Bild: Jörgen Auer
Det är nåt med stenar. Så har jag alltid tänkt och tyckt. Det är ju bara en sten, säger somliga människor och rycker på axlarna eller fnyser. Bara en sten, svarar jag då och tillägger: det är minsann inte så bara. Har de inte alltid legat där de ligger? Nja, det har de ju inte, men sedan senaste istiden i alla fall, den som slutade för så där en 12 000 år sedan.
Bild: Jörgen Auer
Hur som helst är jag smått fascinerad av dem. Precis som jag är av allt i naturen. De fyra första bilderna här är tagna i skogarna mellan gårdarna Pikedal och Kronoberg i Ulrika. Jag åkte den vägen häromdan, bara för att jag kunde. Där var jag inte i vägen och slapp också trängas.
Det var bilen och jag. Jag och skogen, stenarna och jag.
Bild: Jörgen Auer
Mossor är också fascinerande. De kan ta mig fan växa hur och var som helst. Hur får de fäste från början? Och tar de till slut över helt? När är till slut, för resten?
Bild: Jörgen Auer
Att en mossa tar över gamla och fallna träd och hjälper till att bryta ner det i det eviga kretsloppet, det ser man ju här och var i skogen. Men kan den även bryta ner sten? Näe, va?
Bild: Jörgen Auer
Någon som känner igen de här stenarna? I så fall brukar du eller ni gå samma väg som jag oftast gör. Den här bilden togs i morse nära Klämmestorp i Mantorp. Just det, de stenarna är det. Med mossa.
Bild: Jörgen Auer
Det här är ingen sten. Det är ett litet berg utan ett för mig bekant namn. Låt oss för dagen kalla det för Stupberget. Väggen är lodrät. Vägen är vågrät. Allt finns i Bäckhult vid Drögen. Bilden från i dag.
Bild: Jörgen Auer
Stupberget på lite närmare håll. Det är inte vackert och ser lite farligt ut, men det ligger stilla som en jättelik sovande gråhund och vaktar oss små Bäckhultsbor. På bergskanten klamrar sig tallarna fast och det är rent märkvärdigt hur några av dem kunnat få fäste och slagit rot där ingenting finns att rota sig i. Fascinerande även det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar