Förunderliga jag

Bild: Jörgen Auer

Månen, så förunderlig. I kväll bara som en fläck i ett fönster. I alla fall från min plats i tv-soffan. Först tar jag den för en dekal och undrar vem som klistrat fast den på insidan. Har jag haft barnbesök? Det har jag förvisso, men Albert är bara två år och näppeligen varken fönster- eller gardinklättrare.

Så ser jag det. Det är ju månskäran. På sin rätta plats  långt ovanför oss  i den mörka kvällen. Men gardinens spegling i fönstret lurar mig till att tro något annat.

Är inte allt förunderligt? Tidens gång. Djur och växter. Människan. 

Vem är jag? Hur blev jag sådan? Kan man förklara mig som den samlade produkten av  den kärlek mina föräldrar och syskon, barn och barnbarn, vänner och arbetskamrater gett mig? Ja, det borde vara jag, lägg till det allt jag hört, sett, läst, känt och upplevt. 

Visst är det jag. Förunderliga jag.