Bild: Jörgen Auer
Jag kände det på mig så fort jag vaknade. Näe, inte att jag var pinknödig, jo det var jag, men jag kände också något annat. Jag anade dagens stor- och skönhet, visste på något märkvärdigt sätt att det skulle bli en väldigt fin dag. Därför gick jag ut skapligt tidigt. Det var tre minusgrader och solsken. Ingen blåst. Jag bestämde mig för att gå mot Östra Tollstad. Vid Mantorps station beundrade jag morgonljuset och de mönster, siluetter och bilder det skapade i plexiglaset i murverket - är det plexiglas?
Bild: Jörgen Auer
Alltså, sådana här underbara dagar upplever jag precis allt som fint. Minsta strå och droppe. Allt!
Bild: Jörgen Auer
Visst vet jag att jag har fotat det här motivet förut, men sken solen då? Precis på samma sätt? Njae.
Bild: Jörgen Auer
Men Östra Tollstad kyrka, var jag exakt här förra gången jag tog bild på den? Från exakt samma position? Med exakt lika mycket eller lite frost? Njae.
Bild: Jörgen Auer
För jag nämnde väl det från start, att det var en frostig morgon? Jaså inte. Nåväl, ute i Östra Tollstad, nära Norrgården kände jag mig tvungen att föreviga denna morgons frostiga tillvaro. Till och med att det just här såg ut att vara lite mer frost än det var på andra platser längs min väg.
Bild: Jörgen Auer
Än en gång sökte jag mig ned på marknivå. Inte för att jag fann något sjusärdeles märkvärdigt, utan bara för att jag ville och kunde. Jag ville ta hela världen i famn, men det ska man inte i pandemitider.
Bild: Jörgen Auer
På väg fram mot Tollstad källgård stannade jag en stund och talade med två hästar, som jag tror känner mig. Vi har mötts förut, nämligen. För visst är det Zarina Cora och hennes dotter Dezz af Tollstad? Jag tror det. Jag gick ju här och pratade med dem när Dezz bara var sex dagar gammal, i juni förra året. I alla fall är hagen densamma, det är jag säker på.
Bild: Jörgen Auer
Här någonstans, på väg hem, stannade jag för att skapa ett inlägg till Facebook. I all sin enkelhet var det bara för att muntra upp dem som eventuellt skulle titta på det. Det är så mycket elände och tråkigheter i världen att det inte skadar att få sig lite skönhet och godhet till livs. Vilken dag, tänkte jag.
Bild: Jörgen Auer
Efter lunch åkte jag till Linköping för en andra vandring. Är det en fin dag så är det. Och då gäller det att ta till vara på den. Dessutom fick jag fint sällskap i form av förra jobbarkompisen Maria Landqvist som också älskar att vara ute i naturen. Och vi till Tinnerö där solen sken lika starkt som i Mantorp.
Bild: Jörgen Auer
Var det frostigt i Östra Tollstad så var det ju intet mot eklandskapet. Som här ganska nära Fröberget där det såg ut som vinter. Fast det var ju just bara här vid bäcken (som för övrigt inte är isbelagd ännu - men kanske nästa morgon). I övrigt var det mysigt och varmt. Vi hade fika med oss och satt i solen och njöt en halvtimme. Vad vi pratade om? Allt och inget, inget och allt. Det enda som skymde solen var tankar på corona som vi inte riktigt slapp ifrån. Så är det ju nu. Var man än befinner sig.
Och dagen förflöt och gick över till kväll. Där är jag nu. Framför teven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar