Jag går lite närmare

Bild: Jörgen Auer

I dag gick jag mitt första hela varv på Uljebergs travbana efter operationen 1 februari. Det kändes bra.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag bestämde mig också för att gå lite närmare. Närmare de naturliga formationer och gamla träd och stubbar jag såg. Då blev det som bilderna visar.

Bild: Jörgen Auer

Ett giraffliknande djur såg jag också. Eller en jättelama, alpackadito eller vad det nu var. Lite kul.

Om så bara för en timme

Bild: Jörgen Auer

Ah! Så skönt att kunna vara ute igen, om så blott för en timme. Naturen skänker sådan lisa att jag närapå tror att jag är ett träd.

Bild: Jörgen Auer

I morgon har jag för avsikt att fortsätta växa.

Bild: Jörgen Auer

Alltså borde det bli nytt besök i skogen. Om så bara för ännu en timme. Jag orkar inte så mycket än efter operationen.

 

Bild: Jörgen Auer

Men jag orkar åka bil runt, stanna till och ta en bild lite här och där. Var stannar jag i morgon?

Trevliga möten på ViN

Bild: Jörgen Auer

Tänk, så många människor man kan träffa på under en sjukhusvistelse. Jag har legat på Vrinnevisjukhuset i Norrköping i 14 dar efter en tumöroperation i tjocktarmen. När jag skriver det här är jag hemkommen och klockan närmar sig läggdags. Undersköterskan på bilden heter Zhara och är 20 år. Vi hade några korta och trevliga samtal. Jag fick till exempel veta att hon kom till Sverige från Iran 2015. Men också att hon ännu tidigare kom från Afghanistan till Iran. I ursprungslandet bodde hon i staden Ghazni, 56 000 invånare. Det sistnämnda googlade jag fram. Zhara hade ingen aning, menade hon.

En morgon nu på sjukhuset hämtade hon vatten åt mig. Varpå jag passade på att fråga om hon bodde så att det fanns vatten indraget hemma i Ghazni.

- Nähä, småskrattade hon, det såg inte ut som här. Vi fick gå ut på gatan med en dunk och leta reda på en kran. Det fanns en ganska nära oss.

Nu har hon vant sig vid lyxen att det finns vatten i varje bostad, i varje skola, på varje sjukhus.

 

Bild: Jörgen Auer

Så många okända hjältar det finns. Ja, det vet ju alla hur sjukhuspersonal världen över fått kämpa under pandemin. Men det finns så många andra sjukdomar som också kräver ork och tid. Styrka.

Och då finns de där över hela Sverige, ja hela världen. De där som vårdar oss, som för de flesta av oss bara är ett förnamn på en plastremsa på bröstet. 

Jag såg under mina 14 dar på Vrinnevisjukhuset ett 20-tal sjuksköterskor, undersköterskor och elever inte bara hjälpa och serva mig, utan även alla andra patienter. Tänka sig att jag inte var Prio 1 varje dag? Hm. Nåja.

Bild: Jörgen Auer

Det här är undersköterskan Aresou, eller vi kan kalla henne Arre. Det sa hon att jag gärna kunde skriva.

Det visade sig att hon precis som Zhara ursprungligen kommer från Afghanistan. Och ja, de är bästisar. 

Jag frågade om det här var hennes drömjobb.

- Nej, men en bit på vägen. Jag vill bli tandhygienist.

Jag blev därför inte så förvånad när även Zhara sa sig vilja plugga till tandhygienist.

Tack, tjejer, ni förgyllde mina dagar på sjukhuset. Det gjorde även Amani, Angelica, Anna, Nathalie, Gema, Elin och alla andra som på minsta sätt fanns där för mig. Varm kram!

Den gäller naturligtvis även de manliga sjuksköterskor som tog hand om mig.

Och naturligtvis gäller den läkarteamet Staffan, Karin, Max på kirurgen.

Tack.

Vrinnevi och jag

Bild: Jörgen Auer

Solen går ned vid ett parti av Vrinneviskogen i Norrköping. Jag erinrar mig en hel del från min ungdom när jag tänker på den här skogen. Inte exakta platsen, men någon annanstans i samma skog smygrökte jag för första gången. Eller var det i Ljuraparken? Hm.

