möter någon att prata med, förstås. 

Bild: Jörgen Auer

Den här bilden får vara med enkom för att visa vintern ur en annan vinkel, från en plats väldigt nära övergångsstället vid Veta skola. Och med vattentornet i Mantorp synligt.

Bild: Jörgen Auer

Här är vattentornet igen, men ur en helt annan synvinkel. Närmare bestämt från Vasaområdet inne i Mantorp. Husen på bilden ligger på Allmogevägen.

Bild: Jörgen Auer

Den lilla bäcken finns vid Kyrkorp mellan Veta kyrka och Klämmestorps gård.

Bild: Jörgen Auer

Samma bäck, men sedd in mot Mantorp där under solens vakande öga. Och därmed var dagens promenad över. Nej, inte riktigt. Jag tog vägen förbi Gulfmacken också och inhandlade lite fikabröd. Nu väntar ju sprintskidor på teve och vi vet ju hur bra Sverige brukar vara i denna tittarvänliga skidåkning (för att loppen bara tar ett par minuter och för att vi är bra). Skidor på teve och "gofika" är en svårslagen kombination.

Bild från TV1

Världscupsprinten kördes i Ulricehamn och visst blev det svensk succé, även om Jonna Sundling här gick ner på knä i semifinalen och låg sist. Hon reste sig dock och åkte ikapp de andra, blev tvåa och finalklar. Starkt. Även i finalen blev det strul för henne och hon hade till sist inga krafter kvar för spurten. Men Maja Dahlqvist vann. Äntligen! Efter elva pallplatser var det hennes tur att kliva upp överst på prispallen. Johanna Hagström blev tvåa och amerikanskan Jessie Diggins trea. Säsongens stjärna Linn Svahn, då? Med sina fyra raka sprintsegrar var hon favorit i dagens VM-genrep också. Men, tyvärr kraschade hon i kvartsfinalen och kom så långt efter att dagen var förstörd. Kanske bra ändå att hon gick omkull nu och är ute efter revansch i VM.

Bild från TV1

Som om inte detta var nog tog sedan Oskar Svensson (nej, det är inte han på bilden, det är en dambild till) hem herrarnas kamp och tog därmed andra världscupsegern. Han vann ju även sprinten i Tour de Ski. I dag vann han före ryssen Gleb Retivykh och Federico Pellegrino, Italien.

Sen blev det ishockey. SHL-topplagen Luleå och Rögle. Pågår nu. Hej då.

Lagom blandning i Kisa

Bild: Jörgen Auer

Var i Kisa några timmar i dag. Härligt väder och skön gemenskap med dotter och barnbarn plus lagom blandning av lek och allvar. Allvaret bestod i besök hos Inger på Kisa kyrkogård. Efter det gick jag en liten promenad - tog gångstråket alldeles intill och följde den strömmande bäcken. Tänkte att visst är det vackert där, men tänk så mycket vackrare det är att gå där när våren kommer med all grönska.

Kärleksstigen är en riktigt fin liten gata och promenaden runt Borgarberget är alldeles för kort. Fast blandningen är trevlig, lite skog, berget, vacker kyrkogård, passering genom ett av Kisas allra vackraste kvarter, trafikpuls på Storgatan där jag räknade till fem tunga lastbilar på bara 300 meters sträcka, och så upp mot och förbi kyrkogården igen. Vad kan det ta? Tio minuter. 

Sen åkte jag och hämtade de mina för lite vinteraktiviteter i Kullaparken. Skridskoåkning stod på programmet. Roligt. En stund i alla fall och jag tycker att barnbarnet Stina Boel förbättrade sig ordentligt på den stunden. Det här var ju bara andra gången femåringen (snart 6) försökte sig på att åka. 

Hon ville åka lite pulka också. Det fick hon, förstås. Med mamma.

Men sen åkte vi hem och fikade. Jag hade varit förutseende och handlat kanelbullar på Frendo där jag även lämnade in lördagens Lottospel och kvällens Euro Jackpot. Just det ja, det är väl ingen som har ringt än och sagt att jag vunnit 116 miljoner, eller så. Men, kanske ringer inte de, Euro Jackpot, alltså, om såna småsaker. Jag tror att Svenska Spel däremot ringer till alla som vinner över miljonen på Lotto och gratulerar. Nu ska jag kolla kvällens resultat. Om jag mot förmodan vinner lägger jag till en rad här under lite senare.

Bandy, hästar och ljus

Bild: Jörgen Auer

I dag har det varit torsdag, vilket betyder bandyträning i Norrköping. Det vi var bäst på var att fika efteråt. Tack allihop, mest Leif Arvidsson (närmast till vänster) som bjöd på kaffe och kärleksmums.  Själva träningen var rolig, även om det var i kallaste laget på förmiddagen. Vi började klockan 10 då det var ungefär -10 grader på Himmelstalunds bandybana. Av skylten att döma kan man tro att vi var med i skridskoskolan, men så var inte fallet. 

Bild: Jörgen Auer

Hemkommen ville jag ut i den vackra solen och mjuka upp mina stela muskler med en promenad. Åter tog jag vägen över Östra Tollstad. Det är alltid fint och trevligt att gå där och titta på alla hästar. Den här hade inte ögon för mig, bara för maten.

Bild: Jörgen Auer

De här två var roliga. Så fort jag tog upp kameran ställde de upp sig och poserade! Jo, det är sant.

Bild: Jörgen Auer

Den här bilden, eller likadan har jag tagit tidigare. Två hästar på Tollstad källgåtrd och Östra Tollstad kyrka. Vykort? Dagens promenad gav 24 hästar i mitt synfält.

Bild: Jörgen Auer

Så fint det var i dag. Så vintrigt. Kallt, ja, men soligt och härligt. Luften kändes frisk.

Bild: Jörgen Auer

Solel, kallar jag den här som jag även laget ut på Facebook. Många har reagerat och gillar den: Mantorp är fantastiskt skriver Jan Hylander som tidigare har bott i Gudhem, Spångsholm, Mantorpsbon  och grannen Elisabeth Stenbom skriver: Du är finurlig, Willy Lönnerhed, Mantorp: Solvärme direkt på elkabel, smart. Susanne Lithander skriver: Direktverkande sol och skickar med en tumme, och gamle ishockeyspelaren i Kenty, Anders Wickman, tillika Repmöteskompis (militär repetitionsövning) med mig skriver: Snyggt Jörgen. Det här skrev jag 20:00 och 88 stycken läsare gillar solelsbilden. Fler kanske dyker upp under kvällen.

Bild: Jörgen Auer

Kors då! Undrar om de möttes och pratade med varandra? Det verkar inte som om de har krockat i alla fall. Och inga spår efter kuttrasju. Inte i korsningen åtminstone.

Bild: Jörgen Auer

Solen spred sitt sken både här och där och ganska länge. Jag gick ut vid 14-tiden och här är jag snart hemma igen, två timmar senare. Jag gillar det milda ljuset i snön här. Blev lite förälskad i det, faktiskt.

Bild: Jörgen Auer

För att inte tala om ljuset på garagelängan vid Magasinsvägen i Mantorp. Det är lite kvällning över bilden, även om klockan bara är 16.

Nu ska jag titta på Antikrundan.