Barnen ringde. Grattis, sa de. Tack, sa jag.
Det har varit Fars dag.
Min far är död. Han dog 1989. Redan 22 år sen.
Vad skulle han säga om han såg mig i dag? Vad skulle jag säga?
Så gammal du har blivit, skulle han nog säga.
Jo-o, du med, grattis.
Sen skulle han titta på mig och se om jag blivit ännu mera lik honom till utseendet. Och så skulle han nicka lite och fråga hur det går på jobbet och hur familjen mår. Oj, är barnen så stora redan, skulle han förmodligen utbrista när jag berättade. Och hur skulle han reagera när jag berättar om de två barnbarnen, hans barnbarnsbarn?
Jag tror att han skulle bli glad. Jag vet det. Och han skulle få se bilder på dem och skratta åt deras roliga upptåg och dråpliga ordval. Kanske skulle vi åka och hälsa på dem, ja det skulle vi. Då kunde han sitta bredvid dem i soffan och läsa saga för dem och de kunde skratta tillsammans och då skulle jag bli så där glad och varm inombords som man kan bli när kärlek fyller ett rum. Ett tomrum.
Grattis på Fars dag, pappa.
1 kommentar:
Underbart vackert. Jag saknar farfar också. Tänk om han kunde träffa mina små. Bara en endaste liten stund? Då skulle jag be honom ta med sig min mormor och morfar också. Så skulle jag bjuda er alla på något gott att äta och kanske något gott att dricka. Vad mysigt vi skulle ha det.
Skicka en kommentar