Håll till godo:
Hjälm - det är huvudsaken
LINKÖPING
Ishockey, det är en lagsport
med puck och klubba på is. Det är skridskor, suspensoar, ben-, armbågs- och
axel-skydd, och stora vadderade handskar. Men huvudsaken heter hjälm.
Hjälm, en självklarhet i dag,
men nästan okänt för 50 år sedan.
-- Då spelade man barhuvad,
eller möjligen iklädd mössa. Men hockeyn var snällare då, säger Nisse Nilsson,
VM-hjälte 1962 i Colorado.
När Nisse var pojke i Värmland
på 40-talet fanns inga hjälmar.
-- Inte tänkte vi på det. Det
gick bra att spela barhuvad, säger Nisse Nilsson, 69 år och en av svensk
ishockeys stora genom tiderna.
Fem varma korvar
När han tänker tillbaka på hur
det var förr säger han att det inte går att jämföra med dagens spel.
-- Det var en annan sport då.
Mycket snällare. Och inte gick det så fort, heller.
Han minns när alla spelarna i
högsta serien i Sverige, division 1, spelade utan huvudskydd. Även småpojkar
spelade utan.
-- Vi var barhuvade eller hade
toppluva. Sen kom cykelhjälmarna, fem varma korvar på skallen, säger han och
skrattar vid minnet.
Det var en sådan som den första
stora ryska storspelaren, Vselovod Bobrov spelade i.
Men Nisse och många med honom
tyckte inte riktigt om nymodigheten.
-- Nej, man tyckte liksom att
det var lite obehagligt att ha någonting på skallen.
Men hjälmen hade kommit för att
stanna. Utvecklingen gick inte att hejda. Nya hjälmar såg dagens ljus.
-- Korkplattor både fram och
bak på skallen, säger Nisse.
Många om budet
I slutet av 50-talet hade Sven
Tumba, som hette Johansson i efternamn på den tiden, varit med att lansera
Spapshjälmen. Hjälmen var en otrolig förbättring av de tidigare korkplattorna
och såg både tuffare och modernare ut.
Tillverkare var Bröderna
Sandströms skidfabrik AB i Stockholm: Spela med insidan -- ha Spaps på utsidan,
sa annonserna och snart varje pojke, det var bara pojkar som spelade hockey då,
fick en spapshjälm i jul-klapp.
Nisse Nilsson kom att vara med
i en annan satsning.
-- Företaget Jofa ville på
hösten 1959 att jag skulle hjälpa till i lanseringen av en ny hjälm.
Det ville han och fick jobb som
konstruktör 1962. Dubbel-Nisse VM-hjälm blev en storsäljare för Jofa.
-- Till skillnad mot
Spapshjälmen var den heltäckande. Spaps var ju öppen mitt uppe på huvudet,
berättar Nisse Nilsson.
Det var inte enbart dessa två
företag och hjälmar som konkurrerade om marknaden. Där fanns till exempel
A-hjälmen från C Andersson & Co sport -artiklar i Sunne, med Strömsbros och
landslagets Per-Olof Härdin som reklamstjärna, ABC-hjälmen från Kungälv med Uffe
Sterner, Sura-Pelle och Lasse Lundwall, där fanns Gillberg & Co:s
(Stockholm) hjälm med Djurgårdsbacken Ove Malmberg, och där fanns EMG-hjälmen
från AB Elof Malmberg i Gävle, med Djurgårds- och landslagskaptenen Lasse Björn
som reklampelare.
-- Det var nästan ett hjälmkrig
då, erinrar sig Nisse.
Huvudräddningar
Från och med säsongen 1962 blev
det obligatoriskt med hjälm i svenskt seriespel. Hjälmtvånget hade börjat på
ungdomsnivå och fortplantades snabbt till att även gälla högsta serien. I dag
går det inte att tänka sig att spelarna skulle fara omkring utan hjälm. De får
inte ens enligt gällande regler spela utan hjälm. Gör de det blir de
utvisade.
Inte heller går det att
föreställa sig målvakterna stå utan huvudskydd och mota projektiler som kommer
farande i 160 kilometer i timmen.
Men förr stod målvakterna utan
hjälm. Historiskt kunniga hockeyläsare vet till exempel att såväl Thord
Flodqvist, 1957 i Moskva, som Leif Honken Holmqvist i slutet av 60-talet räddade
puckar med huvudet eller ansiktet. Internationellt behövde svenska spelare inte
ha hjälm förrän på 70-talet. I dag använder alla ishockeyspelare världen över
hjälm.
Amerikanske proffsmålvakten
Jacques Plantes i Montreal Canadiens var en av de första målvakter som använde
ansiktsmask. Det började han med 1959. På 70-talet började målvakterna använda
hjälmar med galler för ansiktet (minns ryske stormålvakten Vladislav Tretjak)
och det var också då som de började måla sina hjälmar.
Hur hjälmarna ser ut i dag vet
vi ju.
Jörgen Auer
DEN GLED IN I MÅL
Nils "Dubbel-Nisse" Nilsson
föddes i Forshaga i Värmland där han bor även i dag.
Som senior spelade han
ishockey för Forshaga, Stockholms-Göta, och Leksand. Han var även bra i fotboll
och prövades i B-landslaget.
Meriter: VM-guld 1957 i
Moskva, och 1962 i Colorado Springs (det var där han gjorde det berömda
5--3-målet, den gliiider in i mål), VM-silver 1963, 1964 och 1967, VM-brons 1958
och 1965, OS- silver 1964, SM guld 1969 med Leksand, 228 landskamper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar