Kronprinsen hoppar långt

Ur Corren 23/11 1991

Håller på och plockar bland gamla papper och urklipp, sorterar mina publicerade och opublicerade texter. Hittar då den här roliga bilden av Christer Sööder som åt mig och Corren tecknade den erkänt långhoppande svenske kungen Erik XIV (kung 1561-1568 och son till Gustav Vasa). Men troligen hoppade han ännu längre som kronprins, han blev inte kung förrän vid 27 års ålder. 

Corren, och jag, hade på hösten 1991 en lång serie artiklar om Forna tiders idrott, närmare 12 långa avsnitt, det här från medeltiden var nummer tre i ordningen och handlar mestadels om tornerspel, fäktning, segling, skytte, jeu de paume (liknande tennis) hästkapplöpning - och längdhopp. Det sistnämnda för att man vet att prins Erik var mycket idrottsintresserad och ägnade sig särskilt åt kappridning och fäktning. Samt längdhopp och det finns vid en beskrivning av Stockholms slott i början av 1700-talet en notering av Gustaf Claesson Rålamb om "hur otroligt långa hopp konungen göra kunnat". Tyvärr mätte han inte hoppen.

Ur Corren 23/11 1991

Så här såg hela sidan ut den där lördagen i november 1991. Som du ser så har jag på samma sida dristat mig att försöka beskriva en dag på slottet. Alltså så där en 440 år tidigare. Kanske är det svårt att läsa och därför kommer här den där texten i repris. Håll till godo:

Tystnad! Kronprinsen ämnar öfva sig uti hoppning. Lämna plats!

Ungefär så kan man förmoda att det lät när den unge prins Erik på 1550-talet skulle visa färdigheter i längdhopp inför det församlade hovet i stora rikssalen på slottet. Pappa Gustav satte sig förstås till rätta i favoritstolen, strök sig över Vasaskägget och bad längdhoppsfunktionärerna , tillika hovråden, göra sig beredda med kritor och måttband.

Erik stod beredd han också. Andades häftigt. I dag skulle han minsann slå rekord. Bara inte lillbrorsan dök upp. Jämt var han i vägen, lille Johan-Pohan, brukade Erik klaga för pappa Gustav. Erik svängde  med armarna, hukade sig, tog sats och stannade upp:

"Var det inte Johan som skymtade bakom stora sammetsdraperierna?"

- Far, säg åt Johan. Jag kan inte hoppa när han är i närheten, tjöt Erik så det ekade i salen,

- Välan, min gosse, sade jag inte till dig å denna dags morgon att Johan skulle fara med drottningen till Vadstena? Kungen tittade med onda ögon på sin son. Vadan denna sjuka misstänksamhet hos tronföljaren?

- Nej, far. Han är där bakom, jag vet. Han skall då alltid förstöra min förnöjelse.

- Nu är du så god och  håller tyst. Din misstänksamhet  kommer att kasta dig i fördärvet en vacker dag. Hoppa nu.

 

Motvilligt gav prinsen med sig. Sen hoppade han.

Det gick ett sus genom salen. Konungen ställde sig upp, rikshovmästaren och de båda hovråden gapade storligen, hovsnidarna och svennerna höll andan, de unga kammarjungfrurna skrek av förvåning, nej, förtjusning och besökande adelsherrar med söner trodde knappt sina ögon. Aldrig till förne hade de sett ett sådant hopp utföras av en människa.

Kronprinsen studsade upp och ner av glädje - det här var rekord. Aldrig  tidigare hade han kunnat prestera ett så långt hopp. Helt perfekt. Få se nu - hur många golvbräder hade han passerat?

Ett par adelsmän slog vad om fyra örtugar att hoppet mätte fem famnar eller däröver, ja, det fanns  nån som sa att det till och med kunde var mer än 15 alnar långt.

Tillsammans med pappa konungen och med hela hovet efter som ett långt brudsläp gick Erik utefter hoppbanan och räknade: en bräda, två, tre, fyra,,, 25, 26, 27, 28, 29, 30! Nytt rekord - och vilket rekord sen!

Hela salen jublade, det gungade i golvet och det sjöng i väggarna.

Då - drogs stora sammetsdraperierna åt sidan och fram stegade lille Johan och lilla Margareta Eleonora Flemming.

- Övertramp! Vi såg det tydligt. Erik nuddade första strecket, så det så. Ha-ha, där fick du, din mallgroda, undslapp sig den blivande Johan III glatt. Johan som alls inte åkt till Vadstena - östgötaresan var inte förrän följande dag.

Jublet tystnade. Det enda som hördes var en knappnål som föll ur Margaretas klänningsfåll.

Sen skrek Erik. Och fäktade med armarna, nej, slog ursinnigt mot en av de vitkalkade väggarna.  Hovråden gick för att titta på streckmarkeringarna och nickade tyst.  Det var, om än knappt, övertramp. Erik skrek om möjligt ännu högre och dunkade huvudet i väggen. Kung Gustav skickade för säkerhets skull sin yngste son Johan i säng.

- Det här ska jag komma ihåg när jag blir konung, tjöt Erik.

Och det gjorde han också. Men det är en helt annan historia. Liksom att det var Johan som fick sista ordet till slut. Erik må ha varit den bäste längdhopparen, men Johan var  den starkaste i långa loppet.

Ny fotnot: Johan efterträdde Erik XIV som svensk konung efter att på hösten 1568 ha låtit fängsla Erik. Riksdagen beslutade sedan om regeringsskifte januari 1569. Johan var kung fram till 1592 då han avled 17 november.