Nästa år blir säkert ett bra år. Det hörs ju. 2004. Det ligger
bra i munnen. Låter bra. Lite mer än 2003. Fylligare. Mer innehållsrikt.
Bättre, helt enkelt. Liksom starkare. Större. Snabbare. Och mer genomtänkt på något konstigt sätt. Det blir en bra säsong för många.
Jag tror på en bra säsong för Catarina på gympan. Hon bröt armen under året och kunde därför inte vara med oss och steppa på våra brädor. Ni som inte vet hur man gör detta (inte bryta armen, utan steppa på en bräda) anar säkert ändå hur fruktansvärt svårt det är. Har man sett sådana där irländska steppdansare släppa loss på teve och sen framför sig försöker se dem göra det på en liten fotpall, så förstår ni hur fruktansvärt vi har det. Och jag är en av dem!
Hade jag sagt till min mamma när jag var liten att jag skulle hålla på med något så utstuderat farligt och äventyrligt som aerobic step, då hade jag nog inte fått gå ut alls. Oss emellan är aerobic ett krångligt och dumt ord som inte betyder någonting. Det är bara ditsatt för att vår step ska se lika svår ut på pappret som den är i verkligheten. Men om jag hade berättat för min mor då hade jag fått vara kvar i mitt pojkrum och aldrig vuxit upp. (Väx upp, Jörgen, som min yngre kollega "Fågel" brukar säga). Jag hade fortsatt att leka med fotbolls- och hockeybilder.
Det kommer mig osökt att tänka på forna tiders idoler och deras namn. För mig fanns ingen Åke Johansson i IFK Norrköping. När jag nu skriver hans namn verkar det helt obekant. Vem är Åke Johansson?
Han hette ju Bajdoff. Bara en sån sak. Tänk att vara en vuxen man, fotbollsspelare och allt. Och kallas Bajdoff! Fy och usch, släppa sig högt. Det är väl klart att en knatte blev imponerad av det.
Förr hade alla smeknamn. Julle, Putte, Plutten, Tumba, Tjalle, Knivsta, Pyret, Tuttan. Jag trodde länge att man var tvungen att ha det. Annars blev man inte idrottare. Fick inte bli. Det gick liksom inte för sig att börja spela fotboll om man hette något så vanligt som Bertil Johansson. Nej, nej. Då fick man heta Bebben. Man kunde inte ens ha något lite ovanligare efternamn utan att få smeknamn. Bengt Berndtsson hette Fölet. Stig Gustafsson i Norrköping kom från Valdemarsvik och fick heta Vammar.
Vem hade finaste smeknamnet?
Jag vet inte. Men nog kommer forne skidåkaren Lennart Larsson långt upp på listan. Han kallades Lill-Järven.
Lill-Järven åkte skidor på 50- och 60-talen. Var med i landslaget och fick åka något VM också. Han var med i guldstafetten 1958. Och aldrig blev skidloppen så spännande som i radio när Lennart Hyland refererade. När han sa att nu kommer en vitklädd löpare där borta i skogsbrynet, jag ser inte vem det är, men det kan vara, det bör vara . . .
Eller var det luciasången: vitklädd med ljus i hår . . .?
Nej, nej, det här var skidåkning och de där otroliga sekunderna (som ibland bara var tiondelar av en sekund) när man väntade på fortsättningen. Det var olidligt.
Det är Lill-Järven! ropade Hyland.
Då ställde man sig upp framför radioapparaten och skrek: ja-a, kör, kör! Åk, Lill-Järven, åk!
För en liten pojke lät det som om man skrek åt sig själv. En liten djärv pojke som vågade ställa upp mot alla vuxna och tävla. Och som kunde mäta sig med dem i skicklighet. Ungefär som i gårdagens Bo Widerbergfilm Fimpen på TV4. En underbar pojkdröm i fotbollsvärlden.
Men Fimpen ville man ju aldrig kallas.
Då var det bättre med Masken.
Jörgen Auer
Jag tror på en bra säsong för Catarina på gympan. Hon bröt armen under året och kunde därför inte vara med oss och steppa på våra brädor. Ni som inte vet hur man gör detta (inte bryta armen, utan steppa på en bräda) anar säkert ändå hur fruktansvärt svårt det är. Har man sett sådana där irländska steppdansare släppa loss på teve och sen framför sig försöker se dem göra det på en liten fotpall, så förstår ni hur fruktansvärt vi har det. Och jag är en av dem!
Hade jag sagt till min mamma när jag var liten att jag skulle hålla på med något så utstuderat farligt och äventyrligt som aerobic step, då hade jag nog inte fått gå ut alls. Oss emellan är aerobic ett krångligt och dumt ord som inte betyder någonting. Det är bara ditsatt för att vår step ska se lika svår ut på pappret som den är i verkligheten. Men om jag hade berättat för min mor då hade jag fått vara kvar i mitt pojkrum och aldrig vuxit upp. (Väx upp, Jörgen, som min yngre kollega "Fågel" brukar säga). Jag hade fortsatt att leka med fotbolls- och hockeybilder.
Det kommer mig osökt att tänka på forna tiders idoler och deras namn. För mig fanns ingen Åke Johansson i IFK Norrköping. När jag nu skriver hans namn verkar det helt obekant. Vem är Åke Johansson?
Han hette ju Bajdoff. Bara en sån sak. Tänk att vara en vuxen man, fotbollsspelare och allt. Och kallas Bajdoff! Fy och usch, släppa sig högt. Det är väl klart att en knatte blev imponerad av det.
Förr hade alla smeknamn. Julle, Putte, Plutten, Tumba, Tjalle, Knivsta, Pyret, Tuttan. Jag trodde länge att man var tvungen att ha det. Annars blev man inte idrottare. Fick inte bli. Det gick liksom inte för sig att börja spela fotboll om man hette något så vanligt som Bertil Johansson. Nej, nej. Då fick man heta Bebben. Man kunde inte ens ha något lite ovanligare efternamn utan att få smeknamn. Bengt Berndtsson hette Fölet. Stig Gustafsson i Norrköping kom från Valdemarsvik och fick heta Vammar.
Vem hade finaste smeknamnet?
Jag vet inte. Men nog kommer forne skidåkaren Lennart Larsson långt upp på listan. Han kallades Lill-Järven.
Lill-Järven åkte skidor på 50- och 60-talen. Var med i landslaget och fick åka något VM också. Han var med i guldstafetten 1958. Och aldrig blev skidloppen så spännande som i radio när Lennart Hyland refererade. När han sa att nu kommer en vitklädd löpare där borta i skogsbrynet, jag ser inte vem det är, men det kan vara, det bör vara . . .
Eller var det luciasången: vitklädd med ljus i hår . . .?
Nej, nej, det här var skidåkning och de där otroliga sekunderna (som ibland bara var tiondelar av en sekund) när man väntade på fortsättningen. Det var olidligt.
Det är Lill-Järven! ropade Hyland.
Då ställde man sig upp framför radioapparaten och skrek: ja-a, kör, kör! Åk, Lill-Järven, åk!
För en liten pojke lät det som om man skrek åt sig själv. En liten djärv pojke som vågade ställa upp mot alla vuxna och tävla. Och som kunde mäta sig med dem i skicklighet. Ungefär som i gårdagens Bo Widerbergfilm Fimpen på TV4. En underbar pojkdröm i fotbollsvärlden.
Men Fimpen ville man ju aldrig kallas.
Då var det bättre med Masken.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar