Bild: Jörgen Auer
Tänk, så många människor man kan träffa på under en sjukhusvistelse. Jag har legat på Vrinnevisjukhuset i Norrköping i 14 dar efter en tumöroperation i tjocktarmen. När jag skriver det här är jag hemkommen och klockan närmar sig läggdags. Undersköterskan på bilden heter Zhara och är 20 år. Vi hade några korta och trevliga samtal. Jag fick till exempel veta att hon kom till Sverige från Iran 2015. Men också att hon ännu tidigare kom från Afghanistan till Iran. I ursprungslandet bodde hon i staden Ghazni, 56 000 invånare. Det sistnämnda googlade jag fram. Zhara hade ingen aning, menade hon.
En morgon nu på sjukhuset hämtade hon vatten åt mig. Varpå jag passade på att fråga om hon bodde så att det fanns vatten indraget hemma i Ghazni.
- Nähä, småskrattade hon, det såg inte ut som här. Vi fick gå ut på gatan med en dunk och leta reda på en kran. Det fanns en ganska nära oss.
Nu har hon vant sig vid lyxen att det finns vatten i varje bostad, i varje skola, på varje sjukhus.
Bild: Jörgen Auer
Så många okända hjältar det finns. Ja, det vet ju alla hur sjukhuspersonal världen över fått kämpa under pandemin. Men det finns så många andra sjukdomar som också kräver ork och tid. Styrka.
Och då finns de där över hela Sverige, ja hela världen. De där som vårdar oss, som för de flesta av oss bara är ett förnamn på en plastremsa på bröstet.
Jag såg under mina 14 dar på Vrinnevisjukhuset ett 20-tal sjuksköterskor, undersköterskor och elever inte bara hjälpa och serva mig, utan även alla andra patienter. Tänka sig att jag inte var Prio 1 varje dag? Hm. Nåja.
Bild: Jörgen Auer
Det här är undersköterskan Aresou, eller vi kan kalla henne Arre. Det sa hon att jag gärna kunde skriva.
Det visade sig att hon precis som Zhara ursprungligen kommer från Afghanistan. Och ja, de är bästisar.
Jag frågade om det här var hennes drömjobb.
- Nej, men en bit på vägen. Jag vill bli tandhygienist.
Jag blev därför inte så förvånad när även Zhara sa sig vilja plugga till tandhygienist.
Tack, tjejer, ni förgyllde mina dagar på sjukhuset. Det gjorde även Amani, Angelica, Anna, Nathalie, Gema, Elin och alla andra som på minsta sätt fanns där för mig. Varm kram!
Den gäller naturligtvis även de manliga sjuksköterskor som tog hand om mig.
Och naturligtvis gäller den läkarteamet Staffan, Karin, Max på kirurgen.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar