Förvånat såg sig resterna av den här granen omkring efter skogsmaskinernas framfart. Den var nu bara en stubbe, 42 centimeter hög, men ändå, den levde. Till skillnad mot alla de andra stackarna, tänkte stubben där den stod alldeles ensam och försökte sträcka på sig över spretande skogsrester och med en enorm hög av hopsamlat ris intill de ståtliga björkar som sluppit undan. Den tjocka och frodiga rishögen låg som en strandad val och innehöll gran, tall, björk, al, rönn, och tyckte sig stubben urskilja, även någon enstaka hasselbuske, och så en kartongbit med den oläsliga texten elsbol. Fast bokstäverna bekymrade sig stubben föga om, den kunde ändå inte läsa.
Trots sin nyblivna, numera avsevärt lägre position var vår stubbe ändå den högsta stubben på hela området. De andra var knappt decimetern höga och såg nästan ut som låga svampar. Undrar hur framtiden ter sig för oss här på föryngringsytan, funderade stubben och tankarna gjorde honom först sorgsen och tung i roten, men när det gick upp för honom att han var den enda stubben som kunde se sjön, och det kunde han inte förut då alla andra granar stod i vägen, ja då blev han så glad att det började pirra i grenen.
Det blir nog en fin höst, tänkte stubben.
Trots sin nyblivna, numera avsevärt lägre position var vår stubbe ändå den högsta stubben på hela området. De andra var knappt decimetern höga och såg nästan ut som låga svampar. Undrar hur framtiden ter sig för oss här på föryngringsytan, funderade stubben och tankarna gjorde honom först sorgsen och tung i roten, men när det gick upp för honom att han var den enda stubben som kunde se sjön, och det kunde han inte förut då alla andra granar stod i vägen, ja då blev han så glad att det började pirra i grenen.
Det blir nog en fin höst, tänkte stubben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar