En kärleksfull promenad om söndagen

 Bild: Jörgen Auer

Ensampromenad? Så bra. En promenad kan ju vara lösningen på alla de problem du går och bär på. Antingen hittar du lösningar på dem eller något av dem, eller så får du tillfälle att plocka upp några tankar till ytan och skärskåda dem på ett sätt du kanske inte får tillfälle till i andras närvaro.  

 Bild: Jörgen Auer

Dessutom får man möjlighet att upptäcka omvärlden. Här, i Spångsholm i dag, kom jag osökt att tänka på storstaden Chongqing i Kina. Jag har varit där och sett den mäktiga och gulaktiga Yangtze möta Jialings mer blåa vatten. Här är det Svartån och en bäck som möts. Andra mer kända confluenser i världen är till exempel Donau och Inn i Tyskland, Rhone och Arve i Schweiz, Mississippi och Ohio i USA, Negro och Solimos i Brasilien, Mosel och Rhen i Tyskland.  

 Bild: Jörgen Auer

Plötsligt överröstas speakerrösten bortifrån Sya skidstadion av ett forsande vatten. I Sya arrangeras ett Vasaloppsseedat skidlopp som lockar över 500 skidåkare som kämpar fram 7 varv på en 5,7 km-slinga. Men jag har inte tid för dem den här söndagen. Bara för mig själv. Jag lyssnar till en ensam bäck nära Solberga och undrar vad den skulle tycka om att få vattentillförsel från en annan bäck. Antar att den skulle gilla det. Och vilken fors det skulle bli då! Strömstaren skulle också gilla det.  

 Bild: Jörgen Auer

En buss från Östgötatrafiken kommer förbi på väg mot Mantorp. Nej, den svänger åt vänster bakom ladan. Mot Spångsholm 2 kilometer bort. Själv har jag tre kilometer kvar hem. Har gått cirka sju. Kanske åtta. Först nu lägger jag märke till himlen och molnen. Att det har ljusnat en aning. Men på morgonen och förmiddagen regnade det snöblandat. Också en slags confluens. 

Bild: Jörgen Auer

För resten, himlens färger flyter ju också samman. Går i varandra. Och jag kommer på mig själv med att stå där och le. Jag tycker det är vackert. Egentligen är det ingenting. Bara moln. Men det är tonerna i färgerna. Till och med den asfalterade gång- och cykelvägen är vacker. Liksom jorden. Mantorp långt där borta och naturligtvis eken. Visst är det väl en ek? Men det spelar ingen roll, den får vara vad den vill. Bara den står kvar där och fullbordar den här bilden.

Kärlek, tänker jag. Det är kärlek jag känner. Kärlek till livet. Naturligtvis till det stora. Men också till det lilla, till det som alltid finns runt omkring oss. Det som flyter ihop med vårt dagliga liv och gör det längtansfullt och värt att leva. Som gör att jag vill gå en promenad.