Jordstorm och halo

 Bild: Jörgen Auer

I Coronatider tar man kanske det här för Korona? Men är den här kransen en korona? Vet inte, men antar att den här ljusgården kring solen som kunde ses från Vetagärdet i Mantorp åtminstone är ett halofenomen. Halo som betyder just ring eller cirkel. Fint i vilket fall. Liksom resten av promenaden.

Bild: Jörgen Auer

Det blåste rejält. Halv storm. På andra sidan den lilla allén vid Veta västergård var det som en vägg av damm. Eller av grus och jord. Mellan allén och E4. Eller om man så vill hela vägen från Spångsholm och bort till Mantorp Park. Längre än så kunde jag inte se, eller rättare sagt längre än så kunde jag inte gissa. För att se bortanför den grå ridån var omöjligt. Kanske rullade jorden in som dimma även längs E4-an, hela vägen till Linköping? 

 Bild: Jörgen Auer

Hästarna i hagen vid Veta Västergård har varit med förut, förstod jag. De vände helt sonika baken mot vinden och lät täckena ta det mesta. Öronen tog in det mesta av vindens viskningar och rop. 

Bild: Jörgen Auer

Men jag, eller vi som tog grusvägen från Veta kyrkby ner till Klämmestorp vi gick i medvinden och såg jordstormen mäktigt fylla luften. Det var rent vackert i all sin häftighet. Vi hörde bilarna på motorvägen, men kunde inte se dem.

Bild: Jörgen Auer

Även på södra sidan av grusvägen, närmare Mantorps samhälle, kom kraftiga vindbyar och rörde upp åkerjorden och seglade fram över marken. Det var snudd på storm här på slätten och hade vi haft segeldukar med oss hade vi nog kunnat flyga till Klämmestorps gård.

Bild: Jörgen Auer

Men vi hade inga segel. Bara drömmar om att kunna flyga. Vi såg jorden fara bakom resterna av det som en gång i tiden var Bromma gård.

Bild: Jörgen Auer

I Klämmestorps allé fångades vi i en fälla. Vinden kom från sidan och plötsligt var jordstormen över oss. Det var stört omöjligt att titta åt höger och det var tur att vi hade de jackor vi hade, med huva. Trots det hade jag jord i håret när jag kom hem och små sandkorn i ögonen också. Men ändå är intrycket att det var en ganska fin upplevelse att promenera i, och med en jordstorm. Tack för sällskapet, Martin och Frida.

I solnedgångens tidevarv

Njutbart i Mjölby och Öjebro

 Bild: Jörgen Auer

Så snyggt det blir i Mjölby när bostadsområdet Svartå Strand allt mer växer fram. Mycket har varit klart i fem års tid eller så, men nästa projekt i området pågår för fullt. Och jag kan erkänna att jag är lite sugen på Svartå Strand. Jag gillar läget, jag gillar vattnet, närheten till city, området ligger för fasiken mitt i city och man har hundra meter eller möjligen tvåhundra till ICA och Svartån helt inpå.

. 

 Bild: Jörgen Auer

Så här ser området ut från trappan upp till Kvarnparken. Den utsikten skäms heller inte för sig.

 Bild: Jörgen Auer

En annan vy över sagda område med radhusen närmast vattnet och 6- och 8-våningshusen bakom. 10 våningar högt finns också. Eller kommer att finnas, jag är inte helt säker. 

 Bild: Jörgen Auer

Jag nämnde ICA (med parkeringsgarage) och det harmonierar fint i färgsättningen med höghusen. Till höger, utanför bild ligger för övrigt en minigolfbana. Och längre bort kommer en badplats att göras i ordning. Sa jag att det bara är ett par minuter till tågstationen?

 Bild: Jörgen Auer

Och byggandet fortskrider, som sagt. Här möts gammalt och nytt. I alla fall nu. Svartå Strand äter sig framåt och... jag vet inte, men nog måste väl det här äldre huset bort? Eller får det stå kvar? Den som vet kan väl kommentera här under. Jag har sökt info om detta på nätet, men inte hittat någon. Än.

 Bild: Jörgen Auer

För att se något ännu äldre begav jag mig efter Mjölbybesöket till kommunens lilla ort Öjebro och den gamla stenvalvsbron från 1797. Den är ju så fin.

 Bild: Jörgen Auer

I vanliga fall ser man den ju från nya bron på Skänningevägen, väg 206, men så här ser stenbron ut från andra hållet. Bakom den syns den nuvarande, betydligt fulare nya bron.

 Bild: Jörgen Auer

Stenvalvsbron är enligt en skylt på platsen byggd av grå kalksten och är med sina 65 meter en av Sveriges längsta av just den typen. Åtta valv blev det när kommissionslantmätaren Adam Wadman ledde uppförandet på 1790-talet sedan en äldre träbro brunnit. Ända fram till 1935 var stenbron i bruk. Riksantikvarieämbetet sköter om bron som är avstängd för fordonstrafik sedan 1958.

 Bild: Jörgen Auer

Se så fin sten! Med Kungligt namnchiffer och allt! Gustav IV Adolf. Och den fula och intetsägande, men betydligt trafiksäkrare bron där bakom.

Bild: Jörgen Auer

Men man undrar ju lite över inskriptionen på stenen mitt emot. Hade kanske "gravören" tullat på invigningsölen och därför vänt den romerska femman fel? Men det där felet är ju så här långt efteråt bara roligt och kan ge oss nutida besökare något extra att fundera över när vi vandrar över den gamla bron. Eller för all del sitter ned en stund. Det finns ett bord med bänkar mitt på bron. Perfekt för en fika i sommar, kanske?

Sång för två hästar

Bild: Jörgen Auer

Det stod två hästar i en hage

klädda i rött och blått

de hade havre i sin mage    

 var nöjda med sin lott

Vi pratade en stund, de och jag

de förvånat lyssnande

jag sjöng, det var en sådan dag

då fick de spelet, jag tystnade

Två hästar i sken i en hage

det var ett hårt betyg

som kändes uti min mage

och jag avvek i smyg 

JÖRGEN AUER

Månen följde mina steg

Bild: Jörgen Auer

Äntligen! Efter att jag hela långa och vackra dagen bara hade suttit inne, nej inte i fängelse, utan inomhus som hemma i Mantorp, så kom jag äntligen ut och fick en skön kvällspromenad. Klockan var väl kring 19 och månen följde mina steg.

Bild: Jörgen Auer

Därför vände jag mig om för att se var solen befann sig. Någonstans rakt bakom mig, bortom Veta, bortom Mjölby, bortom Östergötland, bortom bortom, förstod jag utan att kunna se den. Så jag gick på, inte med kraftfulla snabba steg. Nej, i dag tog jag det lugnt. Gillade läget just där och då.

Bild: Jörgen Auer

Men jag kunde fortfarande inte se solen. Den gömde sig. Den här gången i Kyrkorp, det som förr i tiden hette Kyrkarp. Jag tror namnändringen kom i slutet av 40-talet, men den detaljen ska jag be att få återkomma till en annan gång.

Bild: Jörgen Auer

Jag gick och jag gick. Och se! Jag gick ifatt solen! Otroligt! Där ser man att idogt arbete lönar sig.

Bild: Jörgen Auer

Men solen hade bestämt sig. Den skulle bara ner och försvann på nytt ur min åsyn. I stället uppenbarade sig ett streck av rosa moln på himlapällen. Vem svävar där, undrade jag, men fick inget svar. Kanske är det bara ett tecken inför morgondagen. Frågan är hur vi ska tolka det. Jag tolkar det som att det blir bra väder även i morgon.

Nu kom jag på att jag har ljugit. Jag har inte alls varit inomhus hela dan. På eftermiddagen åkte jag ju till Hulje återvinning i Mjölby och slängde lite skräp. Hur kunde jag inte komma ihåg det? Det var ju bland annat två gamla cyklar som jag retat mig på i långliga tider. Trasiga, söndercyklade, aldrig omskötta, rostiga, fula. Nu står de bland annat metallskrot och pratar plåt och framskärm. 

Dessutom åt jag mat ute på altanen i solskenet. 

Så jag ska inte klaga.

Jag gör en åttakyrkorssväng

Bild: Jörgen Auer

I går var jag kyrklig. Tog en rejäl kyrksväng så här i isoleringstider. Hade inget bestämt mål från början, men kom förbi Bjälbo och tog den här bilden på Bjälbo kyrka bara för att. Jag hade inte ens bestämt att jag skulle ta en massa bilder på kyrkor. Men så blev det. En åtta kyrkor lång sväng väster om E4. På östgötaslätten där jag ändå missade sju stycken!

 Bild: Jörgen Auer

Låt mig genast säga att jag inte var inne i en enda av de här åtta. Jag var inte ens ute ur bilen vid samtliga. Bjälbo har jag tidigare besökt, både för bloggens och Correns räkning så därför gjorde jag inte stort väsen av mitt lördagsbesök. Däremot läste jag efteråt på svenskakyrkan.se att kyrkan ursprungligen uppfördes här under första hälften av 1100-talet och att det tidigare låg en stavkyrka i trä strax intill nuvarande kyrkoläge. Bjälbo var en betydande by under medeltiden. Här var ju säte för folkungaätten och inte minst Birger jarls födelseplats.

 Bild: Jörgen Auer

Från Bjälbo körde jag mot Hov och snart hade jag Hovs kyrka i blickfånget. Hov ligger nära Tåkern och även denna kyrka uppfördes på 1100-talet. Jag läser att det inne i kyrkan finns unika gravkistfragment från 1000-talet! Det i form av gavelhällar, lockhällar och sidohällar, flera med namn på stormän som begravts eller på hantverkarna själva. Det måste jag titta på en annan gång. Nu blev det ju bara en utvärtes beundran.

 Bild: Jörgen Auer

För visst är Hovs kyrka fin! Särskilt tornet och tornhuven. Kyrkan är belägen i väst-östlig riktning i Vadstena kommun och ingår i Vadstena och Dals församlingar och ska man precisera läget ytterligare kan man väl säga ungefär mitt emellan Vadstena och Väderstad.

 Bild: Jörgen Auer

Som sagt: nästa gång går jag in och hälsar på. Men i Coronatider undviker jag helst andra människor.

 Bild: Jörgen Auer

Lilla Kumla kyrka ligger också nära Tåkern. Fast på södra sidan om sjön, till skillnad mot Hov mer österut. Kumla ingår i Folkungabygdens pastorat och är även den från 1100-talet. Jag stannar bara till ett par sekunder, men läser mig på svenskakyrkan.se till att den tillhör "en grupp romanska absidkyrkor som finns representerade framförallt i länets västra del".

 Bild: Jörgen Auer

Jag åker vidare och ser snart en kyrka, inte alls långt bort. Det är Svanshals kyrka, 3,5 kilometer västerut från Kumla. Kyrkans äldsta delar är från: just det, 1100-talet. På dess plats låg tidigare en träkyrka, eller ett trätempel. Den nya tillhör Ödeshögs församling.

 Bild: Jörgen Auer

Men nej! Den är ju under ombyggnad! Ja, då får jag komma åter en annan gång. Vi ses Svanshals!

 Bild: Jörgen Auer

Väversunda. Byn mest känd för att kemisten och vetenskapsmannen Jöns Jacob Berzelius föddes där 1779. I huset alldeles intill kyrkan, Väversunda södergård, tidigare prästgård. Kyrkan är naturligtvis från 1100-talet även den, men låg tidigare vid Tåkerns strand. Sjön sänktes emellertid på 1800-talet varvid stranden och förstås även sjön hamnade längre österut. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan när tornet byggdes 1771. Församlingstillhörighet: Vadstena och Dals församlingar.

Också här i Väversunda lär det ha funnits en träkyrka tidigare.

 Bild: Jörgen Auer

Min färd gick nu ut på riksväg 50. Men bara ett kort stycke, för jag begav mig in till Rogslösa där stenkyrkan stod färdig vid 1200-talets slut. Men det finns trävirke i den som har daterats till 1050!

 Bild: Jörgen Auer

Kyrkan är byggd i kalksten och består av ett rektangulärt långhus med korsarmar. Svenskakyrkan.se skriver att kyrkan "visar ett tydligt inflytande från Alvastra klosterkyrka". Något som kan förstås i att klostret ägde mycket mark i Rogslösa.

 Bild: Jörgen Auer

Jag gillar vad jag såg i Rogslösa, inte minst några gamla gravhällar som fanns i östra delen av kyrkogården, men jag läser mig till vid hemkomsten att de tidigare funnits inne i kyrkan men togs bort från golvet vid en restaurering på 1950-talet. En medeltida tiondebod är också sevärd.

Men! Jag missade ju det bästa av allt! Rogslösadörren! Jag förbannar mig själv för att jag inte läste på innan jag åkte på min rundtur, men jag borde ha kommit ihåg dörren och Rogslösamästaren som jag faktiskt har hört talas om, men kom bara inte ihåg det nu. Det är hemma jag efteråt läser om den rikligt ornamenterade järnsmidda dörren från 1100-talet. Jag måste tillbaka! 

 Bild: Jörgen Auer

Från Rogslösa tar jag vägen mot Strå, men far kyrkan förbi. Missar helt enkelt den lilla avtagsvägen och får nöja mig med en bild på lite avstånd. Kyrkan uppfördes ursprungligen under slutet av 1100-talet, men tornhuven byggdes 1771 av Mårten Beurling. Om tornhuven läser jag att den består av en kvadratisk lanternin med svartmålade tornluckor med sexsidig överbyggnad täckt av svartmålad galvaniserad plåt". Ord jag hittar i en kulturhistorisk inventering av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer i Linköpings stift 2004.

 Bild: Jörgen Auer

Jag for vidare. Var på väg mot Väderstad, men tog av mot Orlunda i stället. Där har jag varit förut och vet att där finns en ovanlig kyrka. En katedralliknande som syns på långt håll.

Bild: Jörgen Auer

Mäktig är den, Orlunda kyrka, invigd 1890 och numera ingående i Borensbergs pastorat. Kyrkan, ritad av Carl Möller är korsformig i nygotisk stil, heter det. Byggd av kalksten och tegel, fasaderna är gråputsade och har kalkstensomfattningar. En tidigare träkyrka från 1100-talet lär ha funnits även här.

Bild: Jörgen Auer

Så var jag åter i Bjälbo. Jag hade åkt runt Tåkern och besökt åtta kyrkor. Hemkommen tittade jag på kartan och insåg att jag hade kunnat besöka några till i området. För jag missade ju kyrkorna i Källstad, Herrestad, Appuna, Heda, Rök, Väderstad, Hogstad. Det får bli en annan gång. Och då kanske jag hälsar på inomhus också. Fast då lär det ta lite tid. 

Vem sjutton var Desprez?

Det är en sådan där dag då mina ben hemma i bostaden bestämmer att jag ska förflytta mig till ett skåp med glasdörrar bakom vilka några böcker finns. Utan att jag vet varför tar därefter mina händer en tjock, ljusbrun uppslagsbok ur skåpet. HEMMETS KONVERSATIONSLEXIKON står det på bokryggen och jag noterar att det är band I som avhandlar A-ELYSÉEPALATSET.
Där tar emellertid hjärnan över och bestämmer att jag ska titta efter vilket år och var boken är tryckt, varpå jag hittar 1938 och Åhlén och Holms boktryckeri. Med två raska bladvändningar stannar min blick på sid 1468 som avhandlar ord mellan Des Moines och Desprez. Det sistnämnda fastnar jag för. Vad är det? Desprez? Jo, en Jean Louis Desprez, född 1743, död 1804, skriver lexikonet, men senare efterforskning visar att förnamnen ska läsas Louis Jean.

Jaja, så här såg denne i Frankrike födde arkitekt och konstnär ut, enligt lexikonet och konstnären Per Krafft den yngre. Och mer då? Det gamla lexikonet nöjer sig med följande förklaring:

Men jag vill veta mera. På wikipedia hittar man en hel del om Desprez som verkar ha varit väldigt duktig i vad han höll på med, även om mycket tydligen bara hamnade i skissblocket eller magasinerades. Dock fanns det sådant som blev färdigt. Inte minst Botanicum i Uppsala och de fina teaterscenerierna i Gustav III:s opera vid Gustav Adolfs torg i Stockholm (revs 1892). Färdiga blev även hans sköna byggnadsverk Koppartälten och Kinesiska paviljongen i Hagaparken i Stockholm, ävenså Villa Frescati på andra sidan Brunnsviken.  Efter Desprez ritningar uppfördes 1792-1798 också Tavastehus kyrka i Finland, och passande nog har jag varit där och fotat den. Inte i år, men väl 2009. Jag var där även 2011, men väljer en bild från det första besöket. Vad som slår mig nu är att jag tycks ha nämnt honom i ett inlägg om kyrkan just 2009. Kul.

Bild 2009: Jörgen Auer