fredag 8 november 2013

En Cnorren om efterföljare

Dagens gamla Cnorren härstammar från 2008 och var införd i Corren 18 januari. Den handlar om promenader och vad sådana kan föra med sig. Kåseriet, eller krönikan om man vill låta lite märkvärdigare, hade rubriken "Fler på gång för varje gång".

Plötsligt stod det klart för mig att mitt rännande på den östgötska landsbygden, och för all del även i
Linköping, kan få följder. Det var när Jim Kellander, stark man i Mjölbypolitiken, sa: jag brukar läsa vad du skriver och har förstått att du brukar vara ute och gå långa promenader. Kan man få följa med?
Det var då jag insåg att det kunde bli som en sekvens ur en av jordklotets bästa filmer, Forest Gump.
Den när huvudpersonen Forest börjar springa från kust till kust i USA och får en massa efterföljare. Det börjar med Kellander, nej han är inte med i filmen, men han följer mig, det börjar med honom och
sedan hakar hans grannar på, eller hans kolleger i kommunfullmäktige. Sedan blir vi fler för varje gång.
Följ den där mannen, ropar de, och så går vi. Precis som i filmen vill alla få råd av ledstjärnan: mästare, varför går vi? frågar de. För att komma fram, svarar jag och då nickar de imponerat till varandra. För att komma fram, ekar deras svar. Han sa för att komma fram. Så klok han är.
För resten är jag inte på långt när den ende som är ute och går. Runt om i Sverige kryllar det av
gångare. Själv brukar jag möta några stycken nästan varje morgon. Erik brukar jag vinka åt, ibland
ropar vi något åt varandra: skönt väder, du! eller: är du redan på väg hem?
Gunilla heter en annan. Hon har passerat mig flera gånger. God fortsättning, sa vi kring nyåret. Och
visst fortsätter vi. Sedan finns det några som jag inte vet vad de heter. Men vi hälsar på varandra.
Möter man en annan motionär kan man väl kosta på sig att säga hej. För övrigt tycker jag vi hälsar för
lite i Sverige. Jag begriper inte varför en del, till och med arbetskamrater, inte svarar när man säger
hej. De bara dumglor.
Men en dag fattar de nog.
Då har de kommit en bit på väg.

Jörgen Auer

Inga kommentarer: