Förra inlägget handlade bland annat om gamla hästar. Nu har jag hittat en till. En känd stridshäst, född 1793 i Egypten.
Marengo sägs ha varit Napoleon Bonapartes favorithäst. Inte så konstigt eftersom den grå/vita araben bar honom i nio slag (bland annat vid Austerlitz 1805, Wagram 1809 och slutligen vid Waterloo 1815.) Marengo sägs ha sårats åtta gånger och fick sitt namn efter slaget vid Marengo 1800.
Efter Waterloo togs hästen som krigsbyte och fördes till England, där man försökte göra hingsten till avelshingst, dock utan större framgång.
1831 avled Marengo, 38 år gammal.
Marengos skelett finns bevarat på National Army Museum i London.
År 2000 publicerade Jill Hamilton en bok om den omtyckta och beryktade hästen, Marengo, The myth of Napoleon's horse.
Det märkliga i den är att Hamilton som gått grundligt till väga i sin efterforskning inte kunde hitta en enda notering om Marengo i Napoleons stall. Hästen tycks aldrig ha haft en plats där. I alla fall inte under namnet Marengo.
Skelettet finns alltså kvar. Och i Sverige har vi en känd hästhud. Den kommer från trettioåriga kriget och tillhörde kungen Gustav II Adolfs häst Streiff, den häst han red 1632 i slaget vid Lùtzen när kungen dog.
Hästen dog året därpå, flåddes och huden spändes upp på en träställning och hamnade i museet Livrustkammaren, beläget i östra delen av Kungliga slottet i Stockholm.
Utanför Ängsö kyrka i Västmanland finns en gravsten efter en annan kunglig häst, Brandklipparen, född cirka 1690.
Men dog den kända kungliga hästen verkligen där?
En version om hästens död berättar att den en natt år 1740! blev oväntat orolig. Stallpersonal ska då ha släppt ut hästen som var fortsatt upprörd och rusade ut och sprang rätt in i en mur och avled.
Men 1740? Det skulle betyda att Brandklipparen blev över 50 år. Det är föga troligt, varför man säger att hästnamnet delades av fler än en häst.
Brandklipparen hette i alla fall hästar som reds av såväl Karl XI som Karl XII.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar