Det här kåseriet skrevs i början av september 2003 och publicerades i Corren den sjätte dagen i samma månad. Det handlar lite om gymping, lite om släktforskning och lite om det då pågående ishallsbygget på Stångebro. Det som skulle komma att bli Cloetta center. Men namnet hade man ingen aning om då.
Gammal som jag är tog jag mig i går friheten att stå och glo. Så där med händerna på ryggen som
morfar gjorde. Ganska behagligt, faktiskt. Jag glodde på ishallsbygget. Stod en lång stund. Tog bort
händerna från ryggen och lutade mig mot stängslet. Tuvan-stängslet hette det varför jag genast tog
ett steg tillbaka. Vad en liten tuva kan ställa till med har man ju hört talas om. Och jag ville absolut inte bli skulden till att ha haft omkull alla betongblocken.
Ishallen, eller evenemangsarenan som det så vackert kallas, börjar ta form. Visserligen ser den än så
länge mer ut som en antik amfiteater med stora pelare på rad resta mot skyn. Men flera sektioner med läktarrader är klara. Fast bara i oklädd betong än så länge.
Som gammal gubbe kan man gå omkring och titta lite hur som helst. Jag gick till kullarna på Stångebro och besteg dem en efter en och lyckönskade mig själv för att jag hade så bra jobb att jag kunde gå där och syssla med bestigning på arbetstid. Dessutom fick jag ju motion. Jag gick upp, jag gick ned. Jag gick uppochned. Det var lite gympa över det hela och kullarna var ofantliga step-brädor.
På tal om det så drog gympan igång i torsdags. Svettigt och kul så det förslår. Fast leden glesnar.
Stefan Danesand orkar inte längre. Han ska sluta. Visserligen ska han byta jobb också, men det skyller han bara på, tror jag. I torsdags frågade han om vi inte ville hissa upp hans tröja i taket så där som de gör med särskilt utvalda hockeyspelares tröjor. Det skulle se ut i vår lilla trånga gympahall, det.
Antagligen skulle nån vara tvungen kliva av. Åtminstone step-brädan. Gunilla Olsson kanske. Hon har
alltid stått Stefan närmast. Ja, på gympan, förstås.
Ålder är konstigt. Hur kan det komma sig att man med stigande ålder även får ett stigande intresse för sina anfäder? Vem var farfars farfar? Var kom mormors mormor ifrån? Och vad jobbade de med? Hade de nån fritid?
Det sistnämnda får man sällan reda på. Mestadels är det bara födelse- och dödsår och vigslar och dop. Född 1851, död 1903. Torpare. Jaha, och vad tänkte han? Vad gjorde hon här i livet? Hade de det bra? För jävligt? Varför skrev de ingenting om sina liv? Och hur skulle det se ut om jag själv nu började formulera nåt till eftersökande efterkommande?
Hej, eller ska man skriva tjenare? Tänk om det läses av min sonsonson först om hundra år och ingen
längre hälsar på vårt vis? Kanske bättre att jag börjar med nåt mer europeiskt. Hallo, hau ar jo?
Sen då? Vad ska man skriva sen? Vad behöver han veta? Och vad fasen finns att berätta om mitt liv?
Det här är din gamle släkting som skriver. Jag gifte mig och fick tre barn (däribland din farfar). Jag har
nästan hela mitt yrkesverksamma liv jobbat som sportjournalist. Det har inneburit att jag varit på en
faslig massa idrott. Jag har sett både fotboll och handboll. Ishockey och kulstötning. Brottning och
varpa. Bilåkning och slungboll. Allt. Gissa om jag haft roligt? Jag har sett VM och EM och SM och DM, till och med KM. Jag har även suttit på en häst, samt druckit öl i både München och Sarajevo.
Yrket har också gett mig tillfälle att bestiga två kullar på Stångebro. Därifrån såg jag Tullbron och ett
tåg. Dessutom har jag i flera års tid varit med och motionerat på gympan på jobbet. Ulrika och de
andra tjejerna var alltid så duktiga. Killarna också. Men Danesand slutade. Han ville att vi skulle hänga upp hans tröja i taket. Fast det gjorde vi aldrig. I Linköping byggdes en ny ishall. Stängslet hette tuvan.
Är det nåt mer du vill veta så får du läsa mellan raderna i gamla nummer av Corren.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar