Nytt fiasko mot Kosovo

Bild: Viaplay

Nej! Jo. Tyvärr. Sverige förlorade även andra VM-kvalmötet med Kosovo. 0-1 inför 37 000 på Ullevi i Göteborg och nu är Kosovo sex poäng före Sverige i kvaltabellen. Schweiz toppar.

Bild: Viaplay

En underbar söndag

Bild: Jörgen Auer

Hur kan det vara så fina dagar? De vi upplever nu är ju finare och skönare än sommardagar? När solen skiner, vill säga. Och när det inte blåser. Underbart, helt enkelt. Med luft så klar. Ah.

Bild: Jörgen Auer

Var gjorde jag av söndagen? Vad gjorde jag på söndagen? Jo, efter en lugn och stillsam förmiddag åkte jag på 15-årskalas hos släktingen Theo i Östra Harg och åt kakor, bullar och tårta till magen sprack. Flera som var där på Filurkullen satt ute och fikade! Underbart.

Bild: Jörgen Auer

Därifrån begav jag mig till Valdemarsviks kyrka för att höra brorsdottern, sopranen Agnes Auer sjunga flera solon samt tillsammans med Valdemarsviks kyrkokör.

Agnes från Stockholm har gott om släktingar i Östergötland. I Valdemarsvik bor moster Maggan och morbror Jerry. Bland åhörarna i i kyrkan fanns kusiner från Linköping och Finspång, farbror från Mantorp, där var också faster från Hässelby, mor och far från Stockholm (som hade koll på Agnes lilla dotter Amelie), samt några vänner. Och naturligtvis också flera intresserade ortsbor.

Agnes ses längst till vänster här tillsammans med kyrkokören.

Nästa söndag sjunger hon i Hedvigs kyrka i Norrköping.

Missa inte det, för hon sjunger underbart.

Värdigt avslut av Kindvall

Bild: Kalle Geisler

I dag var jag med och tog adjö av min fotbollsidol Ove Kindvall. IFK Norrköping och familjen Kindvall bjöd in allmänheten till begravningsceremoni i Teknikhallen på Idrottsparken. Det blev en värdig avslutning på ett fantastiskt fotbollsliv. På den här bilden ser Ovestatyn utanför Parken bra mycket större ut än mig, men det är nog för att han är lite närmare kameran. I verkliga livet var inte idolen så mycket längre eller kraftigare.

Bild: Jörgen Auer

All vår början bliver svår. Första träningen med en vagn bakom sig var ingen rolig upplevelse för ettåriga, hoppas att jag säger rätt namn nu: Daughter of Prince. Jesper Hedqvist, Jessica Åhs och Julia Andersson fick kämpa för att få hästen lugn och ut på travbanan på Uljebergs Säteri.

Bild: Jörgen Auer

Återstår ett värdigt avslut till: att säga god natt och sov gott.

Grattis, Maria Corina⁹

Bild via Svt

Maria Corina Manchado heter den utsedda mottagaren av Nobels fredspris. Maria är modig oppositionspolitiker i partiet Vente Venezuela och lever gömd, förmodligen i huvudstaden Caracas.

Det är bra att hon håller sig gömd. Och jag hoppas verkligen att hon inte firar priset till sjöss. Då kan det bli en ny sprängning av påstådda knarkbåtar. Inga bevis visas upp, bara Trump som sitter och säger att USA nu har sprängt ännu en knarklast på väg till USA. Båtarna kan lika gärna ha varit fiskebåtar.

Så fredspristagaren får akta sig. Liksom alla andra venezuleaner.

Grattis till fredspriset, Maria Corina.

Nej, aldrig Donald Trump

Bild: Jörgen Auer

Vad funderar man på en natt som denna. Hm. Jag funderar på Nobels fredspris och vem som ska få det.

Inte Donald Trump i alla fall. Hade han skött sig som de flesta andra presidenter i USA så hade det kanske räckt med en vapenvila i Palestina. Men karl'n uppvisar ju rena galenskapen och ljuger inför sina anhängare och motståndare, ja hela världen. Varje dag! 

Och som han behandlar andra människor! En mobbare är vad han är och jag begriper inte varför han tex på en presskonferens inte blir påhoppad och motbevisad av de närvarande andra journalisterna efter att han nekat svar från en journalistkollega och till och med kallar personen i fråga för dum och dålig reporter. CNN:s reportrar får till exempel ta emot skit vareviga gång.

Trumps utskick av militär personal mot den egna befolkningen är ett brott mot konstitutionen. 

Presidenten gillar inte sina företrädare har han låtit förstå. Biden får ta emot mycket, Obama likaså. Politiska motståndare försöker han tysta med alla till buds stående

medel och gör gärna narr av dem genom att hitta på öknamn. Han tål inte att bli motsagd och beter sig som ett barn om han blir det. 

79-årige Trump verkar sakna social kompetens. Han uppträder så långt från statsmannamässigt och presidentlikt som man kan komma. Mer en bufflig flåbuse.

Vad ska vi säga om hans skruvade tankar om att köpa Grönland, försök att få Kanada bli intresserat att bli den 51:a staten i USA, döpa om Mexikanska golfen till Amerikanska golfen.

Och över honom hänger de 34 bokföringsbrotten han faktiskt fälldes för i samband med stämningen från porrskådisen Stormy Daniels som hävdar att de två haft en sexuell relation 2008.

Epstein files, med sexbrott och trafficking, finns presidentens namn där någonstans? Det tror jag. Han var ju kompis med Epstein och han har sagt att han gillar unga tjejer.

Och så hans tjat om fredspriset! Så gör man bara inte. Särskilt inte om man ljuger och hittar på att man minsann skapat fred i sju krig, åtta nu med Israel-Palestina (Hamas).

I det sistnämnda råder för övrigt ingen fred än. Bara vapenvila. 

Men Trump anser sig själv vara värdig mottagare av fredspriset som vi får veta under fredagsförmiddagen vem som får. Utdelningen äger rum i Oslo 10 december. 

Hur uppträder barnet Donald Trump när han inte får det? Hotar, ropar, gråter? 

Invaderar Grönland? Spränger några fler venuzuelanska båtar? 

Soligt och lek med månen

Bild: Jörgen Auer

US betyder i min lilla del av världen Universitetssjukhuset i Linköping. Dagens besök på Onkologen följdes av den här vädermässigt lite hotfulla bilden. Men regnet uteblev. I stället var det ju riktigt skönt.

Bild: Jörgen Auer

Dubbla filer förbi Uljebergs Säteri? Ja, på sätt och vis. Bildmässigt. Men tyvärr är det inte så. Asfaltsvägen för fordon är farligt trång genom den vackra lönnallén och två långtradare kan inte mötas här med bibehållen hastighet (50 är tillåten) och oftast måste en av dem eller båda hålla undan en hjulbredd. Alltså köra lite utanför asfalten.

Vägen till vänster består av grus och är till för travhästar och travvagnar.

Bild: Jörgen Auer

Solen går alltid ner i väster. Precis som den alltid går upp i öster. Dag efter dag. Året om.

Bild: Jörgen Auer

Månen gör lite som den vill. Nej, men jag. Jag vill leka. Hoppa, säger jag till månen.

Bild: Jörgen Auer

Och månen hoppar. Och klarar! Bra månen.

Min plats i livet

Bild: Jörgen Auer

Mitt bland barr och grus

höll en fjällig bläcksvamp hus

Stod så stolt och rak

och var säker på sin sak:

Min plats i världen

den delar du på färden.

Ty stoltheten här

äger en boplats prekär

Har slagit sig ned

 får aldrig vara i fred

för skogsvägens mitt

har den nu funnit som sitt.

Jörgen Auer

Till Bäckhult igen

Bild: Jörgen Auer

Jag tror jag drar iväg en stund. Till Bäckhult vid Drögen. Första gången jag kom dit var 1975. På våren. I februari hade jag träffat en snygg tjej, Inger på Frimis nattklubb i Linköping. Vi blev ett par. Långt senare gifte vi oss och då hade vi redan tre barn.

Nåja, 75 tog Inger med mig till Bäckhult i Kinda kommun första gången. Hennes mamma Thyra var uppvuxen där och Ingers morfar Karl Gustaf Svensson (Björklund) köpte gården Bäckhult 1904.

Jag föll direkt. Ja, först för Inger och sedan för Bäckhult och Drögen. 

Inger är tyvärr inte med oss längre. Hon gick bort 2020.

Jag håller mig kvar i Bäckhult än i dag. 50 år senare.

Byn Bäckhult består förutom det gamla gårdshuset av ett antal sommarbostäder och en gemensamt ägd ladugård. Nej, däri finns inga djur. Inga som vi människor har hand om i alla fall. Lantbruket här las ner i mitten av 60-talet.

Några som har hus i byn har ungefärligen den utsikt du ser på bilden, minus bilen förstås.

Såg tre vita jättar

Bild: Jörgen Auer

Såg de här tre exemplaren av langermannia gigantea i dag. Jätteröksvamp. 

Stora som fotbollar. Tydligen ska de vara goda att äta, men bara unga exemplar som ännu är  försedda med vitt kött.

Bild: Jörgen Auer

När svamparna blir äldre och köttet brunt ska man inte äta dem. 

Jätteröksvamp sägs vara allmän i mellersta och södra  Sverige.

Om jag tog med svamparna hem? Nej. Det får någon annan göra.

Var hittar du då dessa tre jätteröksvampar? Jo, vid travträningsbanan nära Circle K i Mantorp.

Källa: SLU Artdatabanken och Wikipedia.

En dag som alla andra

Bild: Jörgen Auer

Tre bilder från lördagen. Den första, köbilden, är tagen på förmiddagen mellan Mantorp och Sya när jag var på väg till Hulje återvinning i Mjölby.

Bild: Jörgen Auer

Den andra är tagen i Kisa. Då var det eftermiddag och bilden är tagen på parkeringen vid Systembolaget. Ja, jag var inne och handlade öl. Men besöket i Kisa kom till för att jag åt lunch på restaurang Capri, kastade trädgårdsavfall, lämnade in lottorader på Frendo och besökte dottern Pernilla och barnbarnet Stina Boel.

Bild: Jörgen Auer

Den tredje och sista är tagen vid Drögen. Närmare bestämt vid Bäckhult och dagen börjar lida mot sitt slut.

Var det en bra dag? Tja, en dag som alla andra. Lärde jag mig något? Nej, tror inte det. Hade jag roligt? Njae, det vet jag inte om jag kan säga. Hos Pernilla kanske. Vi skrattade i alla fall. Tråkigt? Nej, inte det heller.

Lördagen stormar det, påstås det. Håll i hatten. Dagen är också kanelbullens dag. En äter jag nog till förmiddagsfikat.

Eftermiddagens höjdpunkt äger rum i Saab Arena där  LHC tar emot HV71 i Svenska hockeyligan.

Kvällen? Hm. Då vinner jag på Lotto.

Imponerande Mantorp!

Bild: Jörgen Auer

Har något fotbollslag någonsin vunnit en serie så övertygande som Mantorp i årets division 5 västra?

Jag var åskådare på sista hemmamatchen för säsongen. En match som slutade 11-1 till Mantorp hemma på Klämman mot Mjölby Södra.

På bilden glada hemmaspelare efter Olle Ströms 8-1.

Med en match kvar att spela av 22 har Mantorp vunnit 20 och spelat en oavgjord mot Skeninge i premiären.

Målskillnaden efter torsdagens seger är 116! 

Imponerande.

Bilder från 1 oktober

Bild: Jörgen Auer

Fin dag. Så där som det kan vara varje år i oktober. Ja, oktober. Vi är redan där.

Bild: Jörgen Auer

Redan på morgonen anades  hur dagen skulle bli. Ja, inte innehållsmässigt, men sett till vädret.

Bild: Jörgen Auer

Skogsvägarna kan se ut så här. Vackra och egna.

Bild: Jörgen Auer

Med lite tur kan det se ut så här just när man kommer förbi vattendrag och sjöar. Här Mansgölen mellan Kisa och Ulrika.

Bild: Jörgen Auer

Och molnen formerar sig så fint. I stora och bulliga sjok, eller som här likt en himlens arkipelag.

Bild: Jörgen Auer

Har man tur kan också få se sin favoritsjö (Drögen) ligga spegelblank och underbart skön.

Hösten är här. Och fortsätter bjuda på upplevelser. Undrar vad torsdagen presenterar?

Väder och generaler

BIld: Jörgen Auer

Har man inget att säga så kan man ju alltid prata väder. Dagens var ju riktigt bra på förmiddagen och nån timme in på eftermiddagen. Jag klippte gräs och njöt i solskenet. 

Strax efter att jag var klar började det regna. Ingen jätteskur, men regnade gjorde det. Då åkte jag till Sjögestad motell för sen lunch. Pannbiff.

Bild: Jörgen Auer

Mer i dag? Ingenting. Inte från min sida i alla fall. Jag släktforskade lite, fikade, löste korsord, pratade i telefon.

I stora världen hände det sig att idioten Trump och dåren Hegseth samlade all USA:s högsta militärledning, 800 generaler och andra höjdare till ett möte på militärbasen i Quantico, Virginia. Bara för att de skulle lyssna på blablabla och egotrippat skryt och skitsnack om tidigare presidenter från Trump och blablabla och mandom mod från krigsminister Hegseth. Det handlade om att alla nu måste dra åt samma håll och att det pågår ett krig inom USA! A war from within.

Ska de här generalerna alltså vara beredda att leda trupper och strider inne i USA? Mot det egna folket?

Herre Gud.

Jag är dock förvånad över att Trump inte försökte uppmana de höga militärerna att svära trohet till honom.

Fast det hade antagligen inte lyckats. Generalerna applåderade varken före eller efter talen, utan satt där med sina stenansikten. Jag undrar vad de tänkte. Om någon av dem kanske när en förhoppning om en militärkupp?

Ett skidminne i klisterföre

Bild via TV5

Ser Kompani Svan på femman och avsnittet som betitlas Helvetesmarschen.

Åh, ja, så enormt plågsam var nog inte marschen. Å andra sidan var kanske inte de här deltagarna så vana vid strapatser och säkert upplevde de flesta av dem marschen som väldigt jobbig.

Men avsnittet fick mig ändå att minnas delar av min militärtjänst. Jag har också marscherat. 

Det var så långt tillbaka som 1969-1970 och skedde på I4 i Linköping och stridsskolan i Kvarn.

Ett starkt minne från Linköping är ett skidminne. Plutonen skulle åka skidor, jag tror att det var fem kilometer. Tyvärr var den här dagen oerhört mild och det spår vi åkte på i övningsområdet var inget snöspår, utan mer likt ett spår av klister.

Det var nära nog omöjligt att åka, och jag fick för mig att jag skulle springa på skidorna. Långt före nutidens norske fantom Kläbo provade jag tekniken och sprintade loss. Övriga deltagare skrattade när jag rusade iväg. De gick.

Som en galning fortsatte jag. Hela loppet. Det var oerhört krävande, musklerna skrek på hjälp och till och med svetten svettades.

Halvvägs började plutonens normalt bäste skidåkare, Jansson från Mackmyra undra varför han och de andra inte såg till mig. Så han ökade takten lite och sprang väl han också. Med någon kilometer kvar fick han syn på mig, några hundratals meter framför honom. Så han ökade lite till, fast beslutsam att komma ifatt. Det gjorde han. Nästan.

Men mina sista 25 meter hörde jag honom komma klivande allt närmare. Jag vet att jag tänkte: jag skiter i allt annat, men det här ska jag vinna. Jag flåsade väldeliga, hjärtat pumpade som aldrig förr, det svartnade för ögonen, skidorna slog mot klistret som stänkte omkring, eller var det svett? Stavarna var nära gå av, hela jag var nära gå av och jag såg löjtnant Sahlin i sin gröna vinterrock stå vid mållinjen och stirra mot mig. Meter för meter, decimeter, ja centimeter för centimeter plågade jag mig fram med en halvmeter snö fast under skidorna. 

Jag sprang i mål fem meter före Jansson. Sensationen var ett faktum. Jag var sannerligen ingen skidåkare, men envis och faktiskt riktigt stark i min lilla kropp. Dessutom försedd med en vinnarskalle av Guds nåde. Och så var det ju skidförets förtjänst också. Ingen annan ville ju åka. Jo, Jansson. Men för sent.

Vad hände sen, tror du? När jag sprang i mål, halvt död.

Auer åker ett varv till, här fuskar vi inte, ropade löjtnanten.

Då tog det hus i helsicke, jag blev som förbytt och vrålade tillbaka i desperation, ilska, besvikelse och sårad stolthet: är du inte klok din jävla idiot, jag har väl för faan inte fuskat, jag har ju kämpat som en galning, jävla stolle!

Löjtnanten tog förskräckt ett par steg bakåt under min svidande svada och såg mycket förvånad ut. Inte blev han mindre förvånad när Jansson öppnade munnen:

Nä, han har inte fuskat. Han drog iväg som en avlöning och jag kom aldrig ifatt'en.

Så var det.

Äntligen tyst

Det brinner två ljus i natten

och håller mig sällskap

mobilen är avstängd

teven likaså

världen är äntligen tyst

Vad rör sig i mitt huvud då 

när jag får tänka själv?

Jo, min gångna dag

och dess innehåll

men jag gjorde ingenting

Jörgen Auer

En öl på Svartbäcksgatan

Bild: Jörgen Auer

Vad nu? Vad är detta? Jo, det är en god italiensk öl, en ljus lager som lämnat en bubbla efter sig. En bubbla öl. Då får man vara snabb med mobilen om man ska hinna innan bubblan brister.

Jag hann.

Och kunde sedan dricka min öl till en mycket god pizza på restaurang Basilico på Svartbäcksgatan i Uppsala.

Vattnet Svarta bek är omnämt redan 1305, men i dag återstår inte så mycket av själva bäcken, endast en utmynning i Fyrisån. 

Däremot är bostadskvarteret Svartbäcken i Uppsalas norra och centrala delar i högsta grad levande liksom Svartbäcksgatan. Den senare är cirka två kilometer lång och  ligger i områdets västra del och löper vidare in i Uppsala centrum, förbi bland andra byggnader även Polishuset och Stadsbiblioteket. I söder är gatan gågata och kantad av butiker, restauranger, kaféer och köpcentrum.

Entrén till Linnéträdgården stadens första botaniska trädgård, har adress Svartbäcksgatan.

Svartbäcken är i dag ett attraktivt bostadsområde och där återfinns bland annat också idrottsanläggningen Fyrishov med simhall och  äventyrsbad.

Uppsalas mest kända idrottsförening grundades i området 1907, men hette första året både Svartbäckens IK och IK Spurt innan namnet fastställdes till IK Sirius 1908.

Den italieninspirerade Restaurang Basilico har funnits på Svartbäcksgatan sedan 2017.

Källa: Wikipedia och basilico.se

Lugnande för en redan lugn

Bild: Jörgen Auer

Efter en god lunch på Universitetsklubben i Linköping i mycket gott sällskap, Anna Lindén och Maria Landqvist tog jag en stärkande promenad i det sköna vädret. I bara mässingen. Nja, inte riktigt. Men i bara t-shirt. Nja, inte precis. Jag hade ju byxor på mig också.

Nåväl, jag gick till Vallastaden och strosade runt.

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker bättre om torsdagens besök än förra gången jag var här, då med ett gäng vana gubbvandrare från Stockholm. De har gått närmare 500 gånger i Stockholm och har också hunnit med några andra städer också. Som Linköping. Jag var lite av guide från Resecentrum till Vallastaden. Men deras negativa attityd den gången, fulaste de sett och arkitektisk lekstuga påverkade mig. Då. 

Bild: Jörgen Auer

Men det här är inte Vallastaden, utan Studenthuset på universitetsområdet.

Bild: Jörgen Auer

Som ser ut så här på lite håll. Stort. Mäktigt. 

Bild: Jörgen Auer

Men jag är som tjuren Ferdinand och tycker mer om blommorna. De skänker mig en inre harmoni som är så lugnade, så lugnande. Fast jag var ju redan lugn och harmonisk efter den trevliga lunchen. Ja ja.

Nu sover jag. 

 

Gammal IFK-lista och jag

Jag publicerar med stolthet det här gamla minnet från 1964.

Vad är det för lista?

Jo, ett utdrag ur IFK Norrköpings matrikel med licensierade fotbollsspelare och ledare över 16 år 1964. Flera var vi inte.

Och där står mitt namn bland storheter som Harry Bild, Åke Johansson (Bajdoff), Ove Kindvall och andra A-lagsspelare.

Om jag var bra? 

Njae, som barn och högerytter var jag det, jag var snabb, teknisk, dribblade bra och slog bra inlägg, en kopia av yttern Ulf Jansson, sa ledarna, men med åren fick jag allt svårare att göra mig gällande. Tycker jag själv.

De andra växte ifrån mig och jag gillade inte det allt tuffare spelet och slutade. Gick visserligen över till kvarterslaget Comet från Såpkullen. Men tappade intresset som 17-åring, trots någon gemensam träning med A-laget och ville vara ute och festa och jaga kärlek i stället.

På den tiden fanns inte bollek för sexåringar eller knattelag med åttaåringar utan yngsta pojklaget spelade i 12-14-årsserien. I elvamannafotboll ska tilläggas.

IFK hade verksamhet för 11-åringar på Getängen vid Linghallen. Där spelade vi sjumannafotboll, eller var vi bara fem i varje lag? Ett hundratal pojkar var vi nog och lagen fick namn efter allsvenska lag och jag vill minnas att jag spelade i Örgryte.

Ledarna Nisse Olofsson och Bengt Carlsson plockade sedan ut 22 spelare (kan ha varit några fler) som fick spela testmatch mot varandra inför det som skulle bli två 12-14-årslag. Och spel i elvamanna  som de stora idolerna i A-laget. Den matchen avgjorde sedan om man skulle hamna i IFK 1 eller IFK 2.

Jag spelade vänsterytter i den matchen och var tvåfotad så det gick bra. Särskilt som jag hade duktige Håkan Hockey Forsberg bredvid mig på vänsterinnerpositionen. Hockey som senare blev den ende av oss som nådde A-truppen och allsvenskan, tipscupen och vad det nu var för matcher IFK spelade.

Jag kom med i pojkarnas förstalag och höll mig kvar där fyra år in på det femte (här vill jag inskjuta att jag kan minnas fel och att Comettiden faktiskt avbröt IFK-åren och inträffade första året i 14-16-årslaget).

Ja ja. Efter tio år utan fotbollsspel (jo, jag spelade i kompanilaget under militärtjänsten och i plutonslaget som FN-soldat)  begav jag mig som 25-åring åter in i leken och då i division 6-klubben Verdandi i Norrköping. Det var bara det att jag pluggade i Linköping då och kände mig som proffs. Jag fick nämligen betalt. Reseersättning.

Det gillade mina pluggande reskompisar också: Plamen Najdenov och Peter Hunt. Just det, den Peter Hunt. 

Jag vill påstå att vi tre tillhörde den bättre halvan av Verdandilaget som dock inte var något att skryta över. Jag tror att vi en säsong inte tog en endaste poäng och säsongen därpå tre. Sedan slutade jag.

Jag minns att vi förlorade mot Västra Husby med 11-0 och då gjorde tidigare Derbyspelaren Anders Svensson sju mål.

Om jag gjorde mål under mina två säsonger i Verdandi? hm, ett tror jag.

Under IFK-åren gjorde jag heller inte så många. Det var mest Forsberg och Stefan Lundin som blev målskyttar. Jag gjorde väl tre något år och som mest sex mål. De sex har jag nedskrivna i matrikeln (kalendern), men hittar den inte nu.

Om du tittar på listan med namn så känner du som kan ditt gamla IFK säkert igen flera namn, som Georg Ericson, spelare på 40-talet och sedan lagledare i IFK och svensk förbundskapten på 70-talet. 

