Här följer fredagens Cnorren (min fredagskrönika i Corren). Jag har nämligen inte lyckats få ut den där den egentligen ska ligga. Nu finns den här:
Se upp när du går!
Alla landstingsanställda ska ut och gå. Som om de inte gör det redan. Herre Gud, så de skenar omkring i sjukhuskorridorer och trappor. Det är inte alls konstigt om de toppar alla stegräkningstävlingar. Ja, utom den på Corren förstås.
Det sägs nämligen vara så att Landstingsanställda går fler steg än den genomsnittlige deltagaren i Korpens stegtävlingar. Och som sagt: vem är förvånad?
Nu drar en ny kampanj igång och antalet deltagare förväntas bli rekordstort. Men de vanliga trappspringarna behöver knappast vara med, det är kontorsnissarna och datasnubbarna som måste röra på sig mer. Så är det på alla företag. Och det är många företag som hakat på stegräkningstävlandet. Securitas Direct vet jag håller på som bäst och är snart i Amsterdam.
Men se upp, säger jag. Och jag vet vad jag talar om. Här har ni en som gått långt. Medan övriga Correnanställda försökte ta sig till Paris för något år sedan gick jag till Rom. De andra hade inte ens kommit över Öresundsbron när jag gjorde mitt intåg i Paris. Triumferande höjde jag armarna mot skyn bara för att se datorn säga: gå vidare till Rom. Jag gjorde så. Ökade takten och var därför snart framme i den italienska huvudstaden där jag kunde kosta på mig att runda Colosseum ett par gånger innan konkurrenterna var i Paris.
Men, och det är nu varningen kommer, det kan vara farligt att gå så långt som jag. Med stegräknaren i myntfickan på jeansen var jag oövervinnerlig och snittade 35 000 steg om dan. Omöjligt?Inte alls. Jag gick en och en halv timme varje morgon, en och en halv timme varje kväll, på lediga dagar kunde jag dessutom ta långpromenader på tre timmar mitt på dan. Samt var på minst ett träningspass om dan. Aerobic, rinkbandy, innebandy, body pump, core, löprunda, yoga, Göteborgsvarvet, ett par mil på cykel. Vad som. Jag gick till och från varje intervju och uppdrag (om de inte var längre bort en fem kilometer) och var i något slags kroppsligt rus som påminde om dopning. Varför? För att jag ville vinna och för att det var så härligt höra de andras: du är otrolig!
Vad fick jag för det? Två biobiljetter och besvär i fötter och höfter. Och svara på hustruns ständiga fråga: var har du varit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar