Det som i dimma började

Bild: Jörgen Auer

Jag tog mig ut i dimman i morse, enkom för att jag anade att det skulle gå att få åtminstone en bra bild. Den här gillar jag. Ser visserligen ut som en reklambild för Volvo, men det gör väl inget. 

 

Bild: Jörgen Auer

Ungefär så här var sikten på Vasaområdet i Mantorp. Inte sådan där gräddtjock dimma, utan lite lagom.

Bild: Jörgen Auer

Jag har alltid tyckt om björkarna längs med Riksvägen och tycker att de var fina även i dag. Om jag väntar någon sekund så kommer det nog en bil, kanske tillför det bilden något, funderade jag.

Bild: Jörgen Auer

Och bilen kom. Ganska tjusig bild, det med. Ändå bara en bil, lite annorlunda ljus, något dis.

Bild: Jörgen Auer

Strax därefter syntes en ensam, till synes övergiven, mindre ek som stod och frös i den fuktiga morgonen. Eller njöt den? Det gjorde jag.

Bild: Jörgen Auer

Vart tar vägen vägen? Ja, jag vet, jag har gått här förut. Men du som inte har gått här, vet inte. Jag tror det var ungefär här som min dotter Rebecka la in ett så fint Fars dagsinlägg på Facebook. Tack och kram, kära du. Jag blev så glad att jag bestämde mig för att gå riktigt långt och länge i dag. Runt hela Mantorp. Och den här vägen bär normalt till Mantorps gård. Så också i dag. 

Bild: Jörgen Auer

Efter bara hundra meter eller så vände jag mig om. Det mesta av Mantorp gick inte att se. Men Lyckorna syntes. Det var då för väl, tänkte jag och fortsatte min nu glada vandring som bar mig runt hela samhället och höll mig igång i två och en halv timme. 

Dessutom mötte jag trevliga människor, någon kilometer fick jag sällskap med Brittinger och Bo Stellan Johansson och vid Veta kyrka träffade jag på förra arbetskollegan från Corren, oerhört sympatiska Julia Djerf. Hon var ute och tog en promenad medan en deg (bullar?) stod på jäsning hemma på Vetagärdet. Och därifrån fick jag sällskap hela vägen hem av grannen Lillan Spångberg. Eftersom hon är närmast otroligt trevlig gick de sista meterna väldigt lätt.

Just det ja, jag mötte också en trevlig man från Ukraina. Han var ute med sin fina golden retriever på promenad bakom Mantorptravet och visade sig vara långtradarchaufför. Han hade gått en och en halv mil i går, sa han. Det är väl inget, sa jag. Jag går två.

Men nu måste jag äta.

Jag tar mig en duschy

Bild: Jörgen Auer

Ibland kommer bokbussen. Ibland duschbilen. Den senare kan då ofta vara från Duschprodukter AB i Hisings Backa och försedd med texten duschy, samt även The Best Showers. Just den här bilen dök upp i Mantorp för någon vecka sedan och ingår därför i min serie Trailers på svenska vägar, en serie som tidigare hette Tradare på svenska vägar och skapad enbart för att jag är nyfiken på var företagen hör hemma någonstans. Samt för att jag tycker antalet transportbilar ökat markant de senaste tio åren.

Duschy, eller Duschprodukter AB  är ett svenskt familjeföretag med huvudsäte i Göteborg, eller närmare bestämt Hisings Backa och grundades för 40 år sedan kan man läsa på duschy.com.

Företaget designar, tillverkar, marknadsför, säljer och levererar badrumsprodukter. Gör det till Norden, Tyskland, England, öst-Europa, Ryssland, Kina och Sydamerika.

allabolag.com berättar att Duschprodukter AB hade sex anställda 2019 och omsatte samma år nära 70 miljoner kronor.

Moderbolaget heter Duschprodukter i Skandinavien AB med en omsättning på 156 miljoner.

Mina gamla bekanta

Bild: Jörgen Auer

Troget stod det lilla trädet där ute på den lilla åkerholmen och väntade. Det visste ju att jag skulle komma också i dag, även om jag dröjde med promenaden ända till strax före klockan 16. Vi är goda vänner sedan länge och gillar varandra. Solnedgång tycker vi också om.

Bild: Jörgen Auer

Jag måste tillstå att jag älskar att promenera här och blir aldrig trött på det jag ser. Inte heller på sökandet efter fotovinklar. För det ger ofta sig självt. Var beredd bara. Här är det del av Örnsborg som syns till höger och fortsatt framöver närmade jag mig Veta kyrka. Klockstapeln skymtar.

Bild: Jörgen Auer

Och här är Veta kyrka med sin klockstapel. Även de är gamla bekanta till mig. Tjena, sa kyrkan, skapligt väder, du, menade stapeln. Jodå, sa jag. Står ni bra? Det tyckte de var roligt och skrattade. Även kyrkor och klockstaplar tycker om att ha lite roligt.

Bild: Jörgen Auer

Ha! Jag visste väl att det skulle gå att hitta en vinkel jag inte fotat ur tidigare. Eller har jag? 

Bild: Jörgen Auer

Och favoriteken på Vetagärdet log som aldrig förr där den stod i kvällsfärger och spanade mot annalkande mörker och frågade sig om det blir kallt i natt och undrade om morgondagen ska bli lika fin som i dag. Märkvärdigt hur lika vi tänker, vi två.

Tre vackra konstverk

Bild: Jörgen Auer

Soligt, blåsigt, och vackert. Så sammanfattar jag torsdagen som inleddes med en promenad. Var det tiotusende gången? Jag vet inte, antalet är nog betydligt större, så visst kan man påstå att jag har gått långt här på jorden. Bilden är tagen utanför Mantorp vid Kyrkorp mellan Veta kyrka och Klämmestorps gård och visar väl hur vacker naturen kan vara, utan vare sig solnedgång eller sjö och månsken. 

Bild: Jörgen Auer

En som har gått långt är också konstnären Gunnar Gebbe Björkman. Inte minst i sin yrkesutövning. Ja, jäklar som han kan måla. Jag är djupt imponerad. Eller sjukt som det lär heta numera. I dag var sista dagen för hans utställning på Galleri R i Linköping. Här är bild på hans fantastiska "Krispig april",  vackert inramad i mörk ek. Visst har du sett det där på Omberg, Gebbe? Om jag hade råd skulle jag köpa verket. Så vacker! Och ja, den är ännu vackrare i verkligheten än på min bild. 

Till Galleri R på Ågatan kommer snart en annan favorit, Caroline af Ugglas. Vernissage lördag 21 november och söndag 22 november. Caroline är där under lördagen.

Bild: Jörgen Auer

När jag ändå var i Linköping tog jag en liten promenad också. Så klart! Det var inte många människor ute och på parkeringshuset Baggen fanns det 250 lediga platser! (av 384). 

Tänk att den här lilla gatstumpen en gång var en betydande gata i Linköping. Det är återstoden av Gamla Storgatan som enligt en skylt var huvudstråk mellan torget (Stora torget) och biskopsgården/slottet under medeltiden. När den nuvarande Storgatan anlades på 1650-talet, lades den gamla kullerstensgatan igen. Byggnaden till vänster är gamla gymnasiet, nuvarande Församlingshemmet, med anor från 1200-talet, men naturligtvis renoverat flera gånger sedan dess.

Både huset och gatan är så fina. Kram, huset, kram, gatan.

Al Jazeera är vinnaren

Bild från Al Jazeera

 Jag har följt amerikanska valet via Al Jazeera english och bara då och då tittat in på de svenska sändningarna på SvT,  TV4 och Kanal 5 för att jämföra. Vilken skillnad! Otroligt bra av det arabiska tv-bolaget. Hm. Fast det, förstås: så bra är inte Al Jazeera att man redan kunnat utse någon vinnare. 

Vi får vänta och se om galningen blir kvar fyra år till. Han kommer naturligtvis göra allt han kan för att förklara valet ogiltigt om han förlorar. Säga att demokraterna fuskat och tvinga fram omröstningar, vilket redan sker i någon stat. Jag tror ju förstås att om det är någon som fuskar så är det Donald Trump och hans kumpaner. Det kommer att dröja innan det amerikanska valet är klart. Joe Biden får nog, trots att han redan sagt sig som vinnare, vänta på att bli USA:s 46:e president. Det får han ju i vilket fall eftersom skiftet inte sker förrän i januari 2021.