Magnus Höjer är mer känd som reporter på Östnytt och sångare i rockbandet Scarlet Ribbons. Och som författare.

Men han var duktig målvakt också.

På andra halvan listan återfinns bland andra Örjan Martinsson, Gunnar Nordahl, Björn Nordqvist och Bengt Nyholm (Zamora).

Nordahl var tränare under mitt sista år i IFK. Han tyckte det var en bra idé att låta juniorerna vinterträna ihop med A-laget. Det gjorde vi inne i ridhuset på Dagsbergsfältet och där avslutades min IFK-tid som fotbollsspelare när Gunnar slängde in en tung medicinboll i gruset. Jag stukade ena foten i en närkamp med Rune Lindh och hittade efter skadan och viloperiod på två veckor inte tillräcklig motivation för en fortsättning.

Det var då. I dag är jag medlem i Sällskapet Äldre IFK-are. Nej, vi spelar inte fotboll, vi är ju halta och lytta hela högen, men vi följer IFK Norrköping. Både herr- och damlag.

Noteras ska att jag började spela med Corren i korpen i slutet av 70-talet och höll mig kvar upp över 60-årsåldern. 

Som rinkbandyspelare var jag ändå segare. 

Men det är en annan historia.

I korpen med Correntröja. Och nej, det är inte mina döttrar i bakgrunden.

Segerglädje även dagen efter

Bild: Jörgen Auer

Härlig morgon! Inte bara för att solen är uppstigen före mig, utan för att jag fortfarande är glad över IFK Norrköpings allsvenska fotbollsseger över AIK på måndagskvällen.

Bild: Jörgen Auer

Jag åkte till Bäckhult vid Drögen för att städa lite och för att njuta av naturen.

Bild: Jörgen Auer

Den här björken har jag sett många gånger, men aldrig fotat. Förrän nu. Bra bild, tycker jag själv.

Bild: Jörgen Auer

Morgonen var kall och på många håll var det frost, läser jag på Facebook. Men solen värmer och efter hand blir det allt varmare och vid lunchtid är det 15-16 grader. I lä är det över 20.

Drögen bjuder på färg. Inte bara vattnets blå. Vid strandkanten skimrar alger i blått, grönt och vitt.

Bild: Jörgen Auer

När det är dags att åka hem till Mantorp är jag nära att krocka med en tjäder. Den bara står där på vägen med ögon på skogen. Skogvaktare?

Bild: Jörgen Auer

Jag blinkar med billyktorna och då börjar tjädern röra på sig. Kanske vinkar den farväl innan den lyfter och försvinner in i tallskogen.

Bild: Jörgen Auer

Hemma på Uljeberg smyger kvällen vidare. Gårdens vindkraftverk får lite fart i ett par kraftiga pustar. Bortåt Normlösa randas himlen i rosa och beige. Lite gult också.

På onsdagen väntar en ny omgång cytostatika.

Ska demokraterna förbjudas

Bild: Jörgen Auer

En afton vid Drögen skulle den här bilden kunna kallas. Eller solnedgång. Och jag skulle med lätthet kunna ljuga ihop en historia om hur och när bilden  togs och varför.

Döden i Drögen kunde vara namnet på en bok jag håller på med. Men då ljuger jag. Och varför skulle jag göra det?

Bild: Jörgen Auer

Nej, det finns så många som ljuger. Ta bara Trump och hans anhang. Lögnare hela högen. Men varför ljuger de så förbannat?

Jo, för att avleda uppmärksamheten kring  Epstein files och presidentens eventuella inblandning i sexbrott mot unga tjejer.

Men jag tror att det finns en annan anledning också med ett för honom eftersträvande och högre mål. Genom att i alla sammanhang tala illa om och ljuga om demokraterna och liberala idéer undrar jag om inte Trump är ute efter att förklara att endast ett parti är tillåtet.

Kanske var det just denna manöver han tänkte på när han i våras i en intervju med NBC sa att det finns sätt att kringgå konstitutionen som säger att man bara kan väljas två presidentperioder.

Å andra sidan blir det nog inbördeskrig innan dess.