Fjäril, hund och häst

Bild: Jörgen Auer

Bland alla djur och insekter är nog hunden min favorit. Nej, den som fascinerar mig mest är ju fjärilen med sin tysta levnad, vackra uppenbarelse, nytta för naturen och oberäkneliga flykt, därefter kommer den glada hunden på andra plats. 

Plats, sa jag, sitt och ligg. Hunden får platsen för att den går så bra att lära och leka med och för att den kan vara en trogen vän. Men bara den glada hunden är med på min topplista, inte den arga och hetsiga.

Trea på listan skriver jag hästen för dess styrka och skönhet samt för att den så länge varit i människans tjänst. I arbete som i krig och fritid. l tusentals år. I vått som torrt, i tävling efter tävling, till ära och förnöjelse och inte minst till glädje. 

 

Om blåst och mjölke

Bild: Jörgen Auer

 Nog har det blåst de senaste dagarna. Antagligen skulle det här trädet i allén ner mot Veta kyrka hålla med, om det kunde prata. Till dig som inte känner igen kyrkan här, kan jag berätta att det finns ingen sådan på bild. Det är Veta skola som skönjes där bortom trädet. Kyrkan befinner sig på andra sidan allén, österut på den mellan skolområdet i väst och kyrkan i öst befintliga allén.

Bild: Jörgen Auer

Ett annat träd ännu längre österut, mellan Veta kyrka och Klämmestorps gård, vid ladan i Kyrkorp fick också ge efter för vindstyrkorna och la sig att dö på åkern.

Bild: Jörgen Auer

Rallarrosorna (mjölke) dör inte så lätt. I alla fall inte där de står i skydd bakom ladan i Bäckhult. Fast själva blommorna är borta sedan början av september. Nu dominerar fröhåren, eller rävsvansarna. På den virtuella floran läser jag att växten har många namn. Svenska synonymer är brudfackla, duntrav, kropp, mjölkört, praktduna, rävrumpa, rävsvans och skogsbloss. På engelska heter växten Rosebay Willowherb, medan tyskarna gett den namnet Schmalblättriges Wiedenröschen. I Norge säger man Geitrams, i Danmark Gederams och i Finland Maitohorsma (maito som är finskans ord för mjölk).

Varför kallas den rallarros kan man undra och det är för att den spreds på banvallarna där rallarna (järnvägsbyggarna drog fram). 

Se för övrigt alterhedens.se för mycket mer information om den rosablommande växten. Alterhedens gårdsbutik finns norr om Piteå.

Bild: Jörgen Auer

Det här inlägget avslutas med en död mus. Nu kommer årstiden när mössen gärna vill komma in i värmen. Det får de inte. Inte hos mig i alla fall. Den här slängdes ut i evigheten. Gissa var? Bland rallarrosorna. Någon ost fick den inte, men dog i mjölke.

Tänk om det är samma!

Bild: Jörgen Auer

Såg tre rådjur i Bäckhult i går och hade kanske inte sett dem om det inte varit för deras vita bakdelar. Rådjuren bara stod där när jag kom i bilen i Bäckhultsbackarna och rörde sig inte förrän jag stannade. Just då, när jag fick upp kameran, skuttade de in i skogen.

Bild: Jörgen Auer

Då kom jag att tänka på att jag fotade tre rådjur i augusti också, några hundra meter öster om den nyare fotoplatsen. Tänk om det är samma tre? Kan det vara så? Känner de i så fall igen bilen? Nej, i somras kom jag ju gående, smygande om jag minns rätt. Men de kanske känner igen mig och säger: ta det lugnt, det är bara tvåbeningen med det klickande ljudet.

 

Fascinerad av en sten

Bild: Jörgen Auer

Det är nåt med stenar. Så har jag alltid tänkt och tyckt. Det är ju bara en sten, säger somliga människor och rycker på axlarna eller fnyser. Bara en sten, svarar jag då och tillägger: det är minsann inte så bara. Har de inte alltid legat där de ligger? Nja, det har de ju inte, men sedan senaste istiden i alla fall, den som slutade för så där en 12 000 år sedan.

 

Bild: Jörgen Auer

Hur som helst är jag smått fascinerad av dem. Precis som jag är av allt i naturen. De fyra första bilderna här är tagna i skogarna mellan gårdarna Pikedal och Kronoberg i Ulrika. Jag åkte den vägen häromdan, bara för att jag kunde. Där var jag inte i vägen och slapp också trängas. 

Det var bilen och jag. Jag och skogen, stenarna och jag.

Bild: Jörgen Auer

Mossor är också fascinerande. De kan ta mig fan växa hur och var som helst. Hur får de fäste från början? Och tar de till slut över helt? När är till slut, för resten?

Bild: Jörgen Auer

Att en mossa tar över gamla och fallna träd och hjälper till att bryta ner det i det eviga kretsloppet, det ser man ju här och var i skogen. Men kan den även bryta ner sten? Näe, va?   

Bild: Jörgen Auer

Någon som känner igen de här stenarna? I så fall brukar du eller ni gå samma väg som jag oftast gör. Den här bilden togs i morse nära Klämmestorp i Mantorp. Just det, de stenarna är det. Med mossa.

Bild: Jörgen Auer

Det här är ingen sten. Det är ett litet berg utan ett för mig bekant namn. Låt oss för dagen kalla det för Stupberget. Väggen är lodrät. Vägen är vågrät. Allt finns i Bäckhult vid Drögen. Bilden från i dag.

Bild: Jörgen Auer

Stupberget på lite närmare håll. Det är inte vackert och ser lite farligt ut, men det ligger stilla som en jättelik sovande gråhund och vaktar oss små Bäckhultsbor. På bergskanten klamrar sig tallarna fast och det är rent märkvärdigt hur några av dem kunnat få fäste och slagit rot där ingenting finns att rota sig i. Fascinerande även det.  

Lite lätt om lyftaren Java

Från sok.se

I dag får jag för mig att skriva några rader om Anton Gustafsson, svensk olympier i extraspelen i Aten 1906 där han ingick i dragkampslaget som tog brons.  Egentligen var han tyngdlyftare, men startade inte i den tävlingen i Aten. Varför han inte startade, verkar vara bortglömt i dag.

Men varför skriver jag om denne man, född 1877 och död 1943?

Jo, för att jag satte mig att bläddra i Nordisk Familjeboks Sportlexikon, band 3, som avhandlar ord från flugvikt till hjärtstock. Och bland flera intressanta Gustavsson hittar jag Anton. Ja, du kan ju själv läsa här om skytten Algot Gustafsson, hopparen Allan Gustafsson och lyftaren Anton.

 Jag försöker hitta något mer om Anton och gör det via Arkiv Digital som har uppgifter om Befolkningen i Sverige mellan 1840 och 1947. Men innan det får jag hans fullständiga namn via Wikipedia som anger det till Johan Gustaf Anton Gustafsson. Smeknamnet var Java.

Sedan är det lätt. Jag vet både namnet och födelsedatum och hittar honom direkt via Arkiv Digital. Anton var född i Johannes församling i Stockholm, föräldrar var arbetskarlen Lars Johan Gustafsson och hans maka Anna Karolina Gustafsson Östberg, båda födda i Södermanland där jag hittar dem i Wallby.

Sedan googlar jag fram lite mer info om Anton. Hittar bland annat via Rötter en chat där han omnämns och någon har till och med hittat artiklar om honom i tidningar. Svenska Dagbladet är källan och en kort notis från 1913-11-20 berättar att han finns i New York:

Förre innehavaren av kafé Java vid Hötorget, sedermera restaurang Linnéa på Hornsgatan, atleten Anton Gustafson som för några år sedan vände fosterlandet ryggen, har i hörnet av Fifth Avenue och 50:th Street i Brooklyn öppnat ett "kafé olympic", Gustafson var under åren 1903-1909 mästare i svensk viktlyftning.

Sedan finns där en till. Från 1944. Där står om svenskens död 1943-11-16:

Den världsbekante tyngdlyftaren Anton Gustafson har enligt ingången underrättelse avlidit i Madison, Wisconsin...

... Närmaste anhörige i Sverige uppges vara två söner. Den avlidne efterlämnar inte någon kontant kvarlåtenskap. Däremot finns ett antal medaljer, som Gustafson erövrat vid tävlingar...

Transportören i trångt Motala

Bild: Jörgen Auer

Det är inte alltid lätt och smidigt att ratta stora och tunga fordon i tättbebyggda områden. Som här inne i centrala Motala när Transportören är på besök och det blir trångt och knixigt både att ta sig in och ut. Faktiskt är detta första gången som jag ser ett fordon tillhörigt Transportören, vilket betyder att jag inte alltid är så uppmärksam. För Transportören AB har funnits sedan 1989 och är en rikstäckande transportförmedlare som även kör på hela Europa. Huvudkontoret finns i Göteborg, men terminaler finns även i Stockholm, Malmö, Norrköping och Jönköping.  Företaget har flera andra ben att stå på i verksamheten än just själva transporten: man hjälper bland annat även till med lagerhållning (Norrköping).

Affärsidé: att på andra företags uppdrag leverera gods till kund genom att använda sig av tomkapacitet på befintliga transporter över hela Norden. Hemsidan heter transportoren.se och enligt allabolag.se hade Transportören förra året 30 anställda och omsatte 220 miljoner kronor.

Och ja, Transportören AB är ännu ett företag i min serie Trailers på svenska vägar. En serie som nu är uppe i 120 transportföretag (både svenska och utländska företag är med) och föranledd av att jag tycker det är så många tunga transporter och jag vill veta var de kommer ifrån och lite till.

Här kommer skog på väg

Bild: Jörgen Auer

Här kommer en skogsjätte. Dels i form av själva bilen, men ännu mer i form av den stora

koncern som den ekonomiska föreningen Södra Skogsägarna är. Både bilen och Södra ingår i min långa serie "Trailers på svenska vägar", en serie föranledd av de många lastbilar, med eller utan släp, som trafikerar vägarna i Sverige.

Södra är en internationell skogsindustrikoncern med 52 000 medlemmar.

Verksamhet? Förädlar skogsråvara till pappersmassa och trävaror, textilmassa och byggsystem samt inte minst förnybar energi. Tre verksamhetsområden: Södra Skog, som på uppdrag sköter medlemsskogar från plantering och vård till avverkning; Södra Wood, som producerar sågade och hyvlade byggprodukter från egna sågverk; Södra Cell, som producerar pappers- och textilmassa och biobränslen, grön el, fjärrvärme och råvaror för biodrivmedel.

Huvudkontoret finns i Växjö och 2019 omsatte Södra drygt 23 miljarder svenska kronor och hade 3 150 anställda.

Källa: sodra.com