Burma heter ju...

Ur Nordisk skolatlas 1964

Det händer att minnet sviker, men också att det helt plötsligt dyker upp igen. Ja, jag har hört talas om korttidsminne, långtidsminne och episodiskt minne.

Jag tänker skriva några rader om ett minne  som gömde sig för mig.

Så här var det.

Ibland när jag inte kan sova så roar jag mig med att försöka räkna upp svenska städer eller sjöar i nattens mörker. Ibland tar jag mig världen runt på samma sätt. Och nej, någon skolatlas eller mobiltelefon får inte vara med i leken.

Nåväl, jag höll på med världens länder och befann mig i sydöstasien där jag plötsligt stannade. Burma, sa jag. Så heter det ju inte nu för tiden. Det var ju engelsmännens namn på det som idag heter... Just det. Vad då?

Det var som förgjort. Jag kom inte på det. Hittade inte kunskapen. Minnet. Ändå prövade jag med att byta begynnelsebokstav och liksom smaka på varje kombination jag fick fram: curma, durma, gurma, purma. Jag ändrade uttalet också. Slarvade, sluddrade, men inget hjälpte. Jag höll på säkert en halvtimme, men nej. Jag kom inte närmare lösningen. 

Somnade ändå.

Vaknade och sa inombords Myanmar.

Visst. Hur enkelt som helst. Av bara farten kom jag ihåg Aung San Suu Kyi också. Landets nuvarande statskansler som i åratal satt i husarrest och som fick Nobels fredspris 1991.

Men hur jobbade hjärnan fram Myanmar? Jag sov ju. Detta är ett bevis på att hjärnan är aktiv även när vi sover. Som en påslagen dator. Den letade i alla vinklar och vrår och plötsligt: men se där ligger ju Myanmar.