Ack ja, men hur som helst så har Al Jazeera haft en fantastisk bra täckning av valet. En vinnare.

På Albrektsvägen med mor

Bild: Jörgen Auer

Så länge sedan. Så tänkte jag i dag när jag kom åkandes Albrektsvägen ner i Norrköping. Ner till Ljura. Längst där borta i tegelhuset, tredje våningen på dåvarande Albrektsvägen 39 där bodde familjen Auer när jag var tonåring och gick på Ljuraskolan. Just det, det är den vita byggnaden. Jag hade 20 meter till skolgården och så där kring 80 meter till skolhuset. Så det var inte svårt att hinna till skolan i tid. Värre var det på rasterna, i alla fall de raster när jag och någon klasskompis, oftast Hans-Jörgen Sundli, gick hem till mig och fikade med min mamma som var hemmafru. Sundli minns det särskilt väl för den goda sockerkakan, säger han, men frågar jag mor så säger hon att han helst åt pepparkakor. Jag är tämligen övertygad om att vi fick båda sorterna.  Ibland åt vi så mycket att vi hade dålig aptit på lunchrasten och "Mata" som vi sa om skolans matsal. På tal om "Mata" så minns jag att jag hällde ut spenatsoppa i buskarna från ett fönster som vette ut mot Dagsbergsvägen. 

För resten, när vi flyttade in i huset 1954 hette adressen 27 c. Eller det minns jag inte, men när jag var tillräckligt gammal för att lära mig vilken adress jag bodde på så hette den så. En fyra var det. Trevlig. Med balkong in mot gården. På gatan åkte inte så många bilar som i dag. Ibland kunde vi spela landhockey där. Fast inte hade vi långt ner till isbanan och hockeyrinken på Dagsbergsfältet. Det var ju bara bakom skolan. Ibland gick jag hemifrån med skridskoklamporna på klockan 9 och kom hem till middagen kl 17. Fast 17 sa man inte på den tiden, nie och fem hette det. 

Jag minns också när jag började spela organiserad hockey i IFK Norrköping (bytte snabbt till NAIS) hur jag cyklade med alla grejer, klubba och trunk, hela Albrektsvägen upp till Idrottsparken. Samma väg som man alltid gick för att se IFK vinna allsvenska fotbollsmatcher och för all del även till egna fotbollsträningen och matcherna med IFK:s pojklag.

Albrektsvägen betydde så mycket i så många år. Här var hemma, här var tryggheten, här var också vägen ut, och inte längre bort från ett lockande city än tio minuter. 

När jag ändå är inne på minnesvägen blev jag imponerad i dag av hur mycket gamla mor, 98, kommer ihåg. Hon hör och ser mycket illa och närminnet är det lite si och så med. I dag fick hon sitta med i rullstol på en promenad och fick såväl frisk luft som kontakt med stadslivet. Men hon var inte med ner till Ljura.

Från äldreboendet på Albrektsvägen 153 gick vi Södra Promenaden ner. Var är Halvars glass? undrade hon, men då hade vi redan passerat, och det där huset där, är det Fröbel? Nej, det var det inte, men Fröbelinstitutet, där numera Marieborgs Folkhögskola huserar står längre ner i Promenaden. Läroverket, dvs De Geerskolan, kände hon igen. Ja då. Kristinaplatsen, Konstmuseet, Biblioteket, hon hade koll även om hon fick lite hjälp ibland att minnas. Men det berodde mer på dålig syn, än dåligt minne.

Ibland såg hon ingenting alls. Men det var för att sjalen hon hade runt huvudet blåste ner över ansiktet. Det tyckte hon var lagom roligt.

Vi gick Olai kyrkogata. Att Tingsrätten ligger där, kommer hon ihåg även om hon aldrig har varit där. Rullstolen var nära att fastna när vi korsade Nygatans spårvägsspår. Där var Spiralens parkering, Och Hötorget, Nelins konditori, gågatan förbi Lingonfabriken (fast den restaurangen sa hon ingenting om). Vi svängde runt hörnet och gick Prästgatan och vände sedan tillbaka söderut på Kristinagatan för att sedan åter fortsätta österut på Södra Promenaden tills vi stötte på Dagsbergsvägen. Kommer du ihåg att Groggelund låg här, frågade jag. Jadå, hon visste precis. Och när vi svängde in på Lagergrensgatan sa hon omedelbart: här bodde Curt! 

