På Albrektsvägen med mor

Bild: Jörgen Auer

Så länge sedan. Så tänkte jag i dag när jag kom åkandes Albrektsvägen ner i Norrköping. Ner till Ljura. Längst där borta i tegelhuset, tredje våningen på dåvarande Albrektsvägen 39 där bodde familjen Auer när jag var tonåring och gick på Ljuraskolan. Just det, det är den vita byggnaden. Jag hade 20 meter till skolgården och så där kring 80 meter till skolhuset. Så det var inte svårt att hinna till skolan i tid. Värre var det på rasterna, i alla fall de raster när jag och någon klasskompis, oftast Hans-Jörgen Sundli, gick hem till mig och fikade med min mamma som var hemmafru. Sundli minns det särskilt väl för den goda sockerkakan, säger han, men frågar jag mor så säger hon att han helst åt pepparkakor. Jag är tämligen övertygad om att vi fick båda sorterna.  Ibland åt vi så mycket att vi hade dålig aptit på lunchrasten och "Mata" som vi sa om skolans matsal. På tal om "Mata" så minns jag att jag hällde ut spenatsoppa i buskarna från ett fönster som vette ut mot Dagsbergsvägen. 

För resten, när vi flyttade in i huset 1954 hette adressen 27 c. Eller det minns jag inte, men när jag var tillräckligt gammal för att lära mig vilken adress jag bodde på så hette den så. En fyra var det. Trevlig. Med balkong in mot gården. På gatan åkte inte så många bilar som i dag. Ibland kunde vi spela landhockey där. Fast inte hade vi långt ner till isbanan och hockeyrinken på Dagsbergsfältet. Det var ju bara bakom skolan. Ibland gick jag hemifrån med skridskoklamporna på klockan 9 och kom hem till middagen kl 17. Fast 17 sa man inte på den tiden, nie och fem hette det. 

Jag minns också när jag började spela organiserad hockey i IFK Norrköping (bytte snabbt till NAIS) hur jag cyklade med alla grejer, klubba och trunk, hela Albrektsvägen upp till Idrottsparken. Samma väg som man alltid gick för att se IFK vinna allsvenska fotbollsmatcher och för all del även till egna fotbollsträningen och matcherna med IFK:s pojklag.

Albrektsvägen betydde så mycket i så många år. Här var hemma, här var tryggheten, här var också vägen ut, och inte längre bort från ett lockande city än tio minuter. 

När jag ändå är inne på minnesvägen blev jag imponerad i dag av hur mycket gamla mor, 98, kommer ihåg. Hon hör och ser mycket illa och närminnet är det lite si och så med. I dag fick hon sitta med i rullstol på en promenad och fick såväl frisk luft som kontakt med stadslivet. Men hon var inte med ner till Ljura.

Från äldreboendet på Albrektsvägen 153 gick vi Södra Promenaden ner. Var är Halvars glass? undrade hon, men då hade vi redan passerat, och det där huset där, är det Fröbel? Nej, det var det inte, men Fröbelinstitutet, där numera Marieborgs Folkhögskola huserar står längre ner i Promenaden. Läroverket, dvs De Geerskolan, kände hon igen. Ja då. Kristinaplatsen, Konstmuseet, Biblioteket, hon hade koll även om hon fick lite hjälp ibland att minnas. Men det berodde mer på dålig syn, än dåligt minne.

Ibland såg hon ingenting alls. Men det var för att sjalen hon hade runt huvudet blåste ner över ansiktet. Det tyckte hon var lagom roligt.

Vi gick Olai kyrkogata. Att Tingsrätten ligger där, kommer hon ihåg även om hon aldrig har varit där. Rullstolen var nära att fastna när vi korsade Nygatans spårvägsspår. Där var Spiralens parkering, Och Hötorget, Nelins konditori, gågatan förbi Lingonfabriken (fast den restaurangen sa hon ingenting om). Vi svängde runt hörnet och gick Prästgatan och vände sedan tillbaka söderut på Kristinagatan för att sedan åter fortsätta österut på Södra Promenaden tills vi stötte på Dagsbergsvägen. Kommer du ihåg att Groggelund låg här, frågade jag. Jadå, hon visste precis. Och när vi svängde in på Lagergrensgatan sa hon omedelbart: här bodde Curt! 

Båda syrran Ami och jag var mycket imponerade. Inte blev det mindre av att vi svängde in i Vasaparken. Mamma hade klara minnesbilder av att hon var med här när brorsan Crister och jag lekte med båtar i plaskdammen. Och där i dungen låg ju Fridtunatäppan förr. 

Så var vi åter vid Kristinaplatsen. Tog Sundeliusgatan fram till Hörngatan, Nelinsgatan, in i Gamla lasarettsparken. Men då hade vi nog gått runt för mycket för när vi sedan närmade oss hennes äldreboende på Albrektsvägen, ja då kände hon inte riktigt igen huset!

Jaså, bor jag här, sa hon.

Bild: Ami Auer

Efter avslutad promenad kunde vi sitta en stund i solen. Och här blåste inte sjalen ner för ögonen.