Bild via TV5
Ser Kompani Svan på femman och avsnittet som betitlas Helvetesmarschen.
Åh, ja, så enormt plågsam var nog inte marschen. Å andra sidan var kanske inte de här deltagarna så vana vid strapatser och säkert upplevde de flesta av dem marschen som väldigt jobbig.
Men avsnittet fick mig ändå att minnas delar av min militärtjänst. Jag har också marscherat.
Det var så långt tillbaka som 1969-1970 och skedde på I4 i Linköping och stridsskolan i Kvarn.
Ett starkt minne från Linköping är ett skidminne. Plutonen skulle åka skidor, jag tror att det var fem kilometer. Tyvärr var den här dagen oerhört mild och det spår vi åkte på i övningsområdet var inget snöspår, utan mer likt ett spår av klister.
Det var nära nog omöjligt att åka, och jag fick för mig att jag skulle springa på skidorna. Långt före nutidens norske fantom Kläbo provade jag tekniken och sprintade loss. Övriga deltagare skrattade när jag rusade iväg. De gick.
Som en galning fortsatte jag. Hela loppet. Det var oerhört krävande, musklerna skrek på hjälp och till och med svetten svettades.
Halvvägs började plutonens normalt bäste skidåkare, Jansson från Mackmyra undra varför han och de andra inte såg till mig. Så han ökade takten lite och sprang väl han också. Med någon kilometer kvar fick han syn på mig, några hundratals meter framför honom. Så han ökade lite till, fast beslutsam att komma ifatt. Det gjorde han. Nästan.
Men mina sista 25 meter hörde jag honom komma klivande allt närmare. Jag vet att jag tänkte: jag skiter i allt annat, men det här ska jag vinna. Jag flåsade väldeliga, hjärtat pumpade som aldrig förr, det svartnade för ögonen, skidorna slog mot klistret som stänkte omkring, eller var det svett? Stavarna var nära gå av, hela jag var nära gå av och jag såg löjtnant Sahlin i sin gröna vinterrock stå vid mållinjen och stirra mot mig. Meter för meter, decimeter, ja centimeter för centimeter plågade jag mig fram med en halvmeter snö fast under skidorna.
Jag sprang i mål fem meter före Jansson. Sensationen var ett faktum. Jag var sannerligen ingen skidåkare, men envis och faktiskt riktigt stark i min lilla kropp. Dessutom försedd med en vinnarskalle av Guds nåde. Och så var det ju skidförets förtjänst också. Ingen annan ville ju åka. Jo, Jansson. Men för sent.
Vad hände sen, tror du? När jag sprang i mål, halvt död.
Auer åker ett varv till, här fuskar vi inte, ropade löjtnanten.
Då tog det hus i helsicke, jag blev som förbytt och vrålade tillbaka i desperation, ilska, besvikelse och sårad stolthet: är du inte klok din jävla idiot, jag har väl för faan inte fuskat, jag har ju kämpat som en galning, jävla stolle!
Löjtnanten tog förskräckt ett par steg bakåt under min svidande svada och såg mycket förvånad ut. Inte blev han mindre förvånad när Jansson öppnade munnen:
Nä, han har inte fuskat. Han drog iväg som en avlöning och jag kom aldrig ifatt'en.
Så var det.
