Abo Bibo Caca

 Jag har sagt det förut och även skrivit om min förkärlek till gamla Sportlexikon.
Jag har ett sådant. Allhems Sportlexikon från 1948. I helgen fick jag några minuter över från just ingenting och började bläddra i första bandet som sträcker sig mellan A och draghundklubben. Jag fastnade snabbt. Abo, bibo, caca läste jag och tänkte: vad är nu detta? Svaret får man ju med en gång, bollspel, även kallat "boll stå".

En klocka ringde inom mig. Just det ja, boll stå, eller bolllstå, det har jag ju hört talas om. Lekte vi inte det när jag var barn? Jo, jag tror så. Därför letar jag mig fram till bokstaven B och ordet bollstå. Aha! Just det ja. Och vilka fina teckningar!

Visst har jag lekt Bollstå, även om i något annorlunda variant än vad som här står. De flesta jag känner har nog lekt den här leken, kanske i skolan, och det även på gymnastiklektionerna.

Men, undrar man förstås (jag i alla fall), varför detta abo, bibo, caka? Ja, det kan man få leta efter. Men så kallades helt enkelt leken på flera håll i Sverige. I Svenska Akademiens ordbok från 1893 förklaras sålunda: I södra Sverige och äfven annanstädes heter leken (boll stå) "Abo, Bibo, Caka" efter de namn som de tre första spelarne erhålla. Balck i Idr. 1: 118 (1886). Leken kallas ,, flerstädes hos oss Abo-Bibo, Norman Ung. 90 (1878, 1883). - jfr APA.
Med Balck åsyftas Viktor Gustaf  Balck Illustrerad idrottsbok. Handledning i olika grenar af idrott och lekar.
Med Norman åsyftas Albert Norman och dennes Ungdomens bok. 1. Gossarnes lekar.
Jaja, ändå ingen riktig förklaring till ramsan, tycker jag. Varför Abo, Bibo, Caka? Och vad står det mer på väggen? Jo, Dufva, Eko, Frö, Gubben. En alfabetisk ordning, helt enkelt och kanske kunde det ha stått vad som helst, bara det var i alfabetisk ordning. Anders, Bertil, Caesar, David, Erik, Fredrik, Gustav.
Jag hittar delar ur en tysk roman på nätet som beskriver leken Abo Bibo som "ein Ballspiel, das nach dem Alphabet eingerichtet ist: Abo, Bibo, Cettellecker, Dodenkopp, Eier rühr, Fahnenstang, Grütt in ´n Graben.
Och i en fransk lek heter det Abo, Bibo, Celeri, Doigt de fée.

Fira eller bara fika?

Bild: Jörgen Auer

Trevlig nationaldag på er, allihop!

Det kan bli fint ändå

Bild från Svt

Aj då! Blir det inte fint på nationaldagen, alltså? Nej, tydligen inte. SMHI och meteorologen Peter Kondrup säger annorlunda. 

Vad ska man då göra? Jag har ett tips: bästa möjliga av situationen. Läs en bok, skriv en dikt, ring en vän, fota regnet. Gör nåt. Gör nåt fint, var snäll. Så blir det kanske en fin nationaldag, trots allt. 

Från Sålla till motellet

 Bild: Jörgen Auer

Så trevligt vi hade i dag, min gamla arbetskamrat Maria Landqvist och jag. Jag ringde henne och undrade om hon i Coronatider ändå inte ville ta en promenad. På behörigt avstånd, förstås, och i lugn och lantlig miljö. Det ville hon gärna. Kanske mest för att jag lockade med att smygkolla på Sålla Kvarn som ligger ute till försäljning nu, vilket stod att läsa i dagens Corren Bostad. Så vi bestämde möte där och gick sedan grusvägen över Sållas vackra ängar bort till Sålla gård och vidare bort genom skogen för lunch på Sjögestad motell. Ett par människor såg vi längs vägen och många hästar. De här två var väldigt nyfikna. Eller så trodde de att vi var några andra.

Bild: Jörgen Auer

Mitt hästintresse är känt sedan urminnes tider, gammal Bjällbrunnabo som jag är. Där, utanför Norrköping, hyrde mina föräldrar ett hus av hästuppfödaren Martin Schenholm på tidigt 50-tal och kanske står mitt intresse för dessa vackra fyrbenta varelser att finna just i tidiga barnaår. Fast på den tiden var det mest ardenner som föddes upp på Bjällbrunna, där jag för övrigt var på reportage 2017 hos Martins barnbarn Ebba Schenholm. Nåja, Sålla ligger långt därifrån.

Bild: Jörgen Auer

Så trevligt det är med så här nyfikna hästar. De kom springande när vi gick förbi och slog följe med oss på andra sidan elstängslet. Eller också ville de bara ha nåt. Mer att äta, antagligen. Eller ville hem till stallet. Vatten? Jag vet inte, de sa inte vad de ville.

Bild: Jörgen Auer

Jag har inte gått här på väldigt länge. Tio, kanske femton år. Men jag hittade ändå. Det är bara att gå på. Fram till Sålla gård där jag varit förut, senast förra året då jag kom stora vägen för att skriva om sadelinpassning med E.R Saddlery, dvs Linda Ekström och Sebastian Rydell. Även Maria har varit här, från sin tid som sportjournalist var hon här och skrev om Irene Slättengren som hade en häst installad här. Men nu stannade vi inte till alls, utan fortsatte rätt igenom gården och fortsatte över Västerlösavägen och tog grusvägen fram mot skogen, en väg som jag känner igen och som jag vet leder till Sjögestad motell. Maria var sjukt imponerad över min lokalkännedom. Jag visste ju till och med namnet på några som bodde i skogen. Fast när vi ånyo träffade på några hästar blev jag lite brydd. Det fanns inte senast jag gick här. Vems är de, undrade jag och fick svar per omgående. 

Bild: Jörgen Auer

Aha! Det är alltså här travtränaren Oskar Svanberg håller till. Det visste jag inte, men fick nu veta något som jag undrat över en tid. Kul. Ja, sen var vi ju framme vid Sjögestad motell där vi serverades en mycket god Flygande Jakob av Cathrin Cats Halldan. Och solen sken. Kaffet var också bra. Samt var det lätt att hålla avstånd. Mycket bra också att salladen var inplastad. Det har jag faktiskt tänkt på långt före coronan. Det är inte fräscht med folk som står och lutar sig över maten och alla tar i samma slevar och gafflar och smörknivar och vad det nu är. 

Bild: Jörgen Auer

Sen gick vi samma väg tillbaka. Förbi runsten 210 och de andra fornminnena bakom motellet och jag undrade lite över den där ristaren och hans far. Toste reste denna sten efter Gäsling, sin fader, lär det stå. Att Toste torde vara samma namn som Torsten kan man ju tänka, men Gäsling? Och det lär väl vara samma Toste som är nämnd i ÖG 209 på andra sidan riksvägen (länsväg 636) i Sjögestad: Toste reste stenen efter Toke och Oruste, sina nevöer (det står nefa, vilket torde vara just nevöer, brors- eller systersöner) och 204 på Viby kyrkogård där han ristar i sten efter Östen, sin måg. Den där Toste skulle vara kul att veta mer om.

Och jodå, hästarna i hagen kom oss till mötes nu också och ställde på begäran upp även för fotografering. Och följde oss.

Bild: Jörgen Auer

Vart ska ni nu då? undrade våra fyrbenta vänner som lufsade med i sommarhagen och som tittade långt efter oss. Synd, tänkte de nog. Såna trevliga människor.

Bild: Jörgen Auer

 Sen var vi tillbaka i Sålla kvarn och beundrade den gamla och fina stenvalvsbron över Lillån och dammen. Allt medan trafiken på E4 alldeles intill susade och brusade. På väg därifrån var jag lots och visade Maria vägen till Rappestad (hon hade aldrig besökt orten) och vidare ut till vägen Västerlösa-Linköping. Jag tog vänster, hon höger.  Tack för ett par trevliga timmar, Maria.

Underbart och sinnrikt

Bild: Jörgen Auer

Svenska flaggan! En underbar ginst är det i alla fall som går att skåda i Bäckhult.

Bild: Jörgen Auer

Det är förstås Katarinas och Weines vackra och minst sagt massiva ginstparti jag talar om.

Bild: Jörgen Auer

En annan ginst ser man alldeles innan man kommer fram till Bäckhult, mitt emot det forna Lillbäckhult som låg till höger om vägen på bilden.

Bild: Jörgen Auer

Maskrosor är också gula och både gillas och ogillas av människor. Humlor däremot har bara gott att surra om maskrosor.

Bild: Jörgen Auer

Det är en märkvärdig blomma, en maskros. Inte märkvärdig som i att göra sig sådan, utan märkvärdig i uppbyggnad. Sinnrik konstruktion som gör sig i alla väder och vinklar.

Arkivbild 2019: Jörgen Auer

Ett träd i skogen

Jag ville jag vore ett träd i skogen. Ett av de andra. En av de andra tallarna.
Och om jag vore?
Ja, då skulle jag göra som de, fastän ändå inte. Jag skulle stå på min plats och växa som de andra, i samma takt. Men jag skulle ta mig friheter, låta en gren ta en besynnerlig väg och en annan en lustig och en tredje fick bli krokig.
De andra tallarna skulle se mig. Jag skulle se att de såg mig, veta att de såg mig. Gilla att de såg mig, gilla att vara en av dem, men ändå inte.
Jag skulle inte vara bättre än de andra, bara något annorlunda, ha min egen stil.
Så skulle jag vara om jag var en tall i skogen. Ett träd i skogen.

Svettades rejält och såg råg

 Bild: Jörgen Auer

Vilken dag! Vilken värme! Vilken himmel! Vilka blommor! Jag sätter ett frågetecken efter blommor? för resten, för jag vet inte vad de heter.

 Bild: Jörgen Auer

Så här varmt var det i Mantorp i dag. I alla fall hemma hos mig där jag ägnade några timmar mitt på dagen åt att ta bort ett gammalt plasttak på altanen.

 Bild: Jörgen Auer

Mycket värme och mycket svett blev det. Men kvällen blev alldeles underbar. Jag gick två promenader dagen till ära. På den senare kunde jag inte undgå att se den här vackra syrenhäcken som pockade på uppmärksamhet med sin starka blomning.

 Bild: Jörgen Auer

Jag vet inte varför jag alltid tänker på Afrika när jag passerar de här ekarna nära Klämmestorpsskolan. När solen lyser bakom och igenom dess lövverk, vill säga. Jag har ju aldrig varit i Afrika och inte har jag för avsikt att resa dit heller. Det måste vara en bild eller filmscen jag sett som etsat sig fast och som påminner om Mantorpsekarna.

.

Bild: Jörgen Auer

Och så såg jag rågåkern ta hand om solen. Det vill säga, jag tror att det är råg, för så trodde nån annan som jag frågade vilka grödor som odlas mellan Klämmestorp och Veta. Raps, råg och ärtor blev svaret. Det tror jag på. I alla fall tycker jag om bilden. Fast den tog ju inte sig själv, jag fick åbäka mig lite. Krumbukta och så.