Bild: Jörgen Auer
Solen sken så fint på lördagen att jag bestämde mig för att åka till Motala för att utforska några natursköna platser. Som Råssnäsudden och Sjöboknäppan. Jag behövde lite ombyte mot Mantorp och Kisa, orter jag bor i.
Bild: Jörgen Auer
Men kommen till Skänninge förstod jag att det nog inte var så mycket sol i Motala och än mörkare blev det i Fågelsta. Så jag vände mot Mjölby och bestämde mig för att åka till naturreservatet Västra Hargs lövskogar i stället. Jag ville testa några vägar där som jag inte prövat tidigare.
Bild: Jörgen Auer
Jag blev inte besviken. Tvärtom. Naturreservatet levererade direkt, även om solen var på väg bort här också. Eller bort? molnen ville ta herraväldet, så var det.
Bild: Jörgen Auer
Men alldeles i början av mitt besök lämnade molnen lite utrymme åt solen och den isbelagda våtmarken reflekterade sakernas tillstånd. Jag trivdes i den fina vinterdagens sällskap.
Bild: Jörgen Auer
Som här. Så fint det har blivit med våtmarkerna i Västra Harg. Var det förra året de anlades? Eller är det redan två år sedan? Tre?
Bild: Jörgen Auer
Fint som sagt.
Bild: Jörgen Auer
Alltså, de här texterna som finns på tavlor i alla svenska naturreservat är väldigt trevliga och informativa. Tack, Länsstyrelsen i alla län.
Bild: Jörgen Auer
Västra Hargs lövskogar är sköna att besöka. Här finns vandringsleder och stigar, till och med några vägar om man inte vill ströva fritt omkring i lövdungar, bland björkar och ekar eller i hagmarker. Nu när frosten och snön lägger sig ser man naturligtvis inte så många växter, men det är skönt och fint att vara här ändå. Tyst och lugnt är det också. Jag trodde plötsligt att ett stort djur var alldeles inpå mig, men det var min egen mage som kurrade så det nästan ekade i skogen.
Bild: Jörgen Auer
En mindre sjö finns här också. Aren, med ett fågeltorn på andra sidan sjön, vid motionsspåret som jag besökt åtskilliga gånger. För ovanlighets skull valde jag i dag att gå på västra sidan om sjön, för första gången faktiskt. Och jag bara älskade det!
Bild: Jörgen Auer
På vägarna här mötte jag - inte en endaste människa. Ganska Coronasäkert. Dock inte kosäkert, om man får tro skyltarna. Fast jag såg inga kor heller. Inte ett djur. Jo, en hund när jag var färdig och kom tillbaka till motionsspåret som jag svängde av från till min "nya väg". Och faktiskt hade den ett helt sällskap människor i sällskap. Och där fanns också tre människor som tänt en eld och troligen skulle grilla. Mysigt. Men min mage kurrade så. Jag måste skynda mig. En banan i bilen förslog inte långt.
Bild: Jörgen Auer
Dock ville jag avsluta snyggt. Den första isen är lika intressant varje år. Hur länge har den funnits? Blev den till natten som gick? Växer den till i natt. Kan man gå på den i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar