En Cnorren om lång meter

I en nystartad serie här i bloggen (startade i går) om mina gamla kåserier från Corren har turen i dag kommit till följande historia som skrevs efter ett gympapass på Studio Fitness i Linköping i november 2005. Det hade rubriken "Tänk att en meter kan vara så lång".

Det sprang en man på ett rullband. En ensam man. inte så att han var ensam i världen utan familj och så. nej, nej, långt ifrån. Men han var ensam på bandet. Och det är i stunder som denna, ensam på ett rullande band, med fötternas taktfasta dunkande som enda sällskap som denne man börjar tänka på vad han sysslar med. Han tänkte: Borde jag inte bygga ett hus eller laga en bil, klippa en häck, tvätta en tröja, snyta ett barn, (visst ja, de är stora nu), städa, gå ut med soporna, vattna blommorna, Gå och handla. 
Nej, nej, jag har viktigare saker för mig. 
Jag tränar. 

För det är klart att en man som springer på ett rullande band tycker att det är viktigt för honom att springa där. Och om någon från ett främmande land där ingen någonsin sprungit på ett rullande band skulle komma och fråga mannen vad han uträttat i dag, vad svarar han då?

- Först träffade jag några som åker lustigt på en bräda och sedan skrev jag om det. Efter det har jag sprungit.
Springer du långt?

- En meter.

Oj.

För så är det ju. Man springer hela tiden på samma meter medan bandet rullar på i sitt evinnerliga ältande och får en mätare, som träningsspråk heter display, att visa hur kilometer efter kilometer tillryggaläggs. Utan att man kommer längre än den där metern.

Är det svårt att springa så kort?

- Det kan det vara. det finns de som tappat balansen och slagit sig halvt fördärvade när de följt med bandet i rörelsen framåt.

Är det som att vara cirkusartist ungefär?

- Inte långt ifrån. Särskilt inte nu när dörrarna till stora salen öppnas och det väller ut tjejer som har tränat och en av dem kommer fram med sin vattenflaska och häller vatten på mig och alla de andra skrattar. Då är man clown.

Jörgen Auer