Jaja, i Vrinnevi var vi några kompisar i alla fall ibland bara för att röka. Något år senare för att smaka alkohol.

Och med Ljuraskolan var vi också här ibland. Friluftsdagar inte minst.

Här gick jag söndagspromenad med far och mellanpudeln Chicko. Enstaka gång var min bror Crister också med. 

Det var även här som jag gjorde mitt livs lopp. Det skedde i Realskolan och vi sprang terränglöpning, jag vill minnas tre kilometer.

Självklart vann Magnus Haraldsson, 7-8 år senare landslagslöpare i orientering.

Men jag var tvåa, endast två sekunder efter. 

Här i Vrinneviskogen åkte vi även skidor med skolan någon gång och många boende i närbelägna Hageby och Klingsberg och dess närhet åkte utför i lilla backen vid den gamla vattenreservoaren.

Samlingspunkten för de flesta besökarna i Vrinneviskogen var givetvis Vrinnevistugan med servering. Och minigolfbana. 

Jag vet att jag firat Valborg i Vrinnevi - och nyår.

Hade man tur kunde man här i skogen om vårarna se fotbollsidolerna i IFK Norrköping vara ute och träna. Hej, Bajdoff, minns jag att jag ropade.

Det var i Vrinnevi som jag, något rusig, en kväll öppnade en sidodörr på den lilla scenen och klev en meter in. Där stod de tre Göingeflickorna och sjöng sin hit Kära mor, varpå jag hastigt lämnade scenen. Var det en trappa vid dörren? Jag tror det.

Som journalist och reporter har jag endast varit i Vrinnevi en gång. Då för att följa ett gäng som tränade med gångstavar.

Just det ja, hit hade jag i min ungdom ingenting emot att gå på kärlekspromenad med flickvän. 

Summa summarum: Vrinneviskogen har alltid haft betydelse i mitt liv.

Och nu ligger jag sedan 1 februari på Vrinnevisjukhuset.

Esau, för helvete!

Helt otroligt!

Tittade på Postkodmiljonären och blev enormt förvånad att varken den tävlande, eller någon i  expertpanelen kallad Stjärnorna eller den vän som ringdes upp (varför tog det sån tid att ställa frågan?) kände till att Esau i Bibeln var en luden man.

Obegripligt. Man behöver ju inte ens vara religiös för att kunna det. Dock bör man vara både läs- och löskunnig. Esau har ju förekommit i tusentals korsord.

Luden, brukar det stå i frågerutan. Svarsrutorna är då alltid fyra till antalet och däri ska man skriva: E S A U

Ibland vänder korsordskonstruktörerna på frågan och undrar: Var Esau? Svaret har fem rutor och där ska man skriva LUDEN 

Jag tror att den tävlande ändå gissade rätt till slut, men han kunde det likaväl inte och ödslade tre livlinor för en så enkel fråga.

Jag minns inte exakta frågeställningen men gick ut på följande: Vem i Bibeln var luden?

Jakob, Esau, Kain eller Abel?

För övrigt: Jakob var tvillingbror till Esau men till skillnad från honom slät. De var söner till Isak och Rebecka.

Ser hästarna molnen?

Bild: Jörgen Auer

Det här är en bild från juni förra året. Jag visar den för att jag inte är i tillfälle just nu för att kunna komma ut och ta bilder. Hoppas snart vara åtminstone lite i fas så att jag kan komma ut i vår vackra natur.

Jag tycker bilden här andas ett sådant lugn, det kan vi tacka de betande hästarna för.

Men det är dramatik i bilden, också. Se på de rosa molnen, ja allt på himlen. Är det oväder på gång? Kommer det häråt eller drar det förbi?

Men hästarna bryr sig inte om moln, det är ju juni och hagen är trivsam att gå och beta i.

Nej, barn ni har fel

Bild: Jörgen Auer

Som barn tror man att träd växer hela vägen upp i himlen. 

Det gör de inte.