Båda syrran Ami och jag var mycket imponerade. Inte blev det mindre av att vi svängde in i Vasaparken. Mamma hade klara minnesbilder av att hon var med här när brorsan Crister och jag lekte med båtar i plaskdammen. Och där i dungen låg ju Fridtunatäppan förr. 

Så var vi åter vid Kristinaplatsen. Tog Sundeliusgatan fram till Hörngatan, Nelinsgatan, in i Gamla lasarettsparken. Men då hade vi nog gått runt för mycket för när vi sedan närmade oss hennes äldreboende på Albrektsvägen, ja då kände hon inte riktigt igen huset!

Jaså, bor jag här, sa hon.

Bild: Ami Auer

Efter avslutad promenad kunde vi sitta en stund i solen. Och här blåste inte sjalen ner för ögonen. 

Gula löv och hästminne

Bild: Jörgen Auer

Alla (alla) går igen. Och igen. Många promenader blir det. De är sig lika, allihop. I alla fall på så sätt att benen rör sig och fötterna tar mark. Men naturen skiftar förstås med årstiderna. Det ser ju alla att det här är en höstbild. Dock är den inte från i dag, utan från i går, söndag. Men det spelar mindre roll, jag vill bara visa hur fint det är med gula vägar. Som här vid Klämmestorps gård i Mantorp där många Mantorps- och Vetabor stegar förbi varje dag. Somliga springer, andra går med stavar, åter andra med barnvagn eller hund. Biltrafik är endast till för dem som MÅSTE åka här. Jag kan hur som helst tänka mig att de allihop nu säger ungefär: Oj, titta så mycket löv. Så fint. Så gult. 

Bild: Jörgen Auer

Gult och rödbrunt är också fint. Alla färger i naturen är fina. Men det är klart att jag skulle bli oerhört förvånad om de här buskarna är blå i morgon. Eller polkagrisrandiga. Skulle det passa in? Nej, va? 

Bild: Jörgen Auer

För några dagar sedan bloggade jag om ponnytrav, men bara om när de höll på och selade på hästarna i stallet. Sen blev det för mörkt för att fota. Men i går mötte jag en grupp travare. Jag tycker det är fint att se hästar i naturen och drar mig till minnes en resa med häst och vagn för mycket länge sedan. Jag var bara fyra, möjligtvis fem år, när jag fick åka med Larsson (jag tror att han jobbade för Schenholms på Bjällbrunna i Styrstad) in till Norrköping med en vagn lastad med spannmålssäckar. Jag fick sitta bredvid honom högt där uppe på kuskbocken och hade en fantastisk överblick av hästens muskulösa rygg och njöt av varenda sekund de sex kilometerna in till ett magasin invid Hamnbron. 

Och Larsson han smackade, drog och slackade med tömmarna, ptroade när han måste vid gatukorsningar och bjöd på sin livsvisdom. Några ord han sa satte sig för livet hos hans lille färdkamrat, och han sa det så bra, med nära sekundlånga pauser: 

Håhå jaja, du tunga värld, som tog farväl av unge Per - och lät den gamle leva.

Varför han sa så, fick jag kanske veta, men hade nog med att spara den tunga ramsan om unge Pers öde i mitt barnsliga minnesrum. Jag vet det fortfarande inte, men jag minns orden.

Bild: Jörgen Auer

På tal om att minnas. Den här bilden är tagen i dag. Och se! Åter på den gula vägen. Och samma par som går åt andra hållet. Eller? Nej, de har visserligen liknande färger på sig, men det är inte samma. Det vet jag. Paret på övre bilden känner jag, men vill inte skriva ut några namn eftersom jag inte har frågat dem om lov. Lov är för övrigt nästan samma ord som löv. Just löv har jag försökt fånga in i blåsten i dag, nej, inte på gula vägen, utan i trädgården. Och jag har jobb kvar i morgon, också. Det löver jag.