Det hände sig vid den tiden att en promenerande man plötsligt stannade upp för att bara känna in nuet riktigt ordentligt.
Just nu och här är det bara jag, tänkte han.
Han drog andan. Ett djupt andetag så att han kände hur magen spände och hur den lite kalla marsluften fyllde ända upp i näsan. Han andades ut. Och in. Djupa, lugna andetag. Han kände sig avslappnad. Och tittade sig omkring. Han såg en himmel blå med några tunna, vita moln, såg snö som låg så vit, så vit, men också hur den på sina ställen vid gångvägen var både brun och grå, han njöt av skogsbrynets åsyn och en koltrasts hoppande gång kring fågelfröna, han såg en katt som lyfte en tass och försiktigt skakade den för att den blivit lite blöt, han hörde en kärra knirra och en häst som fnös, och några pilfinkars tjatter, allt detta såg och hörde han och slöt det i sin famn, i sina minnen, i sin själ.
Undrar om det finns någon som tänker ungefär likadant om 100 år, tänkte han denna den nyaste dagen av alla i mänsklighetens historia - denna 16 mars 1910.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar