Visst, ja, veckans krönika

Lunchbild: Jörgen Auer

Lunchsamtalet avslöjar dig

Jaha, vad har ni patat om på lunchen i dag, då, frågade en tjej jag mötte på stan. Hon jobbar som kurator och vill alltid höra hur man har det på jobbet och så. Och vad man samtalat om på lunchen. Hon hävdar nämligen att det samtalet alltid avslöjar det mesta om arbetsplatsen, dess folk och relationer dem emellan.

I dag? Ja, då pratade vi om ananaspaj. Och ärtsoppa.

Ingenting mer?

Peter nämnde champinjonsoppa.

Var det inget annat än mat?

Jo, gubbar.

Vad då gubbar?

Idrottens hejaramsor. Kom igen nu, gubbar, och så. Vi, eller det var Nils, för resten, som satt och funderade högt: tänk om vi skulle ha såna ramsor på Corren. Kanske börja dan med: Jobba-jobba-jobba. Kom igen nu, Corren! Ja! Gå på bara! Nu tar vi i allihopa. Kör! Kom igen! Du också, Jörgen.

Mm-hm, sa kuratorn. Intressant. Hon veckade sin sköna panna, vätte läpparna och sa: var det nån som hade invändningar då, eller skrattade ni allihop och tyckte det var kul?

Vi skrattade väl och hakade på en stund. Jag tror att Anna sa något om hur det var när hon var yngre, men kommer inte ihåg vad. Och Daniel och Anna, sa också något.

Aha. Här får man reda på saker, minsann. Du nämnde Anna två gånger. Det kan betyda något, vet du. Hon blinkade.

Jaså, ja för mig betyder det att det var två Anna vid bordet, sa jag.

Nå, skulle det fungera då?

För Anna och mig, menar du?

Nej, med hejaramsor på jobbet?

Jag tror inte det. Jag gick till sporten efter maten och ställde mig utanför en kollegas glasfönster. Han satt vid sitt skrivbord. Jag bankade på rutan och skrek allt vad jag kunde: Kom igen, gubbar; kom igen, gubbar; kom igen, gubbar! Sen skrålade jag oh-oh-oh Pelle, oh-oh-oh Pelle, oh-oh Pelle och sen tittade jag in på Pelle som såg väldigt konstig ut. Röd i ansiktet och svart i ögonen.

Kan du hålla käften, jag sitter i telefon, vrålade han.

(Krönikan införd i Corren 19